En titt på några berömda trädgårdar
MÄNNISKANS första erfarenhet av ett paradis var en trädgård som låg i ett område kallat Eden, möjligen beläget i närheten av Vansjön i våra dagars Turkiet. En flod som delade sig i fyra floder vattnade trädgården åt Adam och Eva, som skulle ”odla den och ta vård om den”. Vilken glädje det måste ha varit att sköta en trädgård där ”varje träd ... var åtråvärt för ens syn och gott till mat”! — 1 Moseboken 2:8–15.
Eden var ett idealiskt hem. Adam och Eva och deras avkomlingar skulle utvidga trädgårdens gränser, utan tvivel med Guds utsökta originalritning som sin förebild. Med tiden skulle hela jorden bli ett paradis, behagligt fyllt av människor. Våra första föräldrars uppsåtliga olydnad gjorde dock att de blev utdrivna ur sitt hem. Tragiskt nog kom alla andra medlemmar av den mänskliga familjen att födas utanför Eden.
Gud hade emellertid skapat människan för att hon skulle leva i ett paradis. Det var därför helt naturligt att kommande generationer skulle försöka omge sig med en liknande miljö.
Forntida trädgårdar
Babylons hängande trädgårdar har hyllats som ett av den antika världens sju underverk. De byggdes av kung Nebukadnessar för mer än 2.500 år sedan för att trösta hans mediska hustru, som längtade hem till Mediens berg och skogar. Denna 22 meter höga, terrasserade anläggning med trappor och valvbågar var rikt dekorerad med växter och innehöll så mycket jord att stora träd kunde växa där. Drottningens hemlängtan kändes förmodligen mindre svår när hon strövade omkring i denna paradisliknande miljö.
Trädgårdskonsten var högt utvecklad i den bördiga Nildalen. The Oxford Companion to Gardens förklarar: ”Egypten är ursprunget till världens äldsta bilder av trädgårdar och sätet för en exceptionellt lång ... tradition av trädgårdskonst.” En karta över en trädgård som tillhörde en egyptisk ämbetsman i Tebe och som förmodligen daterar sig från 1300-talet f.v.t. visar att där fanns dammar, alléer och paviljonger. Näst efter de kungliga trädgårdarna var tempelträdgårdarna de mest prunkande med sina träd, blommor och kryddväxter, bevattnade av kanaler från dammar och sjöar som vimlade av fåglar, fiskar och lotusblommor. — Jämför 2 Moseboken 7:19.
Även perserna var framstående inom trädgårdskonstens område. De persiska och egyptiska trädgårdarna var så betagande att Alexander den stores segerrika härar förde med sig massor av frön, växter och idéer när de återvände till Grekland på 300-talet f.v.t. I Athen samlade Aristoteles och hans lärjunge Theofrastos in exemplar av den på så sätt utökade floran och anlade en botanisk trädgård för att studera och klassificera växter. Många rika greker hade överdådiga trädgårdar, precis som egyptier och perser hade haft före dem.
Romerska stadsbor skapade en syntes av hus och trädgård på det begränsade utrymme som stod dem till buds. De rika anlade utsökta lustgårdar i anslutning till sina villor eller palats ute på landet. Även den grymme kejsar Nero ville ha sitt Eden. Han körde skoningslöst i väg hundratals familjer, rev deras hus och anlade en privat park på över 50 hektar omkring sitt palats. Längre fram, omkring år 138 v.t., nådde den romerska trädgårdskonsten sin höjdpunkt i och med kejsar Hadrianus’ villa vid Tivoli. Villan hade en parkanläggning på närmare 250 hektar med dammar, sjöar och springbrunnar.
De forntida israeliterna hade också trädgårdar och parker. Den judiske historieskrivaren Josephus beskriver en vacker trädgårdsanläggning med åar och bäckar vid Etam, omkring 15 kilometer från Jerusalem. Etams trädgårdar kan ha hört till de ”trädgårdar och parker” som Bibeln visar att kung Salomo lät göra åt sig. (Predikaren 2:5, 6) På Olivberget strax utanför Jerusalem låg Getsemane trädgård, som blivit berömd genom Jesus Kristus. Här fann Jesus en fristad, där han kunde undervisa sina lärjungar i lugn och ro. — Matteus 26:36; Johannes 18:1, 2.
Från arabiska trädgårdar till engelska parker
När arabiska trupper trängde österut och västerut på 600-talet v.t., kom de, precis som Alexander, i kontakt med persiska trädgårdar. (Jämför Ester 1:5.) Howard Loxton skriver: ”Araberna fann att de persiska trädgårdarna påminde om det paradis som de trogna utlovades i Koranen.” I likhet med sin persiska förebild var den arabiska trädgården, antingen den låg i det moriska Spanien eller i Kashmir, indelad i fyra sektioner, avskilda från varandra genom fyra kanaler som utgick från en damm eller en springbrunn mitt i trädgården — en påminnelse om de fyra floderna i Edens trädgård.
I norra Indien, vid Dalsjön i den vackra Kashmirdalen, anlade muslimska härskare, stormoguler, på 1600-talet över 700 paradisiska trädgårdar. De bildade en palett av sprakande färger, interfolierade med hundratals springbrunnar, terrasser och vattenfall. Den svarta marmorpaviljong som Shah Jahan (Taj Mahals skapare) lät bygga vid Dalsjöns stränder bär än i dag inskriptionen: ”Om det finns ett paradis på jorden, så är det här.”
