Vårt sökande efter rättvisa
BERÄTTAT AV ANTONIO VILLA
År 1836 blev alla de Texasbor som försvarade Alamo — färre än 200 — dödade av en mexikansk armé på omkring 4.000 man. Efter denna händelse användes stridsropet ”Kom ihåg Alamo” för att elda upp människors sinnen i kampen för självständighet, något de fick senare samma år. År 1845 blev det som en gång var en del av Mexico en del av USA, och mexikaner befann sig på fiendens område. Etniska olikheter märks fortfarande.
JAG föddes år 1937, inte långt från San Antonio i Texas, där Alamo ligger. På den tiden var toaletter, dricksvattenfontäner och andra offentliga platser och lokaler märkta med ”Endast vita” och ”Övriga”. Jag lärde mig snart att ”Övriga” inbegrep oss som var av mexikansk härkomst.
När man gick på bio och såg en film, fick mexikaner och svarta endast sitta på balkongen, inte i stora salongen. Många restauranger och affärer betjänade inte mexikaner. En gång då min hustru, Velia, och hennes syster gick in i en damfrisering, var innehavarna inte hyggliga nog att säga: ”Mexikaner är inte välkomna här.” De bara skrattade åt Velia och hennes syster tills de kände sig så utskämda att de gick.
Vita män kunde ibland — vanligtvis när de var berusade — söka upp mexikanska kvinnor, som av många vita ansågs vara omoraliska till sin natur. Jag tänkte: ”De vill inte dela toalett eller dricksvattenfontän med oss, men de vill dela säng med mexikanska kvinnor.” Dessa orättvisor gjorde mig först osäker och sedan trotsig.
Problem med kyrkorna
Skrymteriet inom religionen gjorde mig ännu bittrare. Vita, svarta och mexikaner hade skilda kyrkor. När jag som katolik förberedde mig för min första nattvard, gav prästen mig några fördaterade kuvert som jag skulle lämna till min far. Vi skulle återlämna ett kuvert varje vecka med ett bidrag i. Kort därefter sade prästen till mig: ”Det är nog bäst du säger till din pappa att jag inte har fått de där kuverten.” Min fars vredgade ord glömmer jag aldrig: ”Pengar är det enda de är intresserade av!”
Det var vanligt med skandaler där predikanter hade gett sig i väg med kvinnor från deras församlingar. Sådana erfarenheter fick mig att gång på gång förklara: ”Religionen har bara två syften — antingen att ta dina pengar eller att ta din kvinna.” När Jehovas vittnen kom på besök, avvisade jag dem därför med orden: ”Om jag vill ha någon religion, söker jag själv efter den.”
Militärtjänst och äktenskap
År 1955 tog jag värvning i amerikanska flygvapnet, där jag genom att vara framstående i arbetet hoppades tillvinna mig den respekt som jag hade förvägrats som mexikan. Genom att göra mitt bästa fick jag erkännande, och så småningom fick jag ansvaret för kvalitetskontroll. Jag skulle då bland annat utvärdera andra avdelningar av de väpnade styrkorna.
År 1959 gifte jag mig med Velia. Velia hade alltid varit religiöst lagd. Ändå var hon besviken på de olika kyrkor som hon besökte. En dag år 1960, när hon kände sig mycket deprimerad, bad hon: ”Gud, om du finns, så låt mig få veta det. Jag vill lära känna dig.” Samma dag besökte ett Jehovas vittne vårt hem i Petaluma i Kalifornien.
Kort därefter tappade emellertid Velia kontakten med vittnena på grund av en förändring i mitt militära uppdrag. Det var inte förrän år 1966, då jag var i Vietnam, som hon i Seminole i Texas började studera igen tillsammans med dem. När jag året därpå återvände hem från Vietnam, blev jag inte glad över att hon studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen.
Mitt halsstarriga motstånd
Jag ansåg att Velia skulle bli förd bakom ljuset och bli besviken på religionen. Jag var därför med under studiet och lyssnade för att få en möjlighet att avslöja minsta antydan till skrymteri. När kvinnan sade att Jehovas vittnen är politiskt neutrala, avbröt jag med frågan: ”Vad arbetar din man med?”
”Han odlar bomull”, svarade hon.
”Ha!” replikerade jag arrogant. ”Militäruniformer är tillverkade av bomull. Så ni understöder krigsinsatserna!” Jag blev högljudd och oresonlig.
Även om ett nytt militäruppdrag i juni 1967 förflyttade oss långt bort till Minot i North Dakota, kontaktade vittnena där Velia och återupptog bibelstudiet. Jag började motarbeta det med barnsliga metoder. Jag kom avsiktligt hem vid tiden för studiet och slog i dörrarna, klampade i trapporna, slängde mina stövlar på golvet så att det väsnades och spolade på toaletten flera gånger.
