Nya Zeelands små ljusbärare

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT PÅ NYA ZEELAND

DET var en kolsvart, stjärnklar natt. När ljuset i lägret släcktes, tyckte vi att vi var i ett universum av klart lysande stjärnor. Vi gick nerför en brant stig till bottnen av en trång klyfta, där det fanns ett bad med vatten från en het källa. Vid det ångande vattnet frodades växter. Vi sjönk ner i vattnet och slappnade av efter en lång dags resa. Badet med det varma vattnet som av naturen bubblade upp ur marken fanns på en campingplats där vi övernattade.

Jag såg en stjärna röra sig snabbt över himlen. När jag skulle vända mig om för att berätta för min hustru vad jag såg, halkade jag och föll med ett väldigt plask. Till min stora förvåning slocknade plötsligt en mängd stjärnor — borta! Och när jag i häpenheten ropade till, försvann en hel stjärnhop. Det verkade som om jag hade lyckats göra ett hål i universum!

Medan jag försökte lista ut vad som hade hänt, dök stjärnorna upp igen en efter en. Jag såg nu att en viss hop befann sig mycket närmare mig än det stora flertalet stjärnor. Några stjärnor var faktiskt så nära att man kunde röra vid dem. Vi hade för första gången träffat på nyzeeländska lysmaskar. De hängde i den osynliga grönskan ovanför oss, och deras dämpade ljus smälte in i den stjärnbeströdda bakgrunden.

Den nyzeeländska lysmasken är inte en mask, utan en insekt. Den skiljer sig från de lysmaskar och eldflugor som finns i andra delar av världen.

Ganska snart efter vårt första sammanträffande med lysmasken fick vi se den igen i Waitomogrottorna på Nya Zeelands nordö. Låt mig berätta om vår resa till lysmaskgrottan, där en båt förde oss till de här små djuren.

Waitomogrottan

Lysmaskgrottan är ett underverk. Den är vackert upplyst för att man skall kunna se det praktfulla konstverk som stalaktiterna och stalagmiterna utgör, formationer som har bildats under tusentals år. Vår guide tände lamporna allteftersom vi närmade oss varje område, och de fascinerande formationerna och tunnlarna fick oss att häpna. Det här var en främmande värld av underverk som vi inte hade väntat oss att finna under jorden. Våra fotsteg ekade kusligt när vi samlades vid en trappa som ledde ner i mörkret. Allteftersom ögonen vande sig vid mörkret, började vi se små svaga grönaktiga ljussken högt ovanför oss. Lysmaskarna!

Vi kom fram till en brygga och klev i en båt. Vi gled bort från bryggan och in i mörkret. När vi sedan svängde runt ett hörn, såg vi alldeles ovanför oss något som jag bara kan beskriva som en komprimerad version av Vintergatan — grottans tak var fullständigt täckt med lysmaskar. Författaren George Bernard Shaw kallade den här platsen ”världens åttonde underverk”.

Den fascinerande lysmasken

Efter turen i grottan var vi så förundrade över lysmasken att vi ville lära oss mer om den. Och det vi lärde oss var lika fascinerande som det vi hade sett. Den nyzeeländska lysmasken börjar sitt liv som en liten larv, och redan då är baklyktan påslagen. Av slem och silkestrådar från olika körtlar i munnen bygger larven en hängmatta som den fäster i grottaket. Hängmattan är i själva verket en tunnel som larven kan röra sig fram och tillbaka i.

Lysmasken behöver föda för att leva, så i sex till nio månader ägnar den sig åt att fiska. Men fångsten finns i luften, även om den kommer via vattnet. Den livsnödvändiga vattenströmmen för med sig myggor, moskiter, bäcksländor och dagsländor som dras till ljuset. För att fånga dem släpper lysmasken ner en rad av silkestrådar (ibland upp till 70 stycken) från hängmattan. Längs varje tråd finns det med jämna mellanrum en rad av små klibbiga slemdroppar, och de får trådarna att se ut som små hängande pärlhalsband.

Det mest fascinerande med lysmasken är ljuset som den använder för att belysa fiskelinorna. Den nyzeeländska lysmasken tillhör en grupp insekter vilkas ljus inte är kopplat till nervsystemet. Ändå kan den släcka ljuset när den vill. Lysorganet finns vid slutet av avsöndringskanalen, och en del av larvens andningsapparat fungerar som en reflektor och kastar ljuset nedåt. Larven släcker ljuset genom att begränsa tillflödet av syre eller de kemiska ämnen som behövs för att alstra ljuset.

Detta ljus i slutet på lysmaskens tunnel är dock inte vad en jagande insekt hoppas på. Insekten flyger rätt in i det dödligt farliga draperiet, där ett kemiskt ämne, enligt vad somliga menar, gradvis kan söva ner den. När larven känner de vibrationer som det kämpande offret åstadkommer, hänger den sig ut från hängmattan på ett allt annat än säkert sätt och halar upp linan i munnen genom sammandragningar av kroppen.

När larven har fiskat och ätit i sex till nio månader förpuppas den, och efter någon tid kan den njuta av livet som vuxen. Det kanske är att överdriva att säga att den som vuxen njuter av livet. Livet varar bara två eller tre dagar, för som vuxen har den ingen mun och kan därför inte äta. Den tid som återstår ägnas åt fortplantning. De vuxna hanarna befruktar honorna så snart de har tagit sig ut ur sina kokonger. Det kan ta en hel dag för honan att lägga sina ägg, ett efter ett, och därefter dör hon. Efter att ha bidragit till en tindrande galax som är en sällsynt njutning för människans öga är den lilla nyzeeländska ljusbärarens tio till elva månader långa livscykel över.

[Bild på sidan 16]

Bilden på motstående sida: Inne i lysmaskgrottan

[Bild på sidan 17]

Övre bilden: Grottaket och ljuset från lysmaskarna

[Bild på sidan 17]

Bilden till höger: Lysmaskens fiskelinor

[Bildkälla på sidan 16]

Bilderna på sidorna 16 och 17: Waitomo Caves Museum Society Inc.