Diskriminering av kvinnor

I VÄSTAFRIKA köper en affärsman ett nioårigt barn. I Asien begravs en nyfödd baby levande i ökensanden. I ett orientaliskt land svälter ett litet barn ihjäl på ett barnhem — oönskat och vanvårdat. Vad var den gemensamma nämnaren för dessa tragedier? Alla tre offren var flickor. Deras kön gjorde att de betraktades som icke önskvärda.

Detta är inte några isolerade fall. I Afrika säljs tusentals flickor och unga kvinnor som slavar, somliga för så lite som hundra kronor. Rapporter visar också att hundratusentals unga flickor säljs eller tvingas till prostitution varje år, huvudsakligen i Asien. Och ännu värre: befolkningsstatistiken i en del länder visar att så många som 100 miljoner flickor helt enkelt ”saknas” — tydligtvis på grund av aborter, barnamord eller ren vanvård.

Kvinnor och flickor har i långa tider — ja, rentav århundraden — betraktats på det här sättet i många delar av världen, och på somliga håll är det fortfarande så. Varför det? Därför att man i sådana länder sätter större värde på pojkar. Man menar att en pojke kan föra släktlinjen vidare, ärva egendom och ta hand om föräldrarna när de blir gamla, eftersom det i sådana länder ofta inte finns något statligt pensionssystem. Ett asiatiskt talesätt lyder: ”Att uppfostra en flicka är som att vattna en planta i grannens trädgård.” När flickan växer upp kommer hon att lämna hemmet för att gifta sig eller kanske till och med säljas som prostituerad, och hon kommer därför inte att vara till någon större hjälp när det gäller att ta hand om föräldrarna på deras ålderdom.

Sämre lottade

I fattiga länder resulterar den här inställningen i mindre mat, mindre läkarvård och mindre skolgång för flickorna i familjen. Forskare i ett asiatiskt land fann till exempel att 14 procent av flickorna var undernärda men bara 5 procent av pojkarna. I vissa länder är det dubbelt så många pojkar som flickor som förs till vårdcentralerna för behandling, enligt en rapport från Förenta nationernas barnfond (UNICEF). I Afrika och de södra och västra delarna av Asien är över 40 procent av de unga kvinnorna analfabeter. ”Det är en fruktansvärd segregation mellan könen i utvecklingsländerna”, sade den tidigare UNICEF-ambassadören Audrey Hepburn.

Denna ”segregation mellan könen” försvinner inte när flickorna blir vuxna. Fattigdom, våld och ständigt slit och släp är alltför ofta kvinnans lott, just därför att hon är kvinna. Chefen för Världsbanken förklarade: ”Kvinnor utför två tredjedelar av allt arbete i världen. ... Ändå tjänar de bara en tiondel av världens inkomster och äger mindre än en procent av all fast egendom. De hör till de fattigaste av världens fattiga.”

Enligt en FN-rapport är över 70 procent av de 1,3 miljarder människor som lever i skriande misär kvinnor. ”Och situationen blir allt värre”, tillägger rapporten. ”Antalet kvinnor på landsbygden som lever i absolut fattigdom har ökat med närmare 50 % under de senaste två decennierna. Fattigdomen bär allt oftare en kvinnas anletsdrag.”

Något som är ännu mer traumatiskt än skriande fattigdom är det våld som förstör livet för så många kvinnor. Omkring hundra miljoner flickor, huvudsakligen i Afrