Hur inkafolket förlorade sitt gyllene rike

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I PERU

Soluppgång. De snöklädda Anderna färgades svagt rosa av solstrålar som snabbt spred sig på morgonhimlen. De av indianerna som steg upp tidigt uppskattade värmen som fördrev nattkölden på 4.300 meters höjd. Sakta nådde solstrålarna fram till solens tempel i mitten av inkarikets huvudstad, Cuzco (som betyder ”jordens navel”). Väggar överdragna med guld reflekterade solens strålar. Lamor, vikunjor och kondorer i massivt guld glänste i inkansa trädgård framför templet. Förbipasserande kastade slängkyssar i tillbedjan av deras gud, solen. Så tacksamma de var att de var vid liv och hade välsignats av solen som gav dem deras livsuppehälle, som de trodde!

MELLAN 1300-talet och 1500-talet utövade ett stort, gyllene rike herraväldet på Sydamerikas västkust. Styrda av mycket framstående arkitekter och tekniker var inkaindianerna ett folk som var organiserat för att utveckla sig socialt. Det fabulösa inkariket utökade sina gränser med nästan 500 mil och nådde från södra delen av våra dagars Colombia hela vägen ner till Argentina. ”Inkafolket trodde att de behärskade så gott som hela världen.” (National Geographic) De trodde att det bortom gränserna för deras rike inte fanns något som var värt att erövra. Ändå visste inte resten av världen att det här riket existerade.

Vilka var inkaindianerna? Vad var deras ursprung?

Vilka kom före inkafolket?

Arkeologiska fynd visar att inkafolket inte var de första invånarna på kontinenten. Andra välutvecklade kulturer fanns där flera hundra eller flera tusen år före dem. Dessa har av arkeologer klassificerats som lambayeque-, chavín-, mochica-, chimú- och tiahuanacokulturerna.

Dessa tidiga grupper dyrkade olika djur — jaguarer, pumor och till och med fiskar. Vördnad för bergsgudar var utbredd bland dem. En del stammar hade keramik som visade att de utövade könsdyrkan. Nära Titicacasjön, högt uppe vid gränsen mellan Peru och Bolivia, byggde en stam ett tempel som innehåller fallossymboler, som de dyrkade i fruktbarhetsriter för att försäkra sig om en god skörd från Pachamama, som betyder ”moder jord”.

Myten och verkligheten

Det var omkring år 1200 som inkafolket framträdde. Enligt krönikören Garcilaso de la Vega, son till en inkaprinsessa och en spansk officer och jordägare, sägs det enligt myten att den förste inkan, Manco Capac, tillsammans med sin syster/brud, sändes ner av sin far, solguden, till Titicacasjön för att få alla människor att dyrka solen. Än i dag berättas den här legenden för barnen i en del skolor.

Men bortsett från myten härstammade troligen inkafolket från en av stammarna vid Titicacasjön — Tiahuanaco. Med tiden tog det växande riket över många välorganiserade verksamheter från de erövrade stammarna, och man utvidgade och förfinade kanaler och terrasser som redan var byggda. Inkafolket utmärkte sig genom att uppföra enorma byggnadsverk. Det finns många uppfattningar om hur deras arkitekter kunde klara av att uppföra tempelfästningen Sacsahuamán, som dominerar staden Cuzco från en hög platå. Enorma stenblock på 100 ton fogades samman. Inget murbruk användes för att hålla ihop dem. Jordbävningar har inte gjort någon större åverkan på dessa exakt uthuggna och vackert inpassade stenblock som finns i muren till den forntida staden Cuzco.

Det skinande soltemplet

I den kungliga staden Cuzco organiserade inkafolket en prästklass för tillbedjan av solen i ett polerat tempel av sten. Murarnas insidor hade förskönats med rent guld och silver. En prästklass upprättades och likaså speciella kloster, exempelvis det som är rekonstruerat vid soltemplet i Pachácamac, strax utanför Lima. Mycket vackra jungfrur övades redan från åtta års ålder till att bli ”solens jungfrur”. Arkeologiska fynd visar att inkafolket också frambar människooffer. De offrade barn till apus, bergsgudarna. Några kroppar av barn har hittats frusna på bergstoppar i Anderna.

