”Vad en fågel jagar i regnet ...”

Från Vakna!:s korrespondent i Nigeria

NÄR vår lilla församling i södra Nigeria fick sitt förråd av traktaten Nyheter om Guds rike nr 34, som spreds över hela världen, blev vi ivriga att få dela ut exemplar av den på alla delar av vårt distrikt. Det var inte någon lätt uppgift. På vårt distrikt finns det jordbrukskolonier där man odlar kassava, jams och andra födoämnen. De här kolonierna ligger djupt inne i den tropiska regnskogen. Att nå dem skulle bli svårt, men det var långt ifrån omöjligt. Guds vilja är trots allt att de goda nyheterna skall nå ut till alla sorters människor, även jordbrukare i djungeln. — 1 Timoteus 2:3, 4.

Den 16 oktober 1995 var vi 18 förkunnare som klockan 7.30 på morgonen begav oss i väg mot jordbrukskolonin Abomgbada, som ligger drygt tre kilometer bort. När vi hade kommit en bit på väg, var vi tvungna att vada över en å. Vattnet räckte oss upp till midjan.

För att nå en annan koloni samma dag var vi tvungna att korsa en ännu större å. Den här gången var det endast fyra bröder och en syster som tog sig över till andra sidan. De övriga i gruppen stannade kvar.

Den dagen fann vi många som gärna lyssnade på oss. Något som bidrog till glädjen var vad vi kallade bushransonen. Medan vi gick, plockade vi och åt frukt som växte vilt. Vi träffade gästfria jordbrukare som uppskattade våra ansträngningar att nå dem, och de gav oss apelsiner att släcka törsten med. Vi kom i kontakt med omkring 250 människor, och vi fick lämna alla traktater vi hade med oss.

En stor utmaning

Den verkliga utmaningen kom två dagar senare. Tolv kilometer bort ligger Ose Anasi, en koloni som troligen aldrig har nåtts av organiserat predikande. Somliga tvekade att gå dit. Att korsa floden Urasi är riskfyllt, och många av oss kunde inte simma. Att vada skulle vara farligt på grund av vassa stubbar. I de områden där det var lera var det halt, och föll man kunde man lätt skada sig. Somliga av broarna som hade byggts av lokalbefolkningen var inte så hållfasta. Det fanns ormar, krokodiler och floder där det vimlade av blodiglar.

Vi var 16 förkunnare som beslöt att ge oss av. Vi gick omkring en och en halv kilometer innan vi satte oss i en kanot för att ta oss över den strida och farliga floden Urasi. För att komma fram till kanoten var vi tvungna att ta oss ner för en brant klippa. Det var regnperiod, och floden svämmade över sina bräddar. Överallt var det lerjord, och under regnperioden är det mycket halt. När vi steg ur kanoten upptäckte vi att gångstigen hade blivit en bäck som på sina ställen var en meter djup. Det var då som de egentliga problemen började.

För att ta oss fram måste vi vada i den här bäcken i omkring 30 minuter. Det var så halt att flera av oss föll i det leriga vattnet, vilket resulterade i att våra biblar, tidskrifter och traktater blev genomvåta. Men stämningen var god, så när någon föll fick vi oss alla ett gott skratt, även den som föll.

När vi gick över en annan bäck, sög blodiglar sig fast på våra ben. Då en ung syster såg att en blodigel hade sugit sig fast på hennes ben, gav hon till ett gallskrik. Hon fortsatte att skrika även sedan blodigeln hade tagits bort. Också den här gången såg vi det komiska i det hela, som en del av äventyret, och vi fortsatte vår vandring.

När vi skulle ta oss över en annan bäck, bestämde sig en av bröderna för att inte vada över som vi andra, utan hoppa över till andra sidan. Han klarade vattnet men inte gyttjan. Han halkade och föll raklång i gyttjan. Han reste sig upp, kände efter och insåg att han inte var skadad. Han sade: ”Inga problem. Det är en del av upplevelsen.” Vi påminde oss att aposteln Paulus också stötte på ”faror från floder”, även om de säkert var mycket större än de vi ställdes inför. — 2 Korinthierna 11:26.

Vi gick över en bro som lokalbefolkningen hade byggt. Den såg farlig ut, men vi kom alla över. Därefter blev det ännu halare. Vi föll därför oftare.

Med oss var en broder som är reguljär pionjär och som är nästan 70 år. Han hade kommit ut på morgonen för att önska oss lycka till på färden. Men efter det att vi hade bett om Jehovas välsignelse, frågade han: ”Hur kan jag stanna hemma, när ni är ute och predikar?” Han insisterade på att få följa med, och ingenting av det vi sade kunde få honom att stanna hemma. Han sade att Jehova skulle vara med honom. Han följde alltså med.

När han föll raklång på ryggen på den hala marken, var det ingen som skrattade. Oroliga frågade vi om han hade skadat sig. Han svarade: ”Nej. Jag föll sakta så att jag inte skulle skada marken.” Vi skrattade av lättnad och påminde oss Jesaja 40:31, där det sägs att ”de som hoppas på Jehova kommer att få ny kraft”.

Människor som lyssnar med uppskattning

Till sist nådde vi vårt slutmål. Det gensvar som vi fick när vi predikade för människorna var mycket uppmuntrande. En man blev först rädd när han såg oss komma mot hans hydda, men när han fick veta vilka vi var, sade han: ”Jag har svårt att tro att ni gjorde den svåra resan bara för att predika för oss. Vi uppskattar det.” Vi svarade med ett inhemskt ordspråk: ”Vad en fågel jagar i regnet är viktigt för den.” Mannen förstod.

En annan jordbrukare sade: ”Om predikandet har nått den här platsen, så betyder det att räddning har nått oss.” Många hade frågor som vi besvarade. De bad oss komma tillbaka, och vi lovade att göra det.

I Ose Anasi fick vi lämna 112 traktater — det var alla vi hade. Sammanlagt vittnade vi för omkring 220 personer.

När vi skulle gå tillbaka gick vi vilse. Att följa spåren tillbaka till kolonin skulle ha tagit en och en halv timme, och det höll på att bli kväll. Vi frambar tysta böner till Jehova och bestämde oss för att gå vidare, även om det innebar att vada över en hotfull bäck där vattnet nådde upp till höfterna på oss.

Sedan vi hade kommit över till andra sidan, hittade vi vägen tillbaka och upptäckte till vår förvåning att vi redan hade tillryggalagt fyra femtedelar av vägen hem. Att vi gick vilse visade sig bli en genväg som förkortade vår resa med minst en timme! Vi var naturligtvis alla glada, och vi tackade Jehova. Vi kom hem när solen höll på att gå ner — trötta och hungriga, men mycket lyckliga.

Senare, när vi resonerade om det som vi hade varit med om, sade en syster: ”Jag hade hört talas om hur området var, så jag visste att jag skulle falla. Om det inte hade varit för de goda nyheterna skulle jag aldrig ha gått till den här platsen, inte ens för alla pengar i världen!” En broder sade: ”Äntligen har de goda nyheterna nått Ose Anasi!”

[Bilder på sidan 23]

Vi går över en bro

Vi gick över många bäckar där det vimlade av blodiglar

Vid slutet av den här riskfyllda stigen steg vi i en kanot som tog oss över floden Urasi