Hur har det gått för apacherna?

OM VEM har det sagts: ”Ett grymmare ansikte har aldrig skådats”? Men vem har samtidigt blivit känd för enastående mod och beslutsamhet? Han var den siste apacheledaren som kapitulerade för USA:s armé. Han blev omkring 80 år och dog 1909 i Oklahoma, förmodligen som medlem av reformerta kyrkan. Hans namn var Goyathlay, men han är mer känd som Geronimo, den siste store apacheledaren.

Det har sagts att Geronimo fick sitt namn efter det att mexikanska soldater, under ett anfall lett av Goyathlay, i fruktan ropat till ”den helige” Hieronymus (Jerónimo). Omkring år 1850 dödade mexikanska trupper 25 kvinnor och barn — apacher som bodde i tält utanför Janos i Mexico. Bland dessa fanns Geronimos mor, hans unga hustru och tre barn. Det sägs att ”Geronimo under resten av sitt liv hatade alla mexikaner”. Sporrad av hämndlystnad blev han en av de mest fruktade apachehövdingarna.

Men vad vet vi egentligen om apacheindianerna, som så ofta får stereotypa skurkroller i Hollywoods filmer? Existerar de fortfarande? Och om de gör det, hur lever de, och vilken framtid väntar dem?

”Människosläktets tigrar”

Apacherna (namnet apache kommer så vitt man vet från apachu, ett ord i zunispråket som betyder ”fiende”) var kända som orädda och påhittiga krigare. General George Crook, berömd indianbekämpare på 1800-talet, kallade dem ”människosläktets tigrar”. Ändå säger en auktoritet att ”antalet apacher inte någon gång efter år 1500 har överstigit sex tusen, samtliga stammar inbegripna”. Men det räckte med ett dussintal krigare för att stoppa en hel armé i gerillakrigföringen!

En apachekälla hävdar emellertid: ”I motsats till den populära uppfattning som spanjorer, mexikaner och amerikaner gett upphov åt var apacherna inte några krigiska och blodtörstiga vildar. Vi plundrade endast under tider då det rådde brist på mat. Vi förde inte krig hur som helst, utan det handlade i allmänhet om välplanerade fälttåg som syftade till att hämnas orättvisor mot oss.” Och sådana orättvisor fanns det åtskilligt av!

En utställning vid San Carlos Apache Cultural Center i Peridot i delstaten Arizona ger en förklaring av apachernas historia sedd ur deras synvinkel: ”När utomstående kom in i området medförde detta fiendskap och förändringar. Nykomlingarna tog ingen större hänsyn till de band vi hade till vårt land. I sin strävan att skydda våra traditioner och vår kultur utkämpade och vann våra förfäder många slag mot soldater och invånare från Spanien, Mexico och USA. På grund av fiendens överlägsna antal och den moderna tekniken tvingades våra förfäder till slut att acceptera kraven från USA:s regering. Vi tvingades ge upp vårt kringvandrande liv för att i stället leva i reservat.” Uttrycket ”tvingades ... leva i reservat” väcker starka känslor hos reservatens omkring en halv miljon indianer (av sammanlagt över två miljoner indianer) tillhörande 554 stammar i USA och 633 klaner runt hela Canada. Antalet apacher uppgår till omkring 50.000.a

Tidig kamp för överlevnad

De flesta experter på de nordamerikanska indianernas historia godtar teorin att de ursprungliga stammarna kom från Asien över Berings sund och att de sedan långsamt spred sig söderut och österut. Språkforskare visar att apachernas språk är besläktat med de athapaskiska språk som talas av människor i Alaska och Canada. Thomas Mails skriver: ”Tiden för deras ankomst till sydvästra USA var, enligt nuvarande beräkningar, mellan 1000 och 1500 e.Kr. Antropologer har ännu inte enats om vilken väg de tog eller hur snabbt de förflyttade sig.” — The People Called Apache.

Under tidigare århundraden lyckades apacherna ofta överleva genom att organisera plundringsraider hos sina spansk-mexikanska grannar. Thomas Mails skriver: ”Denna period med plundringar pågick i nästan två hundra år — den började omkring 1690 och fortsatte till omkring 1870. Att man gjorde dessa raider är inte alls förvånande, eftersom det visade sig att Mexico formligen överflödade av sådant som apacherna behövde.”

