Matera — staden med unika grottbostäder

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I ITALIEN

FÖR omkring 50 år sedan fanns det somliga som tyckte att de egendomliga bostäderna hade blivit något av ett Dantes ”inferno”, och det ledde till att myndigheterna bestämde att de skulle evakueras. Bostäderna har till viss del åter blivit bebodda, och de har nu till och med förts upp på Världsarvslistan, vilket innebär att de står under beskydd av UNESCO (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur).

Vad är det vi talar om? Och varför har dessa egendomliga bostäder framkallat så skilda reaktioner under tidens gång? Svaret på den första frågan är enkelt: Vi talar om Sassi di Matera (sassi är italienska; det betyder ordagrant ”klippor” och avser här grottbostäder), vilka ligger i södra Italien, alldeles ovanför klacken på Italiens ”stövel”. Men för att besvara den andra frågan behöver vi veta vad Sassi, dvs. grottbostäderna, är för något och känna till något om deras historia. Varför inte följa med oss när vi besöker Sassi och lära dig något om dem?

”Bland de italienska landskapstyper som framkallar mest förundran”, säger skribenten Guido Piovene, utgör Sassi i själva verket en stad som har förlänats ”otrolig dragningskraft”. För att få en panoramavy beger vi oss till en naturlig utsiktsplats och tittar ut över en djup klyfta. Framför oss, på andra sidan ravinen, ligger staden Matera. I det strålande solskenet ser vi hus som klamrar sig fast vid klippan. Det ser ut som om de har vuxit ovanpå varandra. Eftersom de smala vägarna mellan husen slingrar sig ner till botten av klyftan, bildar de en invecklad rosett som till viss del påminner om avsatserna i en jättelik amfiteater. Alla hål i klippväggen som vi ser är, eller har varit, bostäder. Det här är alltså Sassi — grotthus som har formats i klippan!

En surrealistisk atmosfär

För att komma fram till Sassi — den gamla staden i centrala Matera — måste vi passera genom den moderna staden med dess trafik och buller. När vi kommer in i den gamla staden är det som om vi hade passerat genom en tidsmaskin; vi befinner oss i en surrealistisk atmosfär i vilken vår tids kaos successivt ger vika för förnimmelser från gången tid.

Förvänta dig inte att några grottinvånare skall dyka upp. Nu för tiden kan man knappast se de ursprungliga grottorna längre, därför att fasader av kalksten, och ibland hela byggnader, har byggts framför dem i stilar från olika tidsperioder: medeltid, barock och nutid. När vi går vägen fram tycks scenen hela tiden förändras inför våra ögon.

Enligt arkeologer bosatte sig grupper av nomader, antagligen herdar, i området för tusentals år sedan. Det stora antalet naturliga grottor som finns överallt i området skyddade mot väder och vind och mot fiender. Snart var många av grottorna bebodda. Arkeologiska fynd tycks visa att området har varit bebott ända sedan dess.

Själva Sassi blev emellertid befolkat och växte fram undan för undan. Under den grekisk-romerska tiden fanns det en liten bosättning på den högsta punkten på ett klipputsprång, centrum i den gamla staden i våra dagar. Förr i tiden, skriver Raffaele Giura Longo, bestod området kring Sassi av ”två vildbevuxna dalar, två sänkor som bredde ut sig på båda sidor av det högre belägna klipputsprånget med den gamla staden och med utsikt över ett stup som störtar rakt ner i klyftan; de var inte befolkade, utan ... var täckta med tät vegetation”. Tidigt under medeltiden började Sassi inta sitt typiska utseende genom att man började gräva systematiskt i den mjuka kalkstenen och genom att man byggde vägar, torg och hus av den sten som blev över vid utgrävningarna.

Det fanns ett behov av hus och bostäder för att hysa djur och för att fortsätta sådan verksamhet som hade samband med boskapsuppfödning, till exempel ostframställning. Fast den främsta sysslan var jordbruk. Köksträdgårdar upprättades på de breda terrasser som hade grävts ut på sidan av den djupa ravin som Sassi blickade ut över. Man kan fortfarande se spår av terrasserna. Det mesta av det sociala livet var koncentrerat till kvarteren, dvs. gårdsplanerna som omgavs av flera bostäder.

Ett imponerande vattensamlingssystem

Det kan också sägas att Sassis historia kännetecknas av dels människans kamp mot berg och vatten, dels hennes symbios med dessa element. Även om det aldrig fanns mycket vatten, sköljde regnvattnet, då det rann nerför ravinens sidor under regnperioden, bort matjorden från terrasserna — jordbruksmark som invånarna hade kämpat hårt för att få till stånd. Invånarna i Sassi såg därför behovet av att leda bort regnvatten och att samla det.

