Energi från snö
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN
PÅ VARDERA sidan om gränsen mellan delstaterna New South Wales och Victoria i Australien ligger Australalperna, ibland kallade ”Australiens tak”. Till denna bergskedja hör Snowy Mountains, där Snowy River rinner upp. När författaren Andrew ”Banjo” Paterson skrev balladen Mannen från Snowy River, som senare filmatiserades under samma namn, hämtade han inspiration från dessa höga, svårtillgängliga berg och det avantgarde av hårdföra karlar som färdades där på hästryggen.
Nu för tiden har emellertid de förrädiska sluttningarna, som skaldens legendariske ryttare tog sig fram på, fått lämna plats för ett tekniskt underverk — vattenkraftsprojektet i Snowy Mountains. Amerikanska Ingenjörsföreningen klassificerade år 1967 detta invecklade system av akvedukter, tunnlar, dammar och kraftstationer som ”ett av den nutida världens sju ingenjörsvetenskapliga underverk”. Skulle du vilja besöka detta alpina ”underverk”? Låt oss emellertid först ta reda på varför det byggdes och vilka som byggde det.
Ett törstigt land
Upprinnelsen till projektet kan man spåra till de första nybyggarnas strävan efter att säkra sin tillgång till vatten. Men att samtidigt utvinna elektrisk kraft med hjälp av vattnet var förvånansvärt nog en tanke som aldrig föresvävade dem. Torkkatastrofer hade hemsökt dessa 1800-talets jordbrukare i Murray-Darlingbäckenet, Australiens viktigaste jordbruksområde. Vad de framför allt önskade sig var att vattnet inte skulle ta slut.
De visste var vattnet fanns — i Snowy River. Men Snowy behagade rinna åt andra hållet, nerför den frodiga sidan av bergen och ut i Tasmanhavet. Bönderna upplevde detta som en enorm misshushållning. Om man där, högt uppe i bergen, i stället kunde leda det kalla, rena vattnet till de ganska nyckfulla floderna Murrays och Murrumbidgees övre lopp, skulle man få ett bålverk mot torkan med ett värde av miljarder dollar. Det var en vision som lekte många i hågen.
Visionen kom ett steg närmare sitt förverkligande då förbundsparlamentet år 1908 valde ett stycke land i närheten som säte för huvudstaden i Australiska statsförbundet. Det var Canberra. Staden fanns ännu bara på papperet. Skulle dess energibehov månne kunna lösas genom vattenkraft? Än en gång riktades blickarna mot Snowy Mountains.
Man lade fram olika förslag — några handlade om vattenkraft, andra om konstbevattning — vilka emellertid alla kasserades. Så kom året 1944, då det första förslaget till ett projekt som omfattade såväl bevattning som vattenkraft presenterades. Det vann snabbt anklang. År 1949 gav förbundsregeringen bemyndigande åt Snowy Mountains Hydro-electric Authority att planlägga och bygga en anläggning med två funktioner.
Men hur skulle en ung nation, i grund och botten en jordbruksnation, utan fackfolk eller ledig arbetskraft kunna gå i land med ett projekt som var utan motstycke när det gällde omfattning och komplexitet?
Upp till snön från ruinerna
Invandring var svaret. Sviterna efter andra världskriget höll fortfarande Europa i sitt grepp. Städer och byar låg i ruiner. Det rådde arbetslöshet och bostadsbrist. I samverkan med Förenta nationerna inbjöd därför Australien alla européer med erforderliga kvalifikationer att söka anställning vid projektet.
Tiotusentals arbetare från cirka 33 länder nappade på erbjudandet. De lämnade Europas ruiner och satte kurs på Australien. De skulle komma att uppgå till två tredjedelar av projektets hela arbetsstyrka. De skulle också förändra Australiens etniska sammansättning för all framtid. Brad Collis säger i sin bok Snowy: ”Detta land, som hade koloniserats av ... så gott som enbart britter, blev nästan över en natt ett av världens stora mångkulturella samhällen.” Collis tillägger: ”[Männen] skickades upp i bergen för att arbeta tillsammans. Fiende eller bundsförvant, förtryckare eller hans offer gjorde ingen skillnad.” De blev naturligtvis inte ett väl sammansvetsat team i en handvändning. Men de blev det så småningom.