Vilka började med att ta skalper?

Till följd av de ständiga konflikterna mellan Mexico och apachenationen återgick regeringen i delstaten Sonora till ”den gamla spanska metoden” att erbjuda betalning för skalper. Det här var inget unikt för spanjorerna — britterna och fransmännen hade följt denna sedvänja ännu tidigare.

Mexikanerna tog skalper därför att de fick betalt för dem, och ibland hade det ingen betydelse om det var en apacheskalp eller inte. År 1835 antogs i Mexico en lag rörande belöningar för skalper, och enligt denna lag var priset för en krigares skalp 100 pesos. Två år senare betalade man 50 pesos för en kvinnas skalp och 25 för ett barns! I sin bok The Conquest of Apacheria skriver Dan Thrapp: ”Denna policy ledde, rent ut sagt, till utrotning, vilket bevisar att folkmord kan förekomma på olika håll, att det inte är ett modernt påfund i en enda nation.” Han fortsätter: ”Apacherna själva tog inte skalper.” Men chiricahuaapacherna tog, enligt Mails, skalper ibland — men inte ofta, ”eftersom de var rädda för döden och andarna”. Han tillägger: ”Skalperingen gjordes enbart i syfte att hämnas, sedan mexikanerna hade börjat med denna metod.”

Thrapp visar att gruvarbetare ”ofta gick samman ... och gick på jakt efter indianer. När de lyckats ta dem till fånga, dödade de alla män och ibland också alla kvinnor och barn. Indianerna svarade naturligtvis med att göra likadant mot de vita och mot andra indianstammar.”

Kriget med apacherna nådde, enligt Charles Lummis, en punkt då det var lönsamt för staten Arizona, för ”så länge som apachekrigen varade, betydde det att krigsdepartementet betalade ut mer än 2 miljoner dollar årligen till Arizona”. Thrapp konstaterar: ”Det fanns mäktiga och hänsynslösa personer som inte ville ha någon fred med apacherna, för om det blev fred skulle militärens pengar sina.”

Var reservat lösningen?

Den ständiga konflikten mellan de invaderande vita nybyggarna och de bofasta apacherna ledde till den federala regeringens beslut att placera indianerna i reservat — ofta ogästvänliga trakter där de förväntades överleva. Åren 1871 och 1872 fick apacherna reservat att bo i.

Mellan åren 1872 och 1876 hade chiricahuaapacherna ett eget reservat. Dessa fritt strövande nomader kände sig inspärrade. Fastän de hade tillgång till drygt 1.000.000 hektar för mellan 400 och 600 personer, gav detta till största delen ofruktbara land inte tillräckligt med utrymme för att skaffa mat genom att jaga eller samla. Regeringen var tvungen att förse dem med matransoner var femtonde dag för att avvärja svält.

Likväl tyckte de vita nybyggarna att ett reservat enbart för chiricahuaapacherna var slöseri med land och att apacherna borde samlas i ett enda reservat. De vita nybyggarnas illvilja ökade efter den respekterade hövdingen Cochises död 1874. De behövde en ursäkt för att få jaga ut chiricahuaapacherna från reservatet. Vad hände? ”År 1876 kom ett lämpligt tillfälle. Två män som illegalt sålde whisky blev dödade av två chiricahuaapacher, därför att dessa hade nekats att köpa mer. I stället för att arrestera de misstänkta kom regeringens agent för San Carlos-reservatet tillsammans med beväpnade män och förde stammen till San Carlos. Chiricahuareservatet stängdes.”

Men fortfarande fick indianerna ströva fritt innanför reservatets gränser. De vita nybyggarna gillade inte det. ”För att tillgodose deras krav flyttade regeringen San Carlos-, White Mountain-, cibecue- och tontoapacherna samt alla klaner med chiricahuaapacher till San Carlos-området.” — Creation’s Journey—Native American Identity and Belief.