Även om inkafolket och tidigare stammar inte hade någon kunskap om skrivkonsten, utvecklade de ett system för räkenskaper och annan informationslagring genom att använda det som kallades quipu. Detta var ”ett föremål som var gjort av en lång huvudtråd, varifrån utgick flera underordnade trådar i olika färger med knutar, och det användes av de forntida peruanerna” som en hjälp för minnet för dem som hade ansvaret att föra lagerförteckningar och register. — Webster’s Ninth New Collegiate Dictionary.

Hur hölls riket samman?

Stränga lagar och planerad strategi befäste det allenarådande centrala styret. Ett första krav var att alla lärde sig quechua, inkafolkets språk. I boken El Quechua al Alcance de Todos (Quechua — ett språk tillgängligt för alla) sägs det att ”quechua” betraktas som ”den mest omfattande, mest varierande och elegantaste av de sydamerikanska dialekterna”. Språket talas fortfarande av omkring fem miljoner människor i bergen i Peru och av ytterligare miljoner i fem länder som har varit en del av riket. En grupp sydost om Titicacasjön talar fortfarande aymara, ett språk som härleds från den form av quechua som talades före inkatiden.

Att man använde quechua hade en enande verkan på de nästan 100 erövrade stammarna, och det var en hjälp för byns curaca (hövding), som styrde över varje grupp. Varje familj anvisades mark att odla. Efter erövringen tillät inkan att man fortsatte med inhemska stamdanser och festligheter, och han såg till att det ordnades teaterföreställningar och spel för att hålla alla undertryckta folk nöjda.

Mitaskatten

Det fanns ingen myntenhet över hela riket, vilket innebar att guld inte hade något värde i sig självt för den enskilda människan. Dess dragningskraft var att det reflekterade solen. Den enda skatt som infördes, mita (quechua: ”turvis”), var kravet att undersåtar turades om att utföra tvångsarbete på inkans många väg- och byggnadsprojekt. Tusentals indianarbetare blev på så sätt rekryterade genom lag.

Genom att använda mitaarbetarna fullbordade inkans mästerbyggare ett nät av vägar som omfattade mer än 2.400 mil! Med Cuzco som utgångspunkt byggde inkafolket ett system av stenlagda vägar för att länka samman de mest avlägsna platserna i riket. Tränade stafettbudbärare, kallade chaski, använde dessa. De var stationerade i hyddor i intervaller på mellan en och tre kilometer. När en chaski kom med ett meddelande, började näste chaski springa jämsides med honom, som en stafettlöpare. Genom att använda det här systemet kunde de förmedla budskap med en hastighet av 240 kilometer om dagen. På kort tid hade den härskande inkan rapporter från hela riket.

Utmed vägarna upprättade inkahärskaren stora förrådshus. Dessa hölls fyllda med livsmedelsförråd och kläder för inkahärskarens arméer då de var på erövringståg. När det var möjligt, undvek härskaren krig. Genom att använda strategi sände han ut sändebud för att inbjuda stammar att underordna sig hans styre och godta soldyrkan. Om de lydde, fick de tillåtelse att leva i sin egen stam, styrda av övade inkainstruktörer. Om de vägrade, blev de skoningslöst besegrade. Fiendens kranier användes som bägare när man drack chicha, en ölliknande dryck beredd av majs.

Det var under den nionde inkan, Pachacuti (från år 1438 och framåt), hans son Topa Inka Yupanqui och erövraren och statsmannen Huayna Capac som riket snabbt utvidgade sina gränser och nådde sin största utbredning från norr till söder. Men det skulle inte bestå.