Velia var en älskvärd och undergiven hustru som aldrig hade gjort något utan min tillåtelse. Även om jag motvilligt tillät henne att studera Bibeln, insåg hon att det skulle vara ett större problem att besöka Jehovas vittnens möten. När hon uppmanades att göra det, svarade hon alltid: ”Det är bäst att jag inte gör det. Jag vill inte göra Tony arg.”
En dag läste emellertid Velia i Bibeln: ”Bedröva inte Guds heliga ande.” (Efesierna 4:30) ”Vad betyder det?” frågade hon. Vittnet som ledde studiet förklarade: ”Jo, Guds heliga ande inspirerade skrivandet av Bibeln. Om vi då inte rättar oss efter det som Bibeln säger, bedrövar vi Guds heliga ande. Några går till exempel inte på mötena, trots att de vet att Guds ord säger att vi bör göra det.” (Hebréerna 10:24, 25) Det var allt som behövdes för att motivera Velias ödmjuka hjärta. Från den stunden gick hon på alla möten, trots mitt motstånd.
Jag brukade ilsket utbrista: ”Hur kan du gå hemifrån utan att ha dukat upp min kvällsmat på bordet?” Velia lärde sig snabbt att alltid ha min kvällsmat varm och färdig. Jag använde då andra ursäkter: ”Du älskar inte mig och barnen. Du överger oss för de där mötena.” Och då jag gick till angrepp mot Jehovas vittnens trosuppfattningar och Velia på ett milt sätt försökte försvara dem, återföll jag i min gamla vana och kallade henne en respektlös och uppstudsig bocona — ”gaphals”.
Velia besökte ändå mötena och gick ofta gråtande hemifrån på grund av mina hotelser. Jag höll dock fast vid vissa principer. Jag slog aldrig min hustru, och inte heller tänkte jag överge henne på grund av hennes nyvunna tro. Men jag var orolig för att någon trevlig man på de där mötena kunde bli intresserad av henne. Min uppfattning om religion var fortfarande: ”Det är antingen pengar eller kvinnor de är ute efter.” Jag klagade ofta då Velia gjorde sig i ordning för mötena: ”Du gör dig snygg för någon annan, men aldrig för mig.” När jag första gången bestämde mig för att besöka ett möte, sade jag därför: ”Jag följer med — men bara för att hålla ett öga på dig!”
Mitt verkliga motiv var emellertid att finna något emot vittnena. Vid ett av de första mötena som jag besökte hölls ett tal som behandlade att gifta sig ”bara det sker i Herren”. (1 Korinthierna 7:39) När vi kom hem, klagade jag bittert: ”Där ser du! De är precis som alla andra — fördomsfulla mot andra som inte har samma tro.” Velia svarade ödmjukt: ”Men det är inte vad de säger, det är vad Bibeln säger.” Jag svarade snabbt genom att slå knytnäven i väggen och skrika: ”Nu är du som en bocona igen!” Egentligen var jag frustrerad, eftersom jag visste att hon hade rätt.
Jag fortsatte att besöka mötena och att läsa vittnenas litteratur, men mitt motiv var att försöka hitta något fel. Jag började också svara vid mötena — men bara för att visa att jag inte var någon ”dum mexikan”.
Jag blir tillfredsställd i mitt sökande efter rättvisa
År 1971 hade min militära karriär fört oss till Arkansas. Jag fortsatte att besöka mötena tillsammans med Velia, som i december 1969 hade blivit döpt för att visa sitt överlämnande åt Jehova. Jag motstod henne inte längre, men jag lät inte heller någon studera Bibeln med mig. Min kunskap hade ökat enormt som ett resultat av att jag läste biblisk litteratur. Ändå hade jag bara fyllt huvudet med kunskap — ett resultat av min önskan att vara bäst i allt jag gjorde. Steg för steg började emellertid samvaron med Jehovas vittnen påverka mitt hjärta.
Jag lade till exempel märke till att svarta hade del i undervisningen vid församlingens möten. Men till en början sade jag till mig själv: ”Ja, ja, de gör det bara här innanför stängda dörrar.” När vi besökte en sammankomst på ett stort basebollstadion, blev jag emellertid överraskad över att se att svarta hade del i programmet där också. Jag var tvungen att erkänna att det inte finns någon diskriminering bland Jehovas vittnen. De utövar sann rättvisa.
Jag satte också värde på att Jehovas vittnen har äkta kärlek till varandra. (Johannes 13:34, 35) Och när jag arbetade tillsammans med dem vid uppförandet av deras Rikets sal, såg jag att de var helt vanliga människor. Jag såg dem bli trötta, göra misstag och till och med yttra några ovänliga ord när saker och ting gick snett. I stället för att känna mig utanför på grund av dessa ofullkomligheter kände jag mig mer trygg bland dem. Kanske insåg jag att det fanns hopp för mig trots alla mina fel och brister.
