Ungdomar frågar:

Varför är det alltid mitt fel?

”Min pappa har allergi och är tvungen att arbeta tillsammans med människor som röker. När han kommer hem, är han ibland mycket upprörd. Han tappar bort saker och ger mig skulden för det. När jag talar om för honom att det var han som tappade bort det, blir han rasande och säger åt mig att jag inte borde ha rättat honom.” — En tonårsflicka.

KÄNNS det ibland som om du är familjens syndabock? Tycks det vara så att vad som än går snett, så är det du som får skulden för det? För 14-åriga Joy ser det ut att vara så. Hon lever i en enföräldersfamilj och ser ofta efter sina yngre bröder och systrar. ”Jag är på nedervåningen när de börjar bråka”, klagar Joy. ”De handlar så dumt och omoget, men när pappa kommer hem skriker han åt mig därför att jag inte var där och stoppade det.”

Om dina föräldrar säger att du är bortskämd, lat eller ansvarslös eller säger något annat som får dig att framstå som oförbätterlig, kan det ibland till och med förefalla som om de räknar med att du skall misslyckas. Ramons familj kallade honom den tankspridde lille professorn — ett smeknamn som fick honom att känna sig djupt sårad. Du kanske också känner dig sårad av ett smeknamn eller en benämning som framhäver dina fel och brister, även om det sägs av tillgivenhet. I stället för att motivera dig att göra förbättringar kan det negativa som sägs helt enkelt förstärka känslan av att du alltid får skulden.

Det kan vara särskilt smärtsamt att få skulden när det förefaller som om det beror på favorisering. ”Jag är mellanbarnet”, säger en tonåring som heter Frankie, ”och det är alltid jag som råkar värst ut.” Det kanske verkar som om dina syskon alltid är höjda över alla misstankar, medan du anses skyldig vid minsta tecken på problem.

Varför föräldrar ger sina barn skulden

Naturligtvis är det helt normalt att föräldrar tillrättavisar sina barn när barnen gör något orätt. Ja, att ge sund och bestämd tillrättavisning är ett av de sätt varpå gudfruktiga föräldrar uppfostrar sina barn ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Efesierna 6:4) Men ibland kan även de bästa föräldrar överreagera eller dra förhastade slutsatser. Påminn dig en händelse som inträffade när Jesus var ganska ung. Vid det här tillfället saknade man Jesus. Det visade sig att han var i Guds tempel och samtalade om bibliska ting. När hans föräldrar hittade honom, frågade ändå hans mor: ”Barn, varför har du handlat så här mot oss? Här har din far och jag med ängslan hållit på att söka efter dig.” — Lukas 2:48.

Eftersom Jesus var fullkomlig, fanns det ingen anledning att oroa sig för att han hade gjort något brottsligt. Men precis som alla kärleksfulla föräldrar kände hans mor ansvar för sitt barn och reagerade starkt, kanske därför att hon var rädd för att han kunde råka illa ut. Dina föräldrar kan på samma sätt överreagera ibland, inte därför att de försöker vara nedriga eller elaka, utan helt enkelt därför att de verkligen bryr sig om dig.

Du måste också förstå att vi lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1) Eftersom dina föräldrar arbetar och sköter om hemmet, får de utstå en hel del påfrestningar, och det kan påverka hur de behandlar dig. (Jämför Predikaren 7:7.) En psykiater skrev: ”I somliga familjer kan föräldrarna, när det uppstår en kris, förlora fattningen och fatta förhastade beslut, även om de i normala fall handlar rättvist.”

För ensamstående föräldrar är det särskilt lätt att låta sin frustration gå ut över barnen, helt enkelt därför att de inte har en äktenskapspartner som de kan samtala med. Det är naturligtvis inte roligt att vara den som råkar illa ut på grund av en förälders personliga besvikelser. Lucy, 17 år, säger: ”Om jag har gjort något, och jag förtjänar att bli straffad, då är det okej. Men när jag blir straffad därför att mamma är på dåligt humör, då är det verkligen orättvist.”

Favorisering är en annan orsak. Även om en förälder oftast älskar alla sina barn, är det inte ovanligt att vara särskilt fäst vid ett av dem.a (Jämför 1 Moseboken 37:3.) Känslan av att du är det mindre älskade barnet är smärtsam i sig. Men om det verkar som om dina behov nonchaleras eller du ofta får skulden för saker som dina syskon har gjort, leder det oundvikligen till förbittring. ”Jag har en lillebror som heter Darren”, säger unga Roxanne. ”Han är mammas lilla ängel. ... Hon ger alltid mig skulden, aldrig Darren.”