Inkräktare från norr

Omkring år 1530 kom den spanske erövraren Francisco Pizarro och hans soldater ner från Panamá, lockade av rapporter om guld i detta okända land, som vid den tiden var splittrat av inbördeskrig. Prins Huáscar, en legitim arvinge till tronen, hade besegrats och fängslats av sin halvbror, Atahualpa, som närmade sig huvudstaden.

Efter en svår marsch till staden Cajamarca i det inre av landet blev Pizarro och hans män väl mottagna av Atahualpa, som hade tillskansat sig makten. Men genom svek lyckades spanjorerna få ner Atahualpa från hans bärstol och höll honom fången, medan de på samma gång dödade tusentals av hans förvånade och oförberedda soldater.

Trots att Atahualpa hölls fången, fortsatte han med inbördeskriget. Han sände budbärare till Cuzco för att döda hans halvbror, inka Huáscar, och hundratals av den kungliga familjen. Oavsiktligt gjorde han Pizarros erövring mycket enklare.

När Atahualpa såg spanjorernas girighet efter guld och silver, lovade han att fylla ett stort rum med guld- och silverstatyetter som en lösen för att bli frigiven. Men det var till ingen nytta. Återigen kom svek in i bilden! Efter det att den utlovade lösen hade staplats upp, blev han, den 13:e inkan, som av munkarna betraktades som avgudadyrkare, först döpt som katolik och sedan strypt.

Början till slutet

Att Atahualpa greps och mördades var en katastrof för inkariket. Men den indianska befolkningen motstod inkräktarna, och rikets dödskamp varade i ytterligare 40 år.

När förstärkning anlände, var Pizarro och alla hans soldater ivriga att dra vidare till Cuzco för att lägga beslag på mer inkaguld. I denna strävan hade spanjorerna inget emot att använda grym tortyr för att tvinga ur indianerna deras hemligheter om sina skatter och att trakassera och kuva alla motståndare.

Åtföljd av Huáscars bror, prins Manco II, som var den näste att bli inkahärskare (Manco Inka Yupanqui), avancerade Pizarro vidare mot Cuzco och plundrade staden på hela dess enorma guldskatt. De flesta bilderna av guld smältes ner till guldtackor för att skeppas till Spanien. Det var inte att undra på att engelska pirater var ivriga att uppbringa spanska galjoner som fraktade Perus dyrbara skatter! Med stor last av dyrbarheter begav sig Pizarro mot kusten, där han år 1535 grundade staden Lima som sitt regeringscentrum.

Manco Inka Yupanqui, som då var helt och fullt upplyst om erövrarnas girighet och svek, organiserade en revolt. Andra gjorde också uppror mot spanjorerna, men till sist var indianerna tvungna att retirera till avlägsna platser och stå emot så gott de kunde. En av dessa säkra tillflyktsplatser kan ha varit den heliga staden Machu Picchu, som ligger gömd uppe i bergen.

Den siste inkan

I slutskedet blev Tupac Amarú, en son till Manco Inka Yupanqui, själv inka (1572). Spanska vicekungar styrde nu över Peru. Vicekungen Toledos mål var att utrota inkafolket. Med en stor armé gick han in i Vilcabambaområdet. Tupac Amarú tillfångatogs i djungeln. Han och hans gravida hustru fördes till Cuzco för att avrättas. En cañariindian lyfte avrättningssvärdet över Tupac Amarú. De tusentals indianer som hade samlats på torget suckade ljudligt av sorg då deras inka halshöggs med ett enda svärdshugg. Hans kaptener blev torterade till döds eller hängda. Hastigt och grymt fick inkafolkets rike sitt slut.

De förordnade vicekungarna spred, tillsammans med många katolska munkar och präster, sakta sitt inflytande, som var både bra och dåligt, över indianerna, som under en lång tid helt enkelt betraktades som slavar. Många tvingades arbeta i guld- eller silvergruvor — en gruva fanns i ett berg som var rikt på silvermalm nära Potosí i Bolivia. För att överleva dessa omänskliga förhållanden började de illa behandlade indianerna använda kokabladet på grund av dess drogeffekt. Det var inte förrän i början av 1800-talet som Peru och Bolivia blev självständiga från Spanien.