Några hundra år tidigare, på 1300-talet, hade en del av Europas länder lämnat medeltiden bakom sig och kommit in i den epok som kallas renässansen. Den romerska trädgårdskonsten, som nära nog dog ut när medeltiden började på 400-talet v.t., började nu blomma upp igen — den här gången i kyrkans hägn. Kristenheten betraktade trädgården som ett ”provisoriskt paradis”. På en planritning över ett kloster från 800-talet kan man se att det hade två trädgårdar som kallades ”paradis”. Kyrkans trädgårdar blev snart allt större och mer påkostade, men i stället för att återspegla andliga ideal kom de i många fall att bli en sinnebild för makt och rikedom.
När Karl VIII av Frankrike hade intagit Neapel år 1495, skrev han hem: ”Ni kan inte tro vilka vackra trädgårdar jag har här i staden. ... Det tycks mig som om endast Adam och Eva saknas för att detta skall vara ett paradis på jorden.” Men om Karl hade levt fram till 1600-talets slut, skulle han ha kunnat se något lika storslaget på Frankrikes jord — den väldiga park som kung Ludvig XIV lät anlägga. Enligt boken The Garden kan slottsparken i Versailles ”fortfarande göra anspråk på att vara världens största och pampigaste”.
Renässansen hade emellertid en ny definition av begreppet paradis: naturen skall vara underordnad den upplysta människan, som skall införa ordning och system i trädgården genom att beröva den alla vilda drag. Träd och blommor arrangerades i strikt geometriska mönster. Den antika konsten att figurklippa buskar och träd fick därför ett fantastiskt uppsving.
Forskningsresorna och den ökande handelssjöfarten på 1700- och 1800-talen gjorde att västvärlden kom i kontakt med nya växter och odlingsmetoder. Nu var det Englands tur att vara tongivande inom trädgårdskonstens område. Som det uttrycks i The New Encyclopædia Britannica: ”I 1700-talets England blev människan alltmer medveten om den fysiska värld som hon var en del av. I stället för att försöka införa geometrisk ordning i naturen började hon nu sträva efter att anpassa sitt eget liv efter den.” Män som William Kent och Lancelot Brown excellerade som trädgårdsanläggare. Brown ritade över två hundra gods i England. Två män som senare blev presidenter i USA, Thomas Jefferson och John Adams, gjorde en rundresa i England år 1786 för att studera engelska parker och trädgårdar.
Österns trädgårdar
Den kinesiska trädgårdskonsten är för den österländska civilisationen vad den egyptiska, grekiska och romerska är för den västerländska. Kineserna hade ursprungligen en animistisk religion och menade att floder, klippor och berg egentligen var materialiserade andar och därför skulle vördas. Längre fram svepte taoism, konfucianism och buddhism fram över landet och påverkade trädgårdskonsten på olika sätt.
I Japan, på andra sidan Japanska havet, har trädgårdskonsten utvecklat en egen stil, där form är viktigare än färg och var sak har sin bestämda plats. I ett försök att på ett begränsat utrymme fånga naturens skönhet och variationsrikedom placerar trädgårdsmästaren ut sina stenar med stor omsorg och planterar och tuktar sin trädgård med minutiös noggrannhet. Detta är särskilt framträdande när det gäller bonsai (ett japanskt ord som betyder ”krukodling”), konsten att genom beskärning forma träd i dvärgformat så att de liknar vuxna träd.
Även om de österländska trädgårdarna kan skilja sig från de västerländska i stil, är också de en återspegling av människans paradislängtan. Under Heianperioden (794–1185), till exempel, försökte japanska trädgårdsmästare skapa en atmosfär av ett ”paradis på jorden”, förklarar en expert på japanska trädgårdar, Wybe Kuitert.
En universell företeelse
Kärleken till trädgårdar är en universell företeelse. Även jägar- och samlarfolk, som levde i ”naturliga” trädgårdar — djungler, skogar och gräsmarker — ägnade sig åt trädgårdsskötsel. Beträffande ”aztekerna i Mexico och inkafolket i Peru” sägs det i The New Encyclopædia Britannica: ”Conquistadorerna berättade om utsökta trädgårdar med terrasserade sluttningar, träddungar, springbrunnar och utsmyckade dammar ... inte olika samtida trädgårdar i Väst.”
Ja, de forntida trädgårdsanläggningarna vid Nilen, landskapsträdgårdarna i Japan, våra dagars parker och botaniska trädgårdar — vad uppenbarar de? Att människan har en längtan efter ett paradis. Efter att ha skrivit om denna sedan länge bestående ”nostalgiska längtan efter ett paradis” säger författaren Terry Comito: ”Trädgårdar är platser där människor känner att de hör hemma.” Och vilken människa skulle inte vara glad om hon kunde säga: ”Mitt hem är som en Edens trädgård”? Men är ett globalt Eden — och inte enbart för de rika — bara en dröm? Eller är det ett säkert framtidshopp?
[Bild på sidan 7]
Hur en konstnär föreställer sig Babylons hängande trädgårdar
[Bild på sidan 7]
En klassisk trädgård i Japan
[Bild på sidan 7]
Versailles
Människor har i alla tider längtat efter ett paradis
[Bildkälla]
Franska statens turistbyrå/Rosine Mazin