Men hur skulle man kunna samla det, och var? På terrasserna grävde man ut reservoarer och tätade dem. Ett system med kanaler och rännor ledde allt tillgängligt vatten till dessa reservoarer, vars vatten till en början användes främst i samband med jordbruket. Enligt arkitekten Pietro Laureano visar antalet reservoarer — ”många fler än antalet bebodda grottor och fler än som behövdes för dricksvatten” — att ”reservoarerna i Sassi ursprungligen var ett imponerande vattensamlingssystem för konstbevattning”.

Systemet gav också tillräckligt med dricksvatten, och i takt med att antalet invånare ökade, blev detta mer och mer betydelsefullt. Av den anledningen gjorde man en sinnrik anordning. Man kopplade samman reservoarer, både de som låg på samma nivå och de som låg på terrasser på andra nivåer. ”Som en jättelik destillationsapparat medgav de att vattnet gradvis renades när det passerade från en reservoar till en annan.” Vattnet hämtades sedan upp från någon av de många brunnar som fanns i Sassi. I våra dagar kan man fortfarande se öppningarna till somliga av dessa brunnar. Det var ovanligt med så mycket vatten i ett annars ofruktbart område.

Vi stiger in i ett av husen i klippan

När vi går nerför trapporna och följer virrvarret av smala gator, inser vi att dessa forntida gårdsplaner är ordnade i olika plan, vilket innebär att vi ofta går på taket till husen som har sin öppning mot terrasserna nedanför. På vissa ställen finns det tio plan med bostäder, det ena ovanför det andra. Här lever människor i nära samröre med klippan. Så tidigt som på 1200-talet omnämndes de här gårdsplanerna i officiella dokument och kallades ”Sassi”.

Vi stannar utanför en bostad. Den raffinerade och förhållandevis moderna fasaden får inte bedra oss, för här har en betydligt nyare entré av kalksten byggts till den ursprungliga. Detta är en typisk grottbostad. Sedan vi har gått över tröskeln, går vi nerför några trappsteg och kommer in i ett stort rum där mycket av familjens hushållsarbete utfördes en gång i tiden. Vi går nerför ytterligare några trappsteg till ett andra rum, och innanför det finns det ännu ett rum. En del rum var gamla reservoarer som man har gjort beboeliga — öppningen upptill, där vattnet brukade komma in, täpptes igen, och ingången byggde man genom att gräva från sidan av terrassen. De innersta rummen användes förr i tiden till att hysa boskap, medan familjen bodde i rummen närmast ingången. Ljus och luft kom in genom en stor öppning ovanför dörren. Det behöver knappast sägas att invånare i Sassi i våra dagar inte längre har boskap inne i sina hem!

Många av bostäderna ligger under gatunivån. Varför det? Därför att ingången och en del av själva grotthusen grävdes ut på ett sådant sätt att man utnyttjade solstrålarna. På vintern, när solen står som lägst på himlen, kommer solstrålarna in i huset och lyser upp och värmer det. På sommaren når solstrålarna inte längre än till ingången, och det förblir svalt och fuktigt inne i bostaden. På den inre väggen i grottan som vi besöker ser vi en skulpterad nisch med flera ”hyllor”. Det är en solvisare som är formad så att den visar solens höjd vid olika tider under året. När vi kommer ut igen, upplever vi något märkligt. Svalkan inne i grottan har redan fått oss att glömma sommarhettan utanför!

Förfall och restaurering

Bortsett från den surrealistiska atmosfären har Sassi genomgått flera olika förändringar. Även om grottbostäderna i århundraden förblev en sammanhängande och förhållandevis ändamålsenlig stadskärna, skedde en förändring på 1700-talet. Nya byggnader och gator blockerade det effektiva vattenledningssystemet, och det gjorde det svårt att bli av med soporna. Följden blev att antalet sjukdomsfall ökade. Dessutom ledde ekonomiska förändringar i området till ökad fattigdom bland jordbruksfamiljerna i Sassi, en stad som blev mer och mer överbefolkad.

Det successiva förfallet i det här en gång vackra området verkade oundvikligt. Så i tanke att lösa problemet en gång för alla fattade man i början av 1950-talet beslutet att evakuera Sassi. För de mer än 15.000 invånarna i Matera innebar det en verkligt smärtsam erfarenhet, särskilt ur social synvinkel, eftersom djupa vänskapsband som hade skapats till grannarna skars av.

Många menade emellertid att denna fantastiska stadsbild inte borde gå förlorad. Tack vare ett effektivt restaureringsarbete håller Sassi sakta på att återfå sin forna glans och området åter på att bli bebott. I våra dagar tycker många turister om att uppleva den atmosfär som rådde på Sassis forntida torg och bland dess virrvarr av gator. Om du någon gång kommer till den här delen av världen, varför då inte stanna till och besöka denna flera hundra år gamla stad som bredde ut sig i klippan?

[Bilder på sidorna 16, 17]

1. Vy över ”Sassi di Matera”; 2. ”gårdsplanen” med en brunn till vänster i förgrunden; 3. inne i en typisk bostad; 4. en nisch som användes som en solvisare; 5. en kanal som en gång användes för att leda vatten till reservoarer