Nu är jag glad att jag lever!
”Du inser väl att du kommer att dö?” sade läkaren. Ironiskt nog skulle jag två gånger tidigare ha välkomnat döden som en befriare, men inte den här gången. Låt mig få förklara.
JAG växte upp på Long Island, i en förort till New York, och min far var en känd tävlingsbilist. Han var perfektionist och var i sitt esse när han fick tävla. Han var också lynnig och mycket svår att vara till lags. Mamma däremot var en mycket fridsam och lugn person, som var så rädd för pappas tävlande att hon inte kunde förmå sig att komma och titta, när han tävlade.
Min bror och jag lärde oss redan tidigt att ligga lågt hemma, något som mamma redan var van vid att göra. Men det hade sitt pris. Vi levde alla i fruktan för pappa. Det påverkade mig så att jag tyckte att jag aldrig kunde göra någonting riktigt. Min självaktning sjönk ännu mer, när jag under de tidiga tonåren utsattes för sexuella övergrepp av en ”vän” till familjen. Eftersom jag inte kunde hantera mina känslor, försökte jag begå självmord. Det var första gången jag tyckte att döden skulle skänka en välkommen befrielse.
Jag kände mig värdelös och oälskad och utvecklade ätstörningar, något som är vanligt bland unga kvinnor med dålig självaktning. Jag sökte efter spänning och började leva ett liv med drogmissbruk, otukt och aborter, och jag sökte, som en strof i en låt lyder, ”hela tiden efter kärlek på fel ställe”. Jag höll på med motorcykelåkning, tävlingskörning och sportdykning, och ibland reste jag till Las Vegas för att spela hasard. Och utan att inse farorna med spiritism sökte jag råd av spåmän och roade mig med att använda ouija-bord. — 5 Moseboken 18:10–12.
Mitt sökande efter spänning ledde också till att jag drogs in i sådana illegala verksamheter som narkotikalangning och snatterier. Och mitt sökande efter kärlek och godkännande ledde till en lång rad av pojkvänner och fästmän. Alla dessa faktorer samverkade till att skapa en livsstil som var långt farligare än jag insåg.
En kväll, efter det att jag vid en depå vid racerbanan hade både druckit alkohol och tagit narkotika, lät jag oförståndigt nog min pojkvän skjutsa mig hem. Först slocknade jag, som satt i framsätet, och sedan gjorde han av allt att döma detsamma, för jag vaknade till liv av den kraftiga smällen av en kollision. Jag hamnade på sjukhus med många skador, men så småningom repade jag mig och kom undan med bara en skada på höger knä.
Längtan efter något bättre
Även om jag inte värderade mitt eget liv så högt, var jag mycket intresserad av barns och djurs trygghet och rättigheter och av att skydda miljön. Jag längtade efter en bättre värld, och i ett försök att vara med om att skapa en sådan värld var jag aktiv i många organisationer. Det var denna längtan efter en bättre värld som fick mig att tilltalas av det som jag fick höra av en arbetskamrat som var ett Jehovas vittne. Varje gång något gick snett på arbetet talade hon alltid på ett frustrerat sätt om ”denna ordning”. När jag frågade henne vad hon menade, svarade hon att livet i en nära framtid skulle bli fritt från alla bekymmer. Eftersom jag hade stor respekt för henne, lyssnade jag alltid intresserat.
Tyvärr tappade vi kontakten, men jag glömde aldrig det hon hade sagt. Jag insåg att jag en dag radikalt måste förändra min livsstil för att kunna behaga Gud. Men jag var ännu inte redo för det. Jag brukade dock tala om för de män som uppvaktade mig och ville gifta sig med mig att jag en dag tänkte bli ett vittne och att det nu var dags att göra slut, om de inte gillade det.
Detta ledde till att min siste pojkvän ville veta mer. Han sade att om jag var intresserad kanske han också kunde bli det. Vi började därför söka efter vittnena. Men det var de som fann oss, när de ringde på hos mig. De satte i gång ett bibelstudium, men till slut valde min pojkvän att upphöra med studiet och gå tillbaka till sin fru.
Mitt bibelstudium var ofta oregelbundet. Det tog tid för mig att förstå Jehovas syn på livets helgd. Men när jag väl hade rättat till mitt sätt att tänka, insåg jag att jag måste sluta upp med att hoppa fallskärm och att röka. Livet hade blivit dyrbarare för mig, och jag var nu redo att slå mig till ro och att inte mer ta några risker. Den 18 oktober 1985 blev jag döpt som ett tecken på att jag överlämnat mig åt Jehova. Föga anade jag att mitt liv snart skulle komma att hänga på en tråd.