Vid ett tillfälle höll man kvar yavapai-, chiricahua- och västapacher i reservatet. Detta ledde till spänningar och misstänksamhet, eftersom en del av dessa stammar var fiender sedan gammalt. Hur reagerade man för de här inskränkningarna? Apachernas svar var: ”Berövade vårt traditionella sätt att leva led vi av fysisk, känslomässig och andlig hunger. Vår frihet hade tagits ifrån oss.”

Emellertid lyckades en grupp chiricahuaapacher, under ledning av den berömde krigshövdingen Geronimo, fly ut ur reservatet 1885 och ta sig in i Mexico. De jagades av general Nelson Miles, som förfogade över nästan 5.000 soldater samt 400 apachespejare — och alla dessa försökte spåra upp en grupp som vid det här laget bestod av endast 16 krigare, 12 kvinnor samt 6 barn!

Till slut, den 4 september 1886, kapitulerade Geronimo. Han gick med på att återvända till San Carlos-reservatet. Men det blev inte så. Han fick veta att samtliga apacher där hade förts som fångar österut till Florida, dit han nu också skulle föras. Han sade då följande på apachespråket: ”Łahn dádzaayú nahikai łeh niʹ nyelíí k’ehge”, som betyder ”En gång rörde vi oss fritt som vinden”. Den stolte och sluge Geronimo, som nu var fånge, kunde inte längre röra sig fritt som vinden.

Till slut tilläts han flytta tillbaka västerut, till Fort Sill i staten Oklahoma, där han dog 1909. Precis som många andra indianledare tvingades denne apachehövding underkasta sig de svåra förhållanden som livet i fängelser och reservat innebar.

Vilka problem ställs de inför i dag?

Apacherna bor nu i ett antal reservat i Arizona och New Mexico. Vakna! besökte San Carlos-reservatet och intervjuade flera av apachernas ledare. Här följer en rapport från det besöket.

Strax efter vår ankomst till reservatet denna heta och torra dag i maj blir vi gästfritt mottagna av Harrison Talgo och hans hustru. Harrison, en vältalig man, över 180 centimeter lång och med en stor mustasch, är medlem av San Carlos’ stamråd. Vi frågar honom: ”Vilka problem ställs apacherna inför i dag?”

”Vi håller på att förlora våra traditionella värden. TV-n har ett stort negativt inflytande, särskilt på våra ungdomar. Det leder bland annat till att de inte lär sig vårt språk. Ett annat stort problem är arbetslösheten, som i vissa områden uppgår till 60 procent. Det är sant att vi har våra spelkasinon, men de ger inte så många arbetstillfällen. Och den andra sidan av saken är att många av våra egna besöker dessa kasinon och spelar bort de pengar som egentligen skulle gå till hyra och mat.”

När Harrison får frågan om det finns några hälsoproblem i stammen, tvekar han inte när han svarar: ”Diabetes.” ”Över 20 procent av oss har diabetes”, säger han. ”I vissa områden är det över 50 procent.” Han medger att ett annat stort problem är det gissel som den vite mannen introducerade för över 100 år sedan — alkohol. ”Problemet med droger har också drabbat vårt folk.” Vägskyltarna i reservatet vittnade tydligt om de här problemen. De löd: ”Börja ett nyktert liv — Bli drogfri” och: ”Bevara vårt land. Bevara vår hälsa. Förstör inte vårt välstånd.”

På frågan om aids har påverkat stammen svarar Harrison med avsky: ”Homosexualitet — där har vi faran. Den smyger sig sakta in i reservatet. TV-n och den vite mannens dåliga livsstil har ett försvagande inflytande på en del av de unga bland apacherna.”

Vi frågar hur saker och ting har förändrats i reservatet under senare år. Svaret blir: ”På 1950-talet var listan över vad som kom främst i apachernas liv och vad som hade mest inflytande på dem följande: På första plats kom religionen; på andra familjen; på tredje utbildning; på fjärde kamrattryck och sist TV. I dag är ordningen den omvända — TV-n har det största inflytandet. Kamrattryck har det näst starkaste inflytandet — påtryckningar som gör att man överger den indianska livsstilen och blir en ’vanlig’ amerikan. Utbildning kommer fortfarande på tredje plats. Många apacheindianer drar nytta av möjligheten att få gå på college och av att antalet skolor i reservatet ökar.”

”Hur är det då med familjens inflytande?” frågar vi.

