Är vetenskapsmännen eniga?

ÄVEN om vi inte bör förneka att vetenskap är ett sökande efter sanningen om världen omkring oss, bör vi också beakta de psykologiska och sociala faktorer som ofta försvårar detta sökande”, skrev Tony Morton i en avhandling betitlad ”Motstridiga skolor: Vetenskapsmäns motiv och metoder”. Ja, det verkar som om berömmelse, ekonomisk vinning och till och med politiska sympatier ibland har påverkat vetenskapsmännens resultat.

Redan år 1873 uttryckte lord Jessel sin oro över att sådan påverkan kunde förekomma i vissa rättsfall, när han sade: ”Expertutlåtanden ... är utlåtanden av personer som ibland lever på sin verksamhet eller som i alla händelser får betalt för sitt utlåtande. ... Det är helt naturligt att en sådan person, hur uppriktig han än må vara, i viss mån är partisk för sin uppdragsgivare, och därför förekommer också sådan partiskhet.”

Tänk till exempel på rättsmedicinska experter. En appellationsdomstol framhöll att rättskemister och rättsläkare lätt kan bli partiska. Som tidskriften Search uttrycker det: ”Själva det faktum att polisen söker deras hjälp kan skapa ett speciellt förhållande mellan polisen och rättskemisterna. ... Rättskemister som är anställda av staten kan komma att se det som sin uppgift att hjälpa polisen.” Tidningen nämner som exempel rättegångarna mot IRA-männen Maguire (1989) och Ward (1974) i England och säger att det är ”ett vältaligt vittnesbörd om en del mycket erfarna och annars hedervärda vetenskapsmäns villighet att överge sin vetenskapliga opartiskhet och se det som sin skyldighet att hjälpa åklagarsidan”.

Ett annat framträdande exempel är målet mot Lindy Chamberlain i Australien (1981–1982), som kom att ligga till grund för filmen ”Ett skrik i mörkret”. Bevis som lades fram av rättsmedicinska experter påverkade av allt att döma domslutet mot Lindy Chamberlain, som anklagades för att ha mördat sin lilla flicka Azaria. Trots att hon hävdade att en dingo (vildhund) hade dödat barnet, blev hon dömd för mord och satt i fängelse. När man flera år senare fann den lilla flickans smutsiga och nedblodade kofta, visade det sig att de tidigare framlagda bevisen inte höll vid närmare granskning. Lindy blev därför frigiven från fängelset, den fällande domen upphävdes, och hon fick ekonomisk gottgörelse för det felaktiga domslutet.

När vetenskapsmän har motstridiga åsikter, kan bittra fejder uppstå. För några årtionden sedan blev dr William McBrides kritik mot tillverkarna av läkemedlet Neurosedyn en världsnyhet. När han hävdade att detta preparat, som var avsett att lindra illamående under graviditeten, förorsakade svåra missbildningar hos ofödda barn, blev han hjälte över en natt. Men när han många år senare arbetade på ett annat projekt, blev han i sin tur av en läkare som blivit journalist anklagad för att fuska med data. McBride befanns vara skyldig till vetenskapliga bedrägerier och tjänstefel. Han blev senare berövad sin australiska läkarlegitimation.

Vetenskapliga kontroverser

En fråga som är föremål för livlig debatt är om elektromagnetiska kraftfält är skadliga för människors och djurs hälsa. Vissa rön tyder på att miljön drabbas av omfattande skador på grund av elektromagnetism alstrad av högspänningsledningar och även av persondatorer, mikrovågsugnar och annan elutrustning som människor har i sina hem. Somliga hävdar till och med att mobiltelefoner efter några års användning kan skada hjärnan. Åter andra pekar på vetenskapliga undersökningar som tyder på att elektromagnetisk strålning kan förorsaka cancer och till och med dödsfall. Tidningen The Australian skriver till exempel: ”Ett brittiskt elverk har stämts för att ha vållat en pojkes död. Pojken sägs ha drabbats av cancer efter att ha sovit i närheten av högspänningskablar.” En yrkesmedicinsk expert i Melbourne, dr Bruce Hocking, fann att ”barn som bodde inom en radie av fyra kilometer från Sydneys största TV-torn löpte mer än dubbelt så stor risk att drabbas av leukemi som barn som bodde längre bort”.