Livet i Australalperna
Medan projektet var nytt, var det ett betänkligt välkomnande dessa tidiga pionjärer fick när de skulle bege sig upp i bergen. Isiga, sörjiga, brant sluttande och vindlande vägar gjorde resan till en tidskrävande och skakig upplevelse. Ja, på sina håll var terrängen så tvärbrant och avskräckande att till och med kängururna var lätt räknade! Det är därför inte att undra på att Snowy Mountains Hydro-electric Authority enligt Collis ”lär ha varit den första organisation i världen som infört obligatorisk användning av säkerhetsbälten i bilarna”.
Inkvarteringen var knappast bättre än vägarna — golvlösa tält från arméns överskottslager! Här högt uppe i bergen hade till slut över 100 läger och tältstäder skjutit upp som svampar ur jorden. En av anläggningarna, nämligen Cabramurra — fast det är ingen tältstad längre — kan berömma sig av att vara den högst belägna orten i Australien.
Det är lätt att förstå att det frestade ens uthållighet till den yttersta gränsen, när man skulle arbeta och sova under dessa spartanska, bistra förhållanden. Vinterns häftiga snöstormar kändes ända in i märg och ben, sommarens tärande hetta krävde en kraftansträngning för minsta rörelse, och svettiga ansikten och ryggar formligen svartnade när svärmar av outhärdliga flugor satte sig på dem. Ja, hur hjärtligt hatade inte européerna dessa flugor!
Men de flesta stod ut. Kriget hade härdat dem, och de var hårdhudade och envisa, fast beslutna att slå sig fram och lyckas i sin nya tillvaro. Många lärde sig rentav tycka om den okuvade australiska bushen med sina besynnerliga djur och ormar och sina fåglar som skriker och ger hals mer än de kvittrar och drillar. Så småningom byttes tälten ut mot anspråkslösa trähus, och fruar och barn började anlända.
Men hur skulle man tackla problemet med de många språken? Tänk dig män som sköter tunga maskiner och borriggar eller arbetar med sprängämnen — och så kan de inte klart och tydligt meddela sig med varandra! Det var som bäddat för katastrof. Styrelsen införde därför fri undervisning i engelska efter arbetstid. Att man nödtorftigt kunde förstå och tala engelska sattes nu också som villkor för att få arbeta vidare, så det är inte att undra på att lektionerna var välbesökta!
Trots alla motigheter blev projektet klart på den utsatta 25-årsperioden — mellan 1949 och 1974 — och höll sig inom budgetramen. Kostnaden, 820 miljoner australiska dollar, kan förefalla blygsam enligt våra dagars måttstock men var allt annat än blygsam på den tiden, i synnerhet för en nation med bara åtta miljoner invånare som fortfarande kämpade för att komma på fötter efter kriget.
Styrelsen planerar nu för att år 1999 högtidlighålla 50-årsminnet av bedriften. Man hoppas kunna samla alla som arbetade på projektet — om det nu går att hitta dem. ”Dessa människor medverkade till att bygga ett av världens ingenjörstekniska underverk och blev orsak till att Australiens historia fick en ny inriktning”, säger den nuvarande styrelseordföranden. ”Vi vill så gärna visa vår uppskattning.”
Projektets storlek och kapacitet
Broschyren The Power of Water berättar att ”projektet sträcker sig över en yta av 3.200 kvadratkilometer och innefattar 8 mil akvedukter, 14 mil tunnlar och 16 stora dammar”. Dessa dammar inklusive huvudreservoaren Eucumbenesjön rymmer sju kubikkilometer vatten. Sydneys hamn rymmer bara en trettondel av den mängden, alltså drygt en halv kubikkilometer. De sju kraftstationerna, som har producerat så mycket som 6.400 gigawattimmar el om året, kan bidra med upp till 17 procent av den energi som behövs på sydöstra Australiens fastland, städerna Sydney, Melbourne och Canberra inräknade.
Turbinerna går i normala fall inte dygnet runt utom under vissa perioder då dagsförbrukningen är hög och värmekraftverken behöver assistans. Vattenkraften är särskilt lämpad att träda in vid belastningstoppar, eftersom den snabbt kan kopplas på när förbrukningen plötsligt börjar öka. Det tar bara ett par minuter, vilket skall jämföras med koleldade kraftverk, som behöver åtskilliga timmar på sig.
