Korstågen — en tragisk illusion
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I ITALIEN
FÖR omkring nio hundra år sedan, år 1096, började det första korståget. Om du då hade bott i Västeuropa, hade du kanske fått bevittna stora rörelser av män, vagnar, hästar och fartyg. De var på väg till Jerusalem, den heliga staden, som hade behärskats av muslimer sedan 600-talet v.t.
Det var det första korståget. Många historiker räknar med åtta större sådana. Dessa expeditioner lämnade ärr efter sig i relationerna mellan Öst och Väst. De åtföljdes av massakrer och grymhet i Guds och Kristi namn. Det sista större korståget började 174 år senare, år 1270.
Ordet ”korståg” har uppkommit på grund av att medlemmarna av många expeditioner sydde fast korssymboler på sina kläder.
Orsakerna
Det angivna syftet med korstågen var att ta Jerusalem och den så kallade heliga graven från muslimerna. Men orsakerna var djupare. Med undantag av några få incidenter hade förbindelserna mellan de till bekännelsen kristna som bodde i Mellersta Östern och muslimerna varit relativt lugna. En viktig faktor som ledde till korstågen var den oroliga politiska, ekonomiska och religiösa atmosfär som rådde i Europa.
På 1000-talet blev nya landsbygdsområden uppodlade i en strävan att öka livsmedelsproduktionen. Stadsområdena fick ny vitalitet. Befolkningen växte. Men när en hungersnöd försatte ett stort antal bönder i fattigdom, strömmade många till städerna, där arbetslöshet och misär väntade dem. Protester utbröt ofta.
I toppen på den sociala hierarkin fanns ett stort antal feodala ”baroner”, riddare. Dessa yrkeskrigare önskade dra fördel av det politiska vakuum som skapades genom att Karl den stores välde upplöstes och erövra nya egendomar.
Den romersk-katolska kyrkan upplevde också en orolig period. År 1054 förlorade den kontrollen över Österns kyrka. Dessutom anklagades många av prästerna för omoraliskhet och för att blanda sig i politik.
Appellen i Clermont
I denna atmosfär kallade påven Urban II till det första korståget. Enligt hans uppfattning skulle en militäraktion för att återta Jerusalem och Palestina tjäna flera syften. Den skulle befästa enheten i Västerns kristenhet och bekräfta den romerska kyrkans överhöghet. Den skulle tjäna som en ventil för de oupphörliga diskussionerna inom överklassen. I utbyte mot religiösa och framför allt ekonomiska fördelar skulle överklassen sätta sin militära expertis i arbete för en ”ädel” sak och bli kyrkans väpnade arm.
Den 27 november 1095 framförde Urban sin appell inför ett kyrkomöte i Clermont i Frankrike. Kyrkan målade en mörk bild av sina fiender som sådana som förtjänade gudomlig bestraffning. Foucher de Chartres, en präst som deltog i det första korståget, sade att kriget var nödvändigt för att försvara Österns ”kristna” mot muslimerna. Omedelbar syndaförlåtelse utlovades åt dem som dog på vägen eller i striden. Feodalherrarna kunde därigenom förvandla sitt brodermördande till ett ”heligt” krig mot de ”otrogna”. Vid det kyrkomötet ljöd ett rop som blev korstågets motto: ”Gud vill det!”
De två avmarscherna
Sedan väl datum för avmarschen, 15 augusti 1096, hade fastställts, försäkrade sig påven om stöd från världsliga härskare, åt vilka militäroperationerna blev anförtrodda. Kyrkan garanterade skyddet av deras egendomar medan företaget varade. De som inte var så rika uppmanades att finansiera uppdraget genom allmosor.
Några gav sig emellertid i väg före fastställt datum. Det var en otränad och odisciplinerad hop som inbegrep kvinnor och barn. De kallades pauperes Christi (Kristi fattiga), och detta korståg är känt som folkkorståget. Deras mål var Jerusalem. De anfördes av demagoger, av vilka den kanske ryktbaraste var Peter Eremiten, en munk som hade börjat predika bland massorna mot slutet av år 1095.
Enligt den medeltida krönikören Albert av Aix hade Peter tidigare färdats till Jerusalem. Det påstods att han en natt hade en syn i vilken Kristus uppmanade honom att gå till patriarken i Jerusalem, som skulle ge honom ett kreditivbrev att ta med sig tillbaka till Västerlandet. Albert skrev att drömmen uppfylldes och att Peter, sedan han hade fått brevet, begav sig till Rom, där han träffade påven. I Alberts berättelse blandas verklighet med fantasi, men dessa föregivna saker — drömmen, synen och brevet — blev kraftiga instrument vid anförandet av massorna.
Den skara som samlades kring Peter Eremiten lämnade Köln den 20 april 1096. Eftersom de fattiga deltagarna i detta folkkorståg inte hade nödvändiga medel för sjöresan, blev de tvungna att företa den långa färden till det Heliga landet till fots eller i undermåliga vagnar. Eftersom de nästan genast kom att sakna mat och vapen, började de längs vägen plundra lokalbefolkningen, som överraskades av ankomsten av denna odisciplinerade hop av ”Kristi stridsmän”.