Återigen en önskan att dö
Några månader senare, när jag kvällen den 22 mars 1986 stod framför mitt hus och tog ut tvätten ur min bil, kom en bil i hög hastighet och körde på mig och släpade med mig mer än 30 meter! Jag hade blivit offer för en smitningsolycka. Trots mina skallskador var jag hela tiden vid medvetande.
Det enda jag kunde tänka på och fasade för, när jag låg där mitt på vägen i mörkret med ansiktet neråt, var att jag kunde bli påkörd på nytt. Smärtan var outhärdlig. Jag bad därför till Jehova att jag skulle få dö. (Job 14:13) En kvinna som råkade vara sjuksköterska fick se mig. Jag bad henne rätta till ställningen på mina ben, eftersom de var svårt skadade. Det gjorde hon, och hon gjorde också ett åtsnörningsförband med en del av sin klänning för att stoppa blödningen från de komplicerade benbrotten i ena benet. Mina stövlar hittades ett kvarter längre bort, alldeles nerblodade!
Förbipasserande, som inte uppfattat att jag var fotgängare, frågade hela tiden var min bil var. Eftersom jag inte visste hur långt jag hade släpats i väg, trodde jag att jag låg alldeles bredvid den! När ambulanspersonalen kom trodde de att jag skulle dö, och de ringde därför efter polisen, eftersom det kan rubriceras som ett grovt brott att köra ihjäl en människa. Föraren greps till slut. Polisen spärrade av området som brottsplats och beslagtog min bil som bevis. Båda dörrarna på ena sidan hade slitits bort.
En kritisk situation
När jag kom till akutmottagningen upprepade jag hela tiden, också genom syrgasmasken: ”Inget blod, inget blod. Jag är ett Jehovas vittne!” Det sista jag minns är att jag kände att de klippte upp mina kläder i ryggen med en stor sax och att jag hörde personalen på akutmottagningen hektiskt ropa ut order.
När jag vaknade upp var jag förvånad över att jag levde. Jag gled in i och ut ur medvetslöshet. Varje gång jag vaknade upp bad jag min familj kontakta det par som hade studerat Bibeln med mig. Men min familj tyckte inte om att jag hade blivit ett vittne, så därför valde de att ”glömma” att meddela dem. Men jag gav mig inte — det var det första jag bad om varje gång jag öppnade ögonen. Till slut blev min envishet belönad, och en dag när jag vaknade upp var de där. Vilken lättnad! Jehovas folk visste var jag fanns.
Men glädjen blev kortvarig, eftersom mitt blodvärde började sjunka och jag fick hög feber. Benskärvor som misstänktes orsaka infektion togs bort, och fyra metallspikar slogs in i benet. Men snart steg febern igen, och mitt ben började svartna. Det hade angripits av kallbrand, och om jag skulle överleva måste det amputeras.
Jag utsätts för påtryckningar att ta emot blod
Eftersom mitt blodvärde hade sjunkit dramatiskt, ansågs det omöjligt att operera mig utan en blodtransfusion. Läkare, sjuksköterskor, familjemedlemmar och tidigare vänner tillkallades för att utöva påtryckningar på mig. Därefter började man viska vid min dörr. Jag råkade höra hur läkarna planerade något, men jag kunde inte få klart för mig vad det var. Lyckligtvis råkade ett vittne som var på besök hos mig få höra hur läkarna planerade att tvinga på mig en blodtransfusion. Hon kontaktade omedelbart de äldste i den kristna församlingen, och de kom till min hjälp.
En psykiater anlitades för att bedöma mitt mentala tillstånd. Det var uppenbart att avsikten var att få mig förklarad otillräknelig för att man därigenom skulle kunna sätta sig över mina önskningar, men den planen misslyckades. Därefter förde man in en präst, som själv hade tagit emot blodtransfusion, för att övertyga mig om att det var i sin ordning att ta emot blod. Till sist försökte min familj få ett domstolsbeslut för att tvinga mig att ta emot blod.
Omkring klockan två på natten tågade ett läkarteam, en domstolsstenograf, ett exekutionsbiträde, advokater som representerade sjukhuset och en domare in på mitt rum på sjukhuset. Rätten var samlad. Jag hade inte underrättats i förväg, jag hade ingen bibel och ingen som representerade mig, och jag hade fått starka smärtstillande mediciner. Hur gick rättegången? Domaren vägrade att ge ett domstolsbeslut och sade att han nu var ännu mer imponerad av Jehovas vittnens ostrafflighet än tidigare.
Ett sjukhus i Camden i New Jersey gick med på att ta hand om mitt fall. Eftersom sjukhuspersonalen i New York var rasande, vägrade de att behandla mig mer. Jag fick inte ens smärtstillande medel. De vägrade också att låta den helikopter landa som skulle föra mig till sjukhuset i New Jersey. Som tur var överlevde jag ambulansfärden dit. Det var när jag kom dit som jag fick höra orden som nämndes i början av artikeln: ”Du inser väl att du kommer att dö?”