Hur Snowy Mountains-projektet fungerar
Styrelsen för Snowy Mountains säger att projektet ”utmärker sig genom att vara det mest komplicerade vattenkraftsprojektet i världen och ha den mångsidigaste användningen och de flesta vattenreservoarerna”. Det omfattar två integrerade delar — Snowy Murray-komplexet och Snowy Tumut-komplexet.
I Snowy Murray-komplexet avleds vatten från Snowy River via Island Bend-dammen genom en tunnel i berget till Geehidammen, som också får vatten från Geehifloden. Härifrån rusar vattnet 820 meter ner till de båda kraftstationerna i Murray. Samtidigt snurrar turbinerna i kraftstationen Guthega tack vare vatten från Snowy Rivers källflöden i närheten av Australiens högsta berg, Mount Kosciusko. Från Guthega forsar vattnet till huvudtunnelsystemet vid Island Bend. Något som i hög grad bidrar till att projektet fungerar så smidigt är att i en del tunnlar, däribland den mellan Island Bend och Eucumbenesjön, kan vattnet flyta i båda riktningarna.
Inom Snowy Tumut-komplexet rusar vatten från Eucumbenesjön och dammarna Tooma, Happy Jack och Tumut Pond ner genom en serie om fyra kraftstationer innan det släpps ut i Tumutfloden, en biflod till Murrumbidgee. Den här sektionen kan skryta med det största kraftverket, Tumut 3.
Vid lågbelastning pumpas vatten upp från Jindabynesjön till Eucumbenesjön och från dammen nedanför kraftstationen Tumut 3, som också fungerar som pumpstation, upp till Talbingoreservoaren. Men varför slösa med elektricitet genom att pumpa vatten nerifrån och upp? Därför att man tjänar på det, hur konstigt det än låter. Pumparna går nämligen på billig energi som man köper från värmekraftverken när belastningen är som lägst. När sedan belastningen är hög, släpps vattnet ut igen, och den energi som nu frambringas säljs tillbaka till nätet med vinst. Det mesta av vattnet — över två miljarder kubikmeter om året — låter man rinna ut i de västra flodsystemen och då naturligtvis utan ersättning.
Är vattenkraften ”ren”?
Ja, det är den. Vatten är nämligen en giftfri, förnybar naturtillgång utan några som helst avfallsprodukter. Inga anskrämliga fabriksskorstenar eller kyltorn skämmer utsikten i Australalperna. Turisterna som i tusental ägnar sig åt skidåkning på vintern eller fotvandrar på sommaren i detta semesterparadis uppe i bergen ägnar därför knappast en tanke åt kanalerna och kraftstationerna nedanför.
Dessutom är det så att om den elektricitet som projektet genererar skulle alstras av värmekraftverk, då skulle ytterligare fem miljoner ton koldioxid varje år välla ut i atmosfären.
Miljön har dock inte sluppit undan helt oskadd, i synnerhet inte kring Snowy River. En stor del av dess vatten har ju tvingats i andra riktningar. Den är nu bara en liten rännil i jämförelse med vad den var förr. Dessutom har de stora dammarna lagt en del grässlätter under vatten. De nya högvattennivåerna innebar att städerna Adaminaby och Jindabyne måste flyttas.
Å andra sidan har Snowy Mountains-projektet visat sig vara utomordentligt driftsäkert. Visheten i den förmaning som den förste styrelseordföranden för projektet brukade inpränta i sina medarbetare har besannats: ”Goodwill och respekt kommer av vad man uträttar, inte av propaganda.”
[Bildkälla på sidan 16]
Alla foton på sidorna 16–19: Snowy Mountains Hydro-electric Authority
[Bild på sidan 16]
Flygfoto över kraftstationen Tumut 3, den största stationen i Snowy Mountains-projektet
[Bilder på sidan 18]
Arbetarna måste uthärda bistra levnadsvillkor
[Bilder på sidan 18]
För att bli ett väl sammansvetsat team måste arbetarna lära sig engelska
[Bild på sidan 19]
Det behövde också borras tunnlar genom bergen för att projektet skulle förverkligas