De första som råkade i konflikt med korsfararna var europeiska judar, som anklagades för att låna ut pengar åt korrumperade biskopar. Ohyggligheter begicks av Peter Eremitens följeslagare mot judar på sådana platser som Rouen och Köln, avfärdsstaden. Albert av Aix konstaterar att när judarna i Mainz ”såg att de kristna inte ens skonade deras småbarn och inte hade förbarmande med någon, gav de sig själva på sina bröder, hustrur, mödrar och systrar och dödade varandra. Det mest hjärtslitande var att mödrarna själva skar av halsen på sina dibarn eller stack ihjäl dem, eftersom de föredrog att själva döda dem hellre än att låta de oomskurna göra det.”
Liknande händelser återkom på färden till Balkan med Mindre Asien som mål. När skaran till sist nådde Konstantinopel, underlättade kejsar Alexios I, för att undvika ett upprepande av sådana ohyggligheter, folkkorstågets överfart till den asiatiska kusten. Där dödades ett stort antal kvinnor och barn och sjuka och gamla av muslimska styrkor. Bara några få överlevande lyckades återvända till Konstantinopel.
Under mellantiden, sommaren 1096, gav sig övade truppstyrkor i väg. Dessa stod under befäl av den tidens ryktbara anförare. Folkkorstågets oregerliga tidiga avfärd hade oroat påven Urban, som gjorde anordningar för att reglera strömmen österut. De som nu gav sig i väg måste visa att de hade tillräckliga medel till uppehället. Man strävade efter att begränsa deltagandet av kvinnor, barn, gamla och fattiga.
Erövringar och andra massakrer
Sedan trupperna, riddarna och de överlevande i folkkorståget samlats i Konstantinopel, fortsatte de mot sitt mål. Återigen förövades våldsdåd i Guds namn. Krönikören Petrus Tudebodus berättar att korsfararna under belägringen av Antiokia, sedan de hade massakrerat sina fiender, ”vräkte alla kropparna i en massgrav och förde deras avhuggna huvuden till lägret för att avgöra antalet, med undantag av fyra hästlass av sådana huvuden, som sändes till kusten till ambassadörerna hos emiren av Babylon”.
Den 15 juli 1099 föll Jerusalem för korsfararna. Raymond av Aguilers berättar: ”Det var en förskräcklig syn. Några av de lyckligare hade blivit halshuggna; andra föll från murarna pepprade med pilar; många andra brann i lågorna. Högar av avhuggna huvuden, händer och fötter kunde ses på gator och torg i staden.” Men återigen försökte korsfararna rättfärdiga våldet i religionens namn.
Slutet på en illusion
Segern ledde till skapandet av kungariket Jerusalem. Detta rike hade en osäker tillvaro på grund av stridigheterna som uppstod mellan de feodalherrar som hade installerat sig i Östern. Under tiden reorganiserade sig muslimerna militärt. Det var verkligen inte deras avsikt att förlora mark i Palestina.
Under tidens gång organiserades andra korståg, det sista år 1270. På grund av nederlagen började emellertid många tvivla på det berättigade i sådana företag i religionens namn. Om Gud verkligen godkände dessa ”heliga” krig, menade de, borde han säkerligen ha gynnat dem som påstod sig handla med hans välsignelse. Men från och med 1200-talet försökte kyrkliga jurister trots det rättfärdiga sådana religionskrig och prästernas roll i dem.
Den glöd som besjälade de första korsfararna avtog. Mer än någonting annat skadade de ihållande krigen till sist Västerlandets ekonomiska intressen. Vapnen vändes därför mot de inre fienderna till den europeiska kristenheten: araberna i Spanien, ”kättarna” och de hedniska folken norrut.
År 1291 föll staden Akko (Acre), det sista korsfararfästet, för muslimerna. Jerusalem och den heliga graven förblev i muslimernas händer. Under två hundra år av konflikter hade ekonomiska och politiska intressen dominerat de religiösa frågorna. Den italienske historikern Franco Cardini konstaterar: ”Vid den här tiden hade korstågen steg för steg utvecklats till en tilltrasslad politisk och ekonomisk operation, ett komplicerat maktspel som inbegrep biskopar, abbotar, kungar, allmosesamlare, bankirer. I det spelet var det ... Jesu grav som förlorade all sin betydelse.” Cardini skriver också: ”Korstågens historia är historien om kristenhetens största misstag, mest invecklade bedrägeri, mest tragiska och i vissa avseenden löjligaste illusion.”
Läxan ignorerad
Korstågen och deras misslyckande borde ha lärt människor att ekonomisk girighet och begär efter politisk bemärkthet kan leda till fanatism och massakrer. Men läxan har blivit ignorerad. Detta visas tydligt av de många konflikter som har fortsatt att besudla många delar av jorden med blod. I dessa konflikter tjänar religionen ofta som en täckmantel för vederstyggligheter.
Men så kommer det inte att förbli länge till. Mycket snart kommer den anda som framkallade korstågen och som fortsätter att framkalla nutida ”heliga” krig att försvinna tillsammans med all falsk religion och hela den tingens ordning som Satan behärskar. — Psalm 46:8, 9; 1 Johannes 5:19; Uppenbarelseboken 18:4, 5, 24.
[Bildkälla på sidan 12]
The Complete Encyclopedia of Illustration/J. G. Heck
[Bilder på sidan 15]
Överst: Den judiska begravningsplatsen i Worms i Tyskland — en påminnelse om massakern i det första korståget
Till vänster: Huvud i sten av en korsfarare
Längst till vänster: En ryktbar korsfararfamiljs hjälmmärke
[Bildkälla]
Hjälmmärke och huvud: Israel Antiquities Authority; foto: Israel Museum, Jerusalem