Trubadurerna — inte bara kärlekssångare

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I FRANKRIKE

TRUBADURER och kringvandrande ménestrels — vad kommer du att tänka på när du hör de orden? Kanske sånger om hövisk kärlek och ridderlighet. Du har inte fel, men det var mycket mer som kännetecknade trubadurerna. De är kanske bäst kända för sina kärlekssånger (canso d’amor) — och avbildas därför oftast med en luta i handen, sjungande serenader för en dam — men kärleken var inte deras enda tema. Trubadurerna var engagerade i många av de sociala, politiska och religiösa frågorna på sin tid.

Trubadurerna hade sin blomstringstid på 1100- och 1200-talen i det som nu utgör södra Frankrike. De var diktare och musiker som skrev på det mest eleganta av alla romanska folkspråk, langue d’oca — det språk som talades av gemene man i praktiskt taget hela Frankrike söder om Loire och mot gränsen till Italien och Spanien.

Ursprunget till ordet ”trubadur” är mycket omdiskuterat, men det tycks komma av det occitanska verbet trobar som betyder ”komponera, hitta (på)”. Trubadurerna var således personer som kunde hitta det rätta ordet eller den rätta rytmen till sina eleganta verser. Trubadurernas dikter tonsattes och sjöngs. Trubadurerna färdades från stad till stad, ofta åtföljda av professionella ménestrels, också kallade jonglörer, och framförde sina sånger till harpa, fiol, flöjt, luta eller gitarr. I de rikas salonger, på torg och marknader, vid torneringar, högtider och fester ingick vanligtvis ett musikaliskt framförande i all formell underhållning.

Skiftande bakgrund

Trubadurerna hade skiftande bakgrund. Somliga kom från förnäma familjer, och några var kungar. Andra var av lägre börd och steg i graderna till trubadurer. Somliga fick hög status. Många var välutbildade och vittberesta. Alla undervisades grundligt i reglerna för ridderlighet och höviskt uppförande, diktkonst och musik. En källa uppger att en bra trubadur förväntades ”känna till de senaste nyheterna, kunna redogöra för alla beaktansvärda teser från universiteten, vara väl insatt i hovskvallret ... , kunna skriva verser till en herre eller en dam på ett ögonblick och kunna traktera åtminstone två av de instrument som då var populära vid hovet”.

Utvecklingen inom handeln på 1100-talet medförde stort välstånd för Frankrikes södra provinser. Med välståndet kom fritid, utbildning, eleganta levnadsvanor och kultiverad smak för olika konstformer. De förnäma herrarna och damerna i Languedoc och Provence var trubadurernas mest hängivna beskyddare. Diktarna åtnjöt ett högt anseende och kom att öva stort inflytande på aristokratins smak, stil och beteende. De blev upphovsmän till sällskapsdanserna i Europa. I The New Encyclopædia Britannica sägs det emellertid att ”deras viktigaste uppgift var att omge hovets damer med en aura av kultur och förfining som saknade motstycke”.

Ny respekt för kvinnor

När en man öppnar dörren för en kvinna, hjälper henne på med kappan eller utför någon annan artig handling enligt regeln ”damerna först” — artighetsbetygelser som har förekommit i Västeuropa i hundratals år — följer han en sed som förmodligen infördes av trubadurerna.

Medeltida attityder gentemot kvinnor var i hög grad påverkade av kyrkans läror. Kyrkan betraktade kvinnan som ansvarig för att människan föll i synd och blev utdriven ur paradiset. Hon sågs som en fresterska, ett Djävulens redskap, ett nödvändigt ont. Det gifta ståndet betraktades ofta som en form av förnedring. Kyrkans lag tillät männen att slå sina hustrur och att förskjuta dem, vilket bidrog till att kvinnan blev förödmjukad och underkuvad. I praktiskt taget alla avseenden ansågs kvinnan vara underlägsen mannen. Men i och med trubadurernas ankomst började männens inställning ändras.