Familjer med problem

Också i familjer med goda förhållanden kan det ibland hända att någon orättvist får skulden för något. Men i familjer med problem kan det vara så att föräldrarna ständigt kommer med beskyllningar, förebråelser och förödmjukanden. Ibland kan beskyllningarna rentav åtföljas av ”illvillig bitterhet och häftighet och vrede och ... skrikande och skymfande”. — Efesierna 4:31.

Kan en ung människa ges skulden för att någon av föräldrarna får ett sådant här utbrott? Det är sant att en olydig son eller dotter kan vara ”en grämelse” för föräldrarna. (Ordspråken 17:25) Men det är till föräldrar som Bibeln säger: ”Håll inte på med att irritera era barn [ordagrant: ”reta era barn till vrede”].” (Efesierna 6:4) Precis som alla kristna måste en förälder utöva självbehärskning ”i det han behärskar sig under onda förhållanden”. (2 Timoteus 2:24) Så när en förälder förlorar självbehärskningen kan han eller hon inte skylla på barnets fel och brister.

Hårda och sårande ord kan vara tecken på att en förälder lider av känslomässiga påfrestningar, depression eller låg självkänsla. Det kan också vara tecken på problem i äktenskapet eller alkoholproblem. Enligt en källa är det vanligt att barn till föräldrar som är missbrukare blir syndabockar. ”Allt de gör blir fel. De kan få höra att de är ’dumma’, ’dåliga’, ’själviska’ osv. Medlemmar i familjen betraktar sedan det barnet (eller barnen) som själva ’problemet’ och dras på så sätt bort från sina egna obehagliga känslor och problem.”

Hur man tar itu med orättvisa beskyllningar

Doktor Kathleen McCoy skriver: ”Att man använder nedsättande benämningar, förringar och kritiserar [ett] barns personlighet ... kan vara en av orsakerna till att en tonåring har låg självkänsla, lider av depression och har svårt för att kommunicera.” Eller som Bibeln uttrycker det kan sträng behandling ”reta upp” barn och få dem att bli ”modfällda”. (Kolosserna 3:21) Du kanske börjar tro att du är värdelös och misslyckad som person. Du kanske också utvecklar negativa känslor till dina föräldrar. Du kanske drar den slutsatsen att det inte finns mycket du kan göra för att behaga dem och att det inte ens finns någon anledning att försöka. Vrede och förbittring kan blossa upp och leda till att du vägrar att lyda — även när det gäller att lyssna till konstruktiv kritik. — Jämför Ordspråken 5:12.

Hur kan du hålla ut? Mycket beror på hur din situation ser ut. Varför inte stanna upp och göra en realistisk bedömning av den? Är det verkligen sant att du alltid får skulden? Eller är det helt enkelt så att dina föräldrar har en benägenhet att ibland vara en aning överdrivet kritiska och att säga fel saker? ”Vi felar alla många gånger”, sägs det i Bibeln, och det inbegriper också föräldrar. (Jakob 3:2) Om dina föräldrar emellanåt överreagerar en aning, måste du då också göra det? Bibelns råd i Kolosserna 3:13 passar bra här: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Såsom Jehova villigt har förlåtit er, just så skall också ni göra.”

Att du har medkänsla med dina föräldrar kan hjälpa dig att göra det. I Ordspråken 19:11 sägs det: ”En människas insikt bromsar sannerligen hennes vrede, och det är skönhet från hennes sida att gå förbi överträdelse.” Om din pappa verkar ovanligt känslig när han kommer hem från arbetet och ger dig skulden för något som du inte har gjort, är det då nödvändigt att göra så stort väsen av saken? Att du inser att han antagligen är spänd och trött kan helt enkelt hjälpa dig att ”gå förbi [hans] överträdelse”.

Men hur är det om man blir orättvist beskylld inte bara vid enstaka tillfällen, utan jämt och ständigt? En kommande artikel kommer att behandla sätt på vilka du kan förbättra din situation.

[Fotnot]

[Bild på sidan 19]

Det är inte orättvist av en förälder att ge korrigerande råd när så behövs