Didjeridun och dess fängslande rytmer
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN
FÖLJ med oss till Nordterritoriet i Australien, till en plats bara några timmars bilfärd från Darwin, territoriets huvudstad. Vi skall vara med om en ”corroboree”, aboriginernas speciella dansfest. Förr kunde en sådan utgöra upptakten till ett krig stammarna emellan, men numera uppförs ofta en corroboree till glädje speciellt för turister. Det är en sådan som vi nu skall besöka.
Dansarna är målade över hela kroppen i klara färger. Nu står de tyst och stilla i väntan på att musiken skall ge dem startsignal. Plötsligt sätter musiken i gång, och vildmarksskymningens stillhet exploderar i en stark, pulserande rytm. Genom att slå ihop två korta käppar eller träbitar klappar man takten och frambringar på så sätt ytterligare ackompanjemang till musiken från didjeridun.
Det är nog inte många utanför Australien som har hört en didjeridu, ett musikinstrument som är unikt för aboriginerna. Det tillverkas vanligen av en ihålig gren från ett eukalyptusträd. För det mesta föredrar man en längd av en till en och en halv meter. Musikern sitter på marken bredvid det egentliga scenutrymmet och blåser i sin didjeridu. Instrumentet ser enkelt ut, men det är verkligen en konst att spela på det.
Ett unikt ljud
Även om didjeridun har ett relativt konstant tonläge — den beskrivs passande som ”brumpipa” eller ”brumtrumpet” — kan man med den åstadkomma komplicerade rytmer och dallringar. Ena minuten låter den som ett soloinstrument, men i nästa ögonblick kan den bli full av kraft, värme och känsla, alldeles som en hel orkester.
Innan européerna kom till Australien för omkring 200 år sedan, strövade aboriginerna omkring i de norra delarna av kontinenten och var de enda som kände till didjeridun. Det var den som stod för musikackompanjemanget när aboriginerna vid sina religiösa dansfester (corroborees) uppförde danser som illustrerade händelser i deras skapelsemyter. På den tiden satte man stort värde på dem som var duktiga på att traktera sin didjeridu, och än i dag betraktas en skicklig spelman som en frejdad medlem av stammen.
Mångsidiga artister lägger ofta med rösten in imitationer av djur och fåglar ovanpå didjeriduns grundtoner. Kookaburrans skratt, dingons, den australiska vildhundens, ylande, duvans mjuka kutter och en mängd andra ljud står ständigt på de skickliga imitatörernas repertoar.
I The New Grove Dictionary of Music and Musicians sägs det om didjeriduspelaren: ”Ett exakt bruk av en snabb och lättrörlig tunga, en förstklassig andningskontroll, att han med läpparna sluter absolut tätt omkring rörmynningen samt ett förträffligt musikminne tillhör hans framträdande egenskaper. ... Fastän [aboriginen] saknar tekniska hjälpmedel och material och är främmande för sådana begrepp som munstycke, rörblad, drag [på basun] eller fingerhål, har han inte desto mindre förvandlat ett primitivt verktyg till ett fulländat musikinstrument genom att göra bruk av både musikalisk fantasi och kroppsliga färdigheter av mycket hög klass.”
Vad som slår en allra mest när man lyssnar till didjeridumusik är utan tvivel den aldrig upphörande tonen, det konstanta brummandet. Blåsaren ger intrycket av att ha obegränsad lungkapacitet, eftersom han kan blåsa oavbrutet ända upp till tio minuter åt gången.
Hur man gör en didjeridu
Med sitt tränade öga går den infödde instrumenttillverkaren ut i naturen och letar efter ett lämpligt lövträd, helst en eukalyptus. Man kan visserligen använda mjukare träslag, men hårda träslag av lövträd ger en överlägsen ton. Trädet får inte stå alltför långt ifrån termitbon, eftersom det är termiterna som är de verkliga konstruktörerna. De urholkar de grenar som kommer till användning.
Sedan grenen valts ut hugger han av den i önskad längd. Det är den längd han valt som avgör tonläget hos det färdiga instrumentet. Sedan skalar han av barken. Den yttre, yngre, levande veden, splinten, skrapas också bort för att förhindra sprickbildning, och den inre håligheten rensas. Om termiterna ätit bort kärnan tillräckligt, bör det gå att rulla ett större mynt genom hålet. Nästa steg är utsmyckningen, som kan bli mycket tilltalande. Men didjeridun är inte riktigt färdig att spela på än.
Den ständiga kontakten med träet skulle snart börja irritera huden kring blåsarens mun. Som en sista behandling anbringar man därför bivax runt didjeriduns mynning, så att den blir slät och fin och vänlig mot huden. Nu för tiden är dock många didjeriduer fabrikstillverkade, ofta av mjuka träslag. Men dessa kan vanligen inte på långa vägar mäta sig med den unika timbre och fyllighet som utmärker det äkta, handgjorda instrumentet av hårt lövträ.
När nu dansfesten nalkas sitt slut och vår tropiska afton under stjärnorna snart är till ända, ser vi följaktligen inte längre didjeridun som blott och bart en kuriositet. Didjeriduns oförglömliga harmonier ger sannerligen heder åt våra antipoder, den musikälskande infödda befolkningen i Australien.
[Bild på sidan 24]
Didjeridun kan vara målad i livliga färger
[Bild på sidan 25]
En dansfest hos aboriginerna
[Bildkälla på sidan 25]
Sidorna 24 och 25, aboriginer: Genom tillmötesgående från Australian Northern Territory Tourist Commission