Som den förste trubaduren räknas greve Guilhem (Vilhelm) IX av Poitou. Hans dikter var de första som innehöll de element som kännetecknade trubadurens unika kärleksbegrepp, den så kallade höviska kärleken. De provensalska diktarna själva kallade den verai’amors (sann kärlek) eller fin’amors (ren kärlek). Detta var revolutionerande på så sätt att kvinnan nu inte längre placerades i en underlägsen, slavliknande ställning i förhållande till mannen.

Trubadurdiktningen tilldelade kvinnan stor värdighet, ära och respekt. Hon blev förkroppsligandet av ädla och dygdiga egenskaper. I en del sånger besjöngs klagande den förnäma damens avvisande hållning till den uppvaktande skalden. Trubadurens kärlek skulle förbli kysk, åtminstone i teorin. Hans främsta mål var inte att äga kvinnan, utan att uppnå den moraliska förfining som hans kärlek till henne skapade hos honom. För att bevisa sig värdig måste den trånande diktaren odla ödmjukhet, självbehärskning, tålamod, lojalitet och alla de andra ädla egenskaper som föremålet för hans kärlek ägde. Kärleken kunde således förvandla även den mest ohyfsade man.

Trubadurerna menade att den höviska kärleken var källan till social och moralisk förfining, att artiga handlingar och ädla gärningar hade sitt ursprung i kärleken. När den tanken utvidgades, blev den grunden till en hel uppförandekodex som med tiden anammades av folk i gemen. En ny livsstil, som stod i skarp kontrast till den brutala och ohyfsade stil som kännetecknade feodalsamhället, hade sett dagens ljus. Kvinnorna förväntade nu att deras män skulle vara självuppoffrande, hänsynsfulla och vänliga — de skulle vara gentlemän.

Snart hade trubadurkonsten spridits till andra länder i Europa. Spanien och Portugal tog upp dess tema. Nordfrankrike hade sina trouvères, Tyskland sina Minnesänger och Italien sina trovatori. Trubadurernas tema hövisk kärlek i kombination med riddaridealet skapade en litteraturstil som är känd som romans.b Genom att till exempel förbinda det höviska kärleksidealet med keltiska legender åskådliggjorde trouvèrediktaren Chrétien de Troyes dygderna frikostighet och omsorg om de svaga i sagor om kung Artur och riddarna av runda bordet.

Deras inflytande på samhället

De flesta trubadursångerna prisade den höviska kärlekens dygd, men det fanns också sånger som handlade om de aktuella sociala och politiska frågorna. Den franske författaren Martin Aurell säger i sin bok La vielle et l’épée att trubadurerna ”tog aktiv del i de strider som delade upp deras samtida och bidrog med sina sånger till framgången för den ena eller den andra fraktionen”.

Robert Sabatier skriver följande om trubadurernas unika ställning i det medeltida samhället: ”Aldrig tidigare hade diktare åtnjutit så högt anseende, aldrig tidigare hade några haft så stor yttrandefrihet. De hyllade och kritiserade, de gjorde sig till folkets röst, de påverkade det politiska livet, och de förmedlade nya tankar och idéer.” — La Poésie du Moyen Age.

Sin tids nyhetsförmedlare

Det kan med fog sägas att trubadurer och kringvandrande ménestrels tjänade som sin tids nyhetsförmedlare långt innan tryckpressen uppfanns. Medeltidens ménestrels var internationella resenärer. De besökte hoven i Europa, de färdades från Cypern till Skottland, från Portugal till Östeuropa, och vart de än kom samlade de nyheter och utbytte historier, melodier och sånger. Trubadurernas sånger spred sig snabbt muntligt från jonglör till jonglör, och folk lärde sig snart de medryckande sångerna, som i hög grad påverkade den allmänna opinionen och samlade allmänheten kring den ena eller andra debattfrågan.

En av trubadurernas många diktformer kallades sirventes, som ordagrant betyder ”tjänares sång”. En del sirventes avslöjade härskarnas orättvisa. Andra hyllade tapperhet, självuppoffring, frikostighet och barmhärtighet, medan de kritiserade barbarisk grymhet, feghet, skrymteri och själviskhet. Sirventes från början av 1200-talet ger historikerna värdefulla upplysningar om det politiska och religiösa klimatet i Languedoc under en mycket orolig tid.