Även om miljövårdare stöder sådana uttalanden, riskerar storfinansen och kommersiella intressen att förlora miljardbelopp på grund av vad de betecknar som ”onödiga skrämselkampanjer”. De går därför till motangrepp och får stöd av andra vetenskapsmän.

En annan kontroversiell fråga är kemiska föroreningar. Ett exempel är dioxin, som sägs vara ”den giftigaste kemikalie som framställts av människan”. Detta ämne, som av Michael Fumento har beskrivits som ”en oundviklig biprodukt vid framställning av vissa växtbekämpningsmedel” (Science Under Siege), var enligt uppgift ”den viktigaste ingrediensen i Agent Orange”.a Debatten om preparatets skadlighet rasade som värst efter Vietnamkriget. Formliga bataljer utkämpades i domstolarna mellan krigsveteraner och kemisk-tekniska företag, vardera sidan med stöd av sina egna vetenskapliga experter.

Det finns också andra miljöfrågor som ofta har uppmärksammats i nyhetsmedierna, till exempel risken för en global uppvärmning, växthuseffekten och uttunningen av ozonskiktet. Beträffande farhågor för miljön i Antarktis skriver tidningen The Canberra Times: ”Nya rön som gjorts av forskare vid Palmer Station, en amerikansk forskningsstation på Anvers Island, visar att höga nivåer av ultraviolett strålning skadar sådana livsformer som plankton och blötdjur och med tiden kan komma att påverka djur högre upp i näringskedjan.” Många andra vetenskapliga undersökningar pekar emellertid i motsatt riktning och tycks skingra farhågorna om en uttunning av ozonskiktet och en global uppvärmning.

Vem har rätt? Det verkar som om alla påståenden och argument kan bevisas eller motbevisas av vetenskapliga experter. ”Vad som är vetenskaplig sanning avgörs i minst lika hög grad av det rådande sociala klimatet som av förnuft och logik”, sägs det i boken Paradigms Lost. Michael Fumento summerar frågan om dioxinets skadlighet och skriver: ”Vi är alla, beroende på vem vi lyssnar till, potentiella offer för förgiftning eller potentiella offer för vilseledande information.”

Men en del välkända vetenskapliga felbedömningar kan inte bortförklaras. Dem måste vetenskapen stå till svars för.

”En tragedi av överväldigande mått”

I sitt ”Budskap till de intellektuella”, som publicerades den 29 augusti 1948, tog Albert Einstein upp en mindre tilltalande sida av vetenskapen, när han sade: ”Genom smärtsamma erfarenheter ha vi lärt oss, att rationellt tänkande inte är tillräckligt för att övervinna svårigheterna inom vårt samhällsliv. Djuplodande forskningar och djärva vetenskapliga bragder ha ofta haft sorgliga följder för mänskligheten, när de ... skapat medel för massförstörelse av det egna släktet. Detta är sannerligen en tragedi av överväldigande mått!”

I ett pressmeddelande från den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press kunde man nyligen läsa: ”Brittiska staten erkänner att man testat strålning på människor.” Det brittiska försvarsdepartementet bekräftade att strålningstester hade utförts på människor i närmare 40 år. Ett av dessa experiment inbegrep provsprängningar med en atombomb i Maralinga i delstaten South Australia i Australien i mitten av 1950-talet.

Namnet Maralinga kommer från ett aboriginskt ord som betyder ”åskdunder”, och området är mycket isolerat och var en idealisk plats för britternas vetenskapliga experiment. Efter den första provsprängningen visste glädjen inga gränser. En Melbournetidning skrev: ”När [det radioaktiva] molnet började försvinna, kom långa rader av jeepar och lastbilar med de brittiska, kanadensiska, australiska och nyzeeländska tekniker som hade bevakat sprängningen från underjordiska skyddsrum mindre än en mil från själva explosionen. Alla hade ett leende på läpparna. De såg ut som om de kom från en picknick.”