Nutida avkomlingar av inkafolket

Hur är situationen för avkomlingarna av inkafolket i vår tid? I likhet med många andra moderna städer myllrar den peruanska huvudstaden, Lima, av miljoner invånare. Men ute på landsbygden verkar det ibland som om tiden har stått stilla i hundra år. Många isolerade byar styrs fortfarande av katolska präster. För den indianske bonden utgör den katolska kyrkan på stadens torg den centrala attraktionen. De många statyerna av vackert klädda helgon, de mångfärgade lamporna, det gyllene altaret, de brinnande ljusen, de mystiska ceremonierna som mässas av prästen och särskilt danserna och festerna — allt detta tilltalar hans behov av förströelse och avkoppling. Men sådana förströelser som tilltalar ögat har aldrig avlägsnat forntida trosuppfattningar. Och bruket av kokablad, som anses ha mystiska krafter, påverkar fortfarande mångas liv.

Med sin okuvliga anda har dessa inkaättlingar — av vilka många nu är av blandad härkomst — lyckats bevara sina färgrika danser och sin typiska huaino-musik. Även om de till en början är reserverade mot främlingar, kommer deras medfödda gästfrihet till synes. För dem som personligen känner dessa inkarikets ättlingar — som iakttar deras dagliga strävan för att överleva och som kan göra en ansträngning för att visa personligt intresse och omsorg — är deras levnadshistoria verkligen hjärtslitande!

Utbildning medför förändringar

I en intervju med Vakna! berättar Valentin Arizaca, en avkomling av aymaratalande indianer från byn Socca vid Titicacasjön, följande: ”Innan jag blev ett Jehovas vittne var jag katolik, fast bara till namnet. Tillsammans med en del av mina vänner utövade jag många hedniska sedvänjor. Jag tuggade kokablad också, men nu har jag lämnat allt detta bakom mig.”

Petronila Mamani, 89 år, som mycket väl kommer ihåg de många vidskepelser som höll henne i ständig fruktan för att misshaga apus, säger: ”Jag tog regelbundet med mig offergåvor för att blidka bergsgudarna och för att försäkra mig om mitt livsuppehälle. Jag ville inte på något sätt misshaga dem och riskera att drabbas av sjukdomar. Nu, på min ålderdom, har jag lärt mig att se annorlunda på saken. Tack vare Bibeln och Jehovas vittnen är jag befriad från ett sådant tänkesätt.”

Jehovas vittnen lär många quechua- och aymaratalande indianer att läsa. De i sin tur undervisar andra om Bibeln. På detta sätt undervisas tusentals inkaindianer och andra indianer för att få ett bättre liv. De får också lära känna Guds löften i Bibeln om att en ny värld av rättvisa, fred och rättfärdighet snart skall upprättas över hela jorden. — 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1–4.

[Fotnoter]

[Kartor på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

Inkafolkets gyllene rike

SYDAMERIKA

Cuzco

Potosí

INKARIKET

KARIBISKA HAVET

STILLA HAVET

COLOMBIA

ECUADOR

ANDERNA

PERU

Cajamarca

Lima

Pachácamac

Vilcabamba

Machu Picchu

Cuzco

Titicacasjön

BOLIVIA

CHILE

ARGENTINA

[Bild på sidan 16]

Övre bilden: Det ursprungliga soltemplet tjänar som grund för den här katolska kyrkan i Cuzco

[Bild på sidan 16]

Vänstra bilden: Fallos i ett tempel i Chucuito från tiden före inkariket

[Bild på sidan 16]

Högra bilden: Blodet från offren rann nerför fårorna i stenarna

[Bild på sidan 17]

Högra bilden: Konstbevattnade terrasser vid Machu Picchu nära Cuzco

[Bild på sidan 17]

Nedre bilden: Utsikt genom en gammal port i Machu Picchu

[Bild på sidan 17]

Bilden längst ner till höger: 100-tonsblock i tempelfästningen Sacsahuamá