”Beklagligt nog har familjen åkt ner till fjärde plats, och religionen är nu sist — oavsett om det rör sig om traditionell religion eller den vite mannens religioner.”

”Hur ser ni på kristenhetens trossamfund?”

”Vi är inte glada över att kyrkorna försöker omvända vårt folk från våra traditionella trosuppfattningar.b Både lutheranerna och katolikerna har bedrivit mission här i över 100 år. Här finns också pingstvänsgrupper som vädjar till människors känslor.

Vi måste återuppliva vår kulturella identitet genom familjen och börja använda vårt eget språk igen. För närvarande har det gått förlorat.”

Ekonomisk utveckling bland apacherna

Vi besökte ytterligare en ledande apache, som med tillförsikt talade om San Carlos-reservatets ekonomiska framtidsutsikter. Men han berättade att det inte var lätt att få investerare att placera pengar i projekten där. Ett gott tecken är det avtal vi nu har med ett större telefonbolag om att bilda San Carlos Apache Telecommunication Company. Detta finansieras av Rural Economic Association och kommer att skapa fler arbetstillfällen åt apacherna och utvidga och förbättra reservatets dåliga telefonnät.

Tjänstemannen berättade också stolt om den dialysavdelning som inom kort kommer att tas i bruk på reservatets sjukhus, något som bidrar till en bättre och mer lättillgänglig läkarvård. Sedan visade han oss ritningarna till ett kommersiellt centrum i San Carlos som snart skall börja byggas. Han var optimistisk angående framtiden men underströk att utbildning måste utgöra grunden. ”Utbildning ger bättre löner, vilket i sin tur leder till bättre levnadsstandard.”

Apachekvinnorna är kända för att vara skickliga att fläta korgar. Enligt en guidebok för turister är ”jakt, fiske, boskapsuppfödning, skogsavverkning, gruvdrift, sport- och fritidsaktiviteter samt turism” viktiga faktorer i apachereservatens ekonomi.

Apacherna försöker hålla jämna steg med världen utanför, trots de höga oddsen de har emot sig. Precis som många andra folk önskar de rättvisa, respekt och ett anständigt liv.

När sann rättvisa kommer att råda

Jehovas vittnen besöker apacherna för att berätta om den nya värld som Jehova Gud har utlovat för vår jord och som så vackert beskrivs i bibelboken Jesaja: ”Ty se, jag skapar nya himlar och en ny jord; och de förra tingen kommer inte att bli ihågkomna, inte heller kommer de att stiga upp i hjärtat. Och de kommer sannerligen att bygga hus och bo i dem; och de kommer sannerligen att plantera vingårdar och äta deras frukt. De kommer inte att möda sig förgäves.” — Jesaja 65:17, 21, 23; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1–4.

Den tid är nära då Jehova Gud kommer att ingripa för att befria världen från all själviskhet och korruption och förstöringen av jorden. (Se Matteus, kapitel 24; Markus, kapitel 13; Lukas, kapitel 21.) Människor av alla nationer, däribland de nordamerikanska indianerna, kan nu bli välsignade genom att vända sig till den sanne Guden, Jehova, genom Kristus Jesus. (1 Moseboken 22:17, 18) Jehovas vittnen erbjuder biblisk undervisning utan kostnad åt alla saktmodiga som har en önskan att få ärva en återställd jord och som är villiga att lyda Gud. — Psalm 37:11, 19.

[Fotnoter]

[Kartor/Bild på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

NORDAMERIKA

Till höger förstorat område

Apachereservat

ARIZONA

NEW MEXICO

Jicarilla

Fort Apache (White Mountain)

San Carlos

Mescalero

[Bildkälla

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bild på sidan 13]

Geronimo

[Bildkälla

Genom tillmötesgående från Arizona Historical Society/Tucson, AHS#78167

[Bilder på sidan 16]

Harrison Talgo, medlem av stamrådet

[Bilder på sidan 17]

Hövding Cochise blev begravd i chiricahuaapachernas fäste

Parabolantenner för in televisionen i reservatet

[Bild på sidan 18]

Vid apachernas begravningar lägger de anhöriga stenar kring graven. Banden är till för att visa de fyra väderstrecken