De kallade det underhållning
DET låg spänning och förväntan i luften. Tiotusentals människor hade samlats på den stora amfiteatern för att bevittna ett av de mest nervkittlande skådespelen i antikens Rom. Flaggor, rosor och vackert färgade gobelänger prydde arenan. Fontäner sprutade ut parfymerat vatten och fyllde luften med väldoft. De rika var iförda sina praktfullaste skrudar. Sorlet från publiken avbröts ideligen av högljudda skratt, men den uppsluppna stämningen rimmade illa med de fasor som skulle följa.
Plötsligt hördes en olycksbådande trumpetfanfar. Det var signalen till att gladiatorstriden skulle börja. Publiken blev vild av entusiasm när de båda gladiatorerna kom ut och började attackera varandra med skoningslös grymhet. Svärdens klirrande överröstades nästan helt av åskådarnas öronbedövande hejaramsor. Med en snabb rörelse slog en av de stridande sin motståndare till marken. Den fallne gladiatorns öde låg nu i åskådarnas händer. Om de viftade med sina näsdukar skulle han få leva. Publiken — som även inbegrep kvinnor och barn — gav med en samfälld gest med tummen order om dödsstöten. Några ögonblick senare släpades den livlösa kroppen bort från arenan, den bloddränkta jorden skyfflades undan, ny sand ströddes över och åskådarna gjorde sig redo för nästa blodbad.
Många av den tidens romare betraktade detta som underhållning. ”Inte ens de strängaste moralister hade något att invända mot denna förkärlek för blodsutgjutelse”, sägs det i boken Rome: The First Thousand Years. Och gladiatorspelen var bara ett av de många dekadenta nöjen som Rom hade att erbjuda. Verklighetstrogna sjöstrider iscensattes också för att roa blodtörstiga åskådare. Man anordnade till och med offentliga avrättningar, där de dödsdömda bands fast vid en påle och blev sönderslitna och uppätna av utsvultna vilddjur.
För dem som inte var fullt så blodtörstiga till sin läggning hade Rom olika slag av teaterpjäser att erbjuda. Vid de så kallade mimerna — korta skådespel med motiv från vardagslivet — var ”äktenskapsbrott och kärleksaffärer det vanligaste temat”, skriver Ludwig Friedländer i sin bok Sittengeschichte Roms och fortsätter: ”Språket var fullt av vulgära uttryckssätt och plumpa skämt, åtföljda av en mängd grimaser, oanständiga gester och, framför allt, groteska danser till flöjtackompanjemang.” Enligt The New Encyclopædia Britannica finns det bevis för att ”faktiska otuktshandlingar förekom på mimscenerna under romarrikets tid”. Det är inte underligt att Friedländer ansåg att mimen var ”den mest uppenbart skandalösa av alla farser i fråga om omoraliskhet och obscenitet” och tillade: ”De oanständigaste scenerna var de som fick de flesta applåderna.”a
Hur är det då i våra dagar? Har människans smak ändrats när det gäller underhållning? Låt oss se.
[Fotnoter]
a Ibland verkställdes en avrättning på scenen för att göra ett skådespel mer realistiskt. Boken The Civilization of Rome förklarar: ”Det var inte ovanligt att en dödsdömd brottsling tog skådespelarens plats i slutscenen.”
[Bild på sidan 3]
The Complete Encyclopedia of Illustration/J. G. Heck