En lyckad operation
Jag var så svag att en sköterska måste hjälpa mig att sätta ett kryss på det formulär som gav tillåtelse till operationen. Mitt högra ben måste amputeras ovanför knät. Därefter sjönk mitt hemoglobinvärde till under 20, och läkarna fruktade att jag skulle få svåra hjärnskador. Orsaken till att de trodde det var att jag inte hade reagerat, när de ropat ”Virginia, Virginia” — det namn som stod på mina papper — i örat på mig. Men när jag lite senare fick höra ”Ginger, Ginger” sakta viskas, öppnade jag ögonen och fick se en herre som jag aldrig tidigare hade sett.
Bill Turpin kom från en av församlingarna av Jehovas vittnen i New Jersey. Han hade av vittnen i New York fått reda på mitt kortnamn Ginger, som jag hade varit känd under i hela mitt liv. Jag låg i respirator och kunde inte alls tala, men han ställde sådana frågor som jag kunde besvara genom att blinka. ”Vill du att jag skall försöka komma på besök igen”, frågade han, ”och att jag skall berätta för vittnena i New York om dig?” Jag blinkade allt vad jag kunde! Min familj hade sagt ifrån att jag inte fick ta emot några besök av vittnen, så broder Turpin hade tagit en risk när han smög sig in i mitt rum.
Efter sex månader på sjukhus kunde jag fortfarande inte göra mer än sådana elementära saker som att äta och borsta tänderna. Så småningom fick jag en benprotes och kunde gå omkring lite med en gåstol. När jag i september 1986 kom ut från sjukhuset och hem till min lägenhet, fick en kvinnlig assistent bo hos mig i omkring sex månader för att hjälpa mig.
Hjälp från vännerna
Redan innan jag återvände hem började det gå upp för mig hur mycket det betyder att vara en del av det kristna brödraskapet. (Markus 10:29, 30) Bröderna och systrarna såg inte bara till mina fysiska behov, utan också de andliga. Genom deras kärleksfulla hjälp kunde jag återigen börja vara med vid kristna möten och så småningom också ta del i det som kallas hjälppionjärtjänst.
Civilmålet mot bilföraren var till min advokats förvåning klart redan inom några månader. Det kan annars dröja över fem år innan man ens har bestämt ett datum för en sådan rättegång. Med hjälp av pengarna från uppgörelsen kunde jag flytta till en mer handikappvänlig bostad. Dessutom köpte jag en minibuss utrustad med en rullstolshiss och handreglage. År 1988 började jag så som reguljär pionjär och ägnade minst 1.000 timmar åt predikoarbetet varje år. Under årens lopp har jag haft glädjen att bearbeta distrikt i staterna North Dakota, Alabama och Kentucky. Jag har kört över 15.000 mil med min minibuss, flertalet av dem i den kristna tjänsten.
Jag har haft många roliga episoder när jag använt min elektriskt drivna trehjuling. Två gånger, när jag har samarbetat med hustrurna till resande tillsyningsmän, har jag vält den. En gång i Alabama inbillade jag mig att jag skulle kunna hoppa över en liten bäck med den, vilket ledde till att jag hamnade på marken och blev täckt med lera. Men mitt sinne för humor och att jag inte tar mig själv för högtidligt har hjälpt mig att bevara en positiv inställning.
Ett säkert hopp uppehåller mig
Ibland har mina hälsoproblem varit nästan övermäktiga. För några år sedan måste jag vid två tillfällen sluta som pionjär, på grund av att det verkade som om mitt andra ben också måste amputeras. Hotet att förlora det är konstant nu, och under de fem senaste åren har jag varit helt rullstolsbunden. År 1994 bröt jag armen. Jag behövde hjälp med att bada, klä mig, laga mat och städa, och vart jag än skulle måste jag få skjuts. Men genom vännernas hjälp kunde jag fortsätta som pionjär under det avbräcket.
Jag har under mitt liv sökt vad som kan ha verkat skänka spänning, men nu inser jag att den mest spännande tiden ligger framför oss. Det som nu gör mig lycklig över att vara vid liv är min övertygelse att Gud i sin snabbt annalkande nya värld skall bota alla nuvarande krämpor. (Jesaja 35:4–6) Jag ser fram emot att i den nya världen få simma tillsammans med valar och delfiner och att utforska bergen tillsammans med en lejonhona och hennes ungar eller att göra något så enkelt som att promenera längs en strand. Det skänker mig glädje att fantisera om att på den paradisiska jorden få göra allt det som Gud skapat oss till att kunna glädja oss åt. — Berättat av Ginger Klauss.
[Bild på sidan 21]
När hasardspel var en del av mitt liv
[Bild på sidan 23]
Guds löften uppehåller mig