Kritik mot kyrkan

I och med korstågens fiasko började många ifrågasätta katolska kyrkans andliga och världsliga myndighet. Prästerna hävdade att de representerade Kristus, men deras gärningar var allt annat än Kristuslika. Deras skrymteri, girighet och korruption kom till allmän kännedom. Kyrkans biskopar och präster, som ständigt sökte större rikedom och politisk makt, gick de rikas ärenden. De försummade de fattigas och medelklassens behov, vilket oundvikligen gynnade uppkomsten av avvikande åsikter.

I Languedoc var många som tillhörde medelklassen och adeln bildade människor. Historikern H. R. Trevor-Roper framhåller att en lekmannaklass som i allt högre grad var läs- och skrivkunnig upptäckte att kyrkan på 1100-talet ”skilde sig mycket från den tidiga kyrkan som den gjorde anspråk på att efterlikna”. Han säger också att många började tänka: ”Hur mycket mer ... skilde den sig då inte från den icke-nationella kyrkan före Konstantin, apostlarnas kyrka, ... den förföljda kyrkan: en kyrka utan påve och feodala biskopar och stora donationer och hedniska läror och nya trosartiklar ägnade att öka dess rikedom och makt!”

Languedoc var en tolerant provins. Grevarna av Toulouse och andra härskare i söder gav folket religiös frihet. Valdensernac hade översatt Bibeln till langue d’oc och predikade nitiskt, två och två, i hela området. Katarerna (albigenserna) spred också sin lära och vann många anhängare bland adeln.

Många av trubadurernas sirventes återspeglade folkets missnöje med de katolska prästerna och den ringaktning och avsky man kände för dem. En sång av Gui de Cavaillon fördömer prästerna för att de ”övergett sitt främsta kall” för världsliga intressen. Trubadurernas dikter drev med helveteselden, korset, bikten och vigvattnet. De hånade avlaten och relikerna och smädade omoraliska präster och korrumperade biskopar som kallades ”bedragare, lögnare och skrymtare”.

Kyrkans kamp mot friheten

Katolska kyrkan ansåg sig emellertid stå över alla världsliga riken. Kriget blev dess maktredskap. Påven Innocentius III utlovade Languedocs rikedomar åt den armé som kunde kuva furstarna och tysta de oliktänkande i Frankrikes södra provinser. Den period som följde präglades av tortyr och mord och var en av de blodigaste i Frankrikes historia. Korståget mot albigenserna, det så kallade albigenserkriget (1209–1229), hade börjat.d

Trubadurerna kallade detta korståg det falska korståget. Deras sånger uttryckte den vrede de kände inför kyrkans grymma behandling av oliktänkande och påvens löfte om att de som dödade franska oliktänkande skulle få samma befrielse från straff som de som dödade muslimer, vilka betraktades som otrogna. Kyrkan ökade sina rikedomar väsentligt under korståget mot albigenserna och under den efterföljande inkvisitionen. Familjer gjordes arvlösa, deras mark och hus konfiskerades.

Trubadurerna anklagades för att vara kätterska katarer, och de flesta flydde till mindre fientliga länder. Detta korståg markerade slutet för den occitanska civilisationen, dess livsstil och dess poesi. Inkvisitionens lagar förbjöd människor att sjunga eller ens nynna en trubadursång. Men trubadurernas arv levde vidare. Ja, deras antikyrkliga sånger gynnade uppkomsten av det som skulle bli reformationen. Trubadurerna var verkligen mer än kärlekssångare.

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 18]

Bibliothèque Nationale, Paris

Printer’s Ornaments/av Carol Belanger Grafton/Dover Publications, Inc.

[Bild på sidan 19]

Miniatyr från en handskrift, 1100-talet

[Bildkälla]

Bibliothèque Nationale, Paris