Mitt hjärta nåddes till slut
Första gången jag insåg att jag höll på att utveckla ett förhållande till Jehova var år 1973, då Vakttornet förklarade att rökning är en ”förorening av köttet” och är något som kan leda till uteslutning. (2 Korinthierna 7:1) Jag rökte då ett till två paket cigaretter om dagen. Jag hade försökt sluta många gånger tidigare, men utan framgång. Men varje gång som jag nu kände rökbegäret bad jag en tyst bön till Jehova för att få hjälp att sluta med den orena vanan. Till allas förvåning rökte jag aldrig mer.
Den 1 juli 1975 skulle jag gå i pension från det militära. Jag insåg att om jag ville göra det som Bibeln lär måste jag överlämna mig åt Jehova. Det hade aldrig varit någon som studerat med mig, så det kom som en chock för församlingens äldste då jag i juni 1975 berättade för dem att jag ville bli döpt så snart jag slutade i det militära. De äldste förklarade att först måste jag uppfylla Jesu befallning att ta del i predikoarbetet. (Matteus 28:19, 20) Den första lördagen i juli gjorde jag det. Samma dag sammanträffade jag med en äldste och svarade på de bibliska frågor som dopkandidater måste svara på. Tre veckor senare blev jag döpt.
När våra tre barn — Vito, Venelda och Veronica — såg att jag blev döpt, började de göra snabba andliga framsteg. Inom de två följande åren blev de två äldsta döpta, och fyra år senare följde det yngsta barnet efter. När jag talar med män som känner till Bibelns sanning men som inte gör något åt sin situation, berättar jag ofta för dem om följderna av deras underlåtenhet att handla. Jag säger till dem att även om deras barn kanske inte säger det, så tänker de: ”Om sanningen inte är tillräckligt viktig för pappa, då är den inte tillräckligt viktig för mig.”
Vi ägnar oss åt heltidstjänsten
Hela vår familj började i heltidstjänsten som pionjärer i Marshall i Arkansas. År 1979 började Velia och jag, och under de följande åren förenade sig barnen med oss i arbetet efter hand som de gick ut high school.
I början av 1980-talet hörde vi rapporter om törsten efter kunskap i Bibeln bland befolkningen i Ecuador i Sydamerika, och därför gjorde vi det till vårt mål att flytta dit. År 1989 var barnen vuxna och kunde ta hand om sig själva. Det året gjorde vi en kort resa till Ecuador för att ”utspeja ... landet”. — Jämför 4 Moseboken 13:1, 2.
I april 1990 anlände vi till Ecuador, vårt nya hem. Eftersom vi hade begränsad inkomst — vi levde på min pension från det militära — var vi tvungna att vara mycket sparsamma med våra tillgångar. Men de glädjeämnen heltidstjänsten har gett oss på detta andligt produktiva distrikt har mer än väl uppvägt de ekonomiska uppoffringar som vi har fått göra. I början arbetade vi i hamnstaden Manta, där var och en av oss ledde mellan 10 och 12 bibelstudier varje vecka. År 1992 började jag tjäna som resande tillsyningsman tillsammans med min hustru. Vi besöker olika församlingar — en per vecka.
När rättvisa är fullständigt förverkligad
Så här i efterhand kan Velia och jag förstå att de orättvisor som vi upplevde när vi växte upp nu är till hjälp för oss i tjänsten. Vi är särskilt noga med att aldrig se ner på någon som kanske är fattigare eller sämre utbildad än vi är eller som har en etnisk bakgrund som skiljer sig från vår. Vi ser också att många av våra kristna bröder och systrar blir utsatta för värre sociala orättvisor än dem som vi upplevde. Men de klagar ändå inte. De håller blicken fokuserad på Guds kungarike som nu är så nära, och det har vi också lärt oss att göra. Vi har för länge sedan upphört med att försöka finna rättvisa i den här tingens ordning. Vi ägnar i stället vårt liv åt att rikta människors uppmärksamhet på den enda sanna lösningen på orättvisorna — Guds kungarike. — Matteus 24:14.
Vi har också lärt oss att vi som har varit mycket känsliga för orättvisor måste akta oss för att förvänta fullkomlig rättvisa bland Guds folk. Orsaken till detta är att vi alla är ofullkomliga och benägna att göra det som är ont. (Romarna 7:18–20) Vi kan ändå ärligt säga att vi har funnit en kärleksfull, multinationell sammanslutning av bröder som efter bästa förmåga strävar efter att göra det som är rätt. Det är vår förhoppning att vi tillsammans med Guds folk överallt skall få gå in i Guds nya värld där rättfärdighet skall bo. — 2 Petrus 3:13.
[Infälld text på sidan 20]
Jag svarade snabbt genom att slå knytnäven i väggen
[Bild på sidan 21]
Velia och jag då jag tog värvning i flygvapnet
[Bild på sidan 23]
Velia och jag år 1996