En vetenskaplig skribent i den engelska tidningen Daily Express, Chapman Pincher, komponerade till och med en sång som han kallade ”Längtan efter svampmolnet”. En regeringsledamot försäkrade också att provsprängningen hade förlöpt helt planenligt och att ingen australier löpte risk att drabbas av strålskador. Några år senare försvann emellertid leendena från de personers läppar som nu höll på att dö av de höga stråldoserna, och en mängd skadeståndskrav framfördes. Nu var det ingen som längtade efter svampmolnet! Maralinga är fortfarande klassat som skyddsområde på grund av den radioaktiva föroreningen.

Det förhåller sig på ungefär samma sätt med de amerikanska atombombsproven i Nevada. Somliga menar emellertid att sprängningarna är en politisk fråga och inte vetenskapsmännens fel. Robert Oppenheimer, som ledde arbetet med att utveckla USA:s första atombomb i Los Alamos i New Mexico, sade: ”Det är inte vetenskapsmannens sak att avgöra huruvida en vätebomb skall användas. Det ansvaret vilar hos det amerikanska folket och dess valda representanter.”

En tragedi av annat slag

Användning av blod i medicinskt syfte blev praxis efter andra världskriget. Vetenskapsmän betraktade det som livräddande och hävdade att blodtransfusioner var en säker behandlingsmetod. Men så kom aids och skakade om den medicinska världen. Den vätska som sades rädda liv visade sig för somliga vara en dråpare. En representant för ett stort sjukhus i Sydney i Australien förklarade för Vakna!: ”I årtionden har vi transfunderat en substans som vi inte visste mycket om. Vi hade ingen aning om vissa av de sjukdomar som den överförde. Om det finns ännu fler vet vi inte, eftersom man inte kan utveckla tester för något som man inte känner till.”

Ett särskilt tragiskt exempel gällde ofruktsamma kvinnor som behandlats med tillväxthormon. Kvinnorna längtade efter att få barn och betraktade behandlingen som en verklig välsignelse. Några år senare dog en del av dessa kvinnor under mystiska omständigheter. Det visade sig att de hade drabbats av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (CJD), en degenerativ sjukdom som angriper hjärnan. Barn med tillväxtrubbningar vilka behandlats med samma hormon började också dö. Forskare upptäckte att hormonet som de behandlats med hade tagits från hypofysen på döda människor. En del av kropparna var tydligen smittade med CJD, och förrådet av tillväxthormon blev också nedsmittat. Vad som är ännu mer tragiskt är att en del av de behandlade kvinnorna blev blodgivare innan CJD-symtomen började visa sig. Man fruktar nu att CJD också kan finnas i blodbankerna, för det finns inget test för smittämnet.

All vetenskap inbegriper vissa risktagningar. Det är därför inte förvånande att, som det uttrycks i boken The Unnatural Nature of Science, ”den betraktas med en blandning av beundran och fruktan, hopp och förtvivlan, som upphovet till många av det moderna industrisamhällets problem och samtidigt som den källa varifrån botemedlet mot problemen skall komma”.

Hur kan vi då minska riskerna för vår egen del? Hur kan vi bevara en balanserad syn på vetenskapen? Låt oss se i nästa artikel.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 6]

En regeringsledamot sade att det inte fanns någon risk för strålskador

[Infälld text på sidan 7]

Maralinga är klassat som skyddsområde på grund av radioaktiviteten

[Infälld text på sidan 8]

”Det är inte vetenskapsmannens sak att avgöra huruvida en vätebomb skall användas.” — Robert Oppenheimer, atomfysiker

[Bildkälla]

Hulton-Deutsch Collection/Corbis

[Bild på sidan 9]

”Genom smärtsamma erfarenheter ha vi lärt oss, att rationellt tänkande inte är tillräckligt för att övervinna svårigheterna inom vårt samhällsliv.” — Albert Einstein, fysiker

[Bildkälla]

Foto: U.S. National Archives

[Bildkälla på sidan 5]

Richard T. Nowitz/Corbis

[Bildkälla på sidorna 8, 9]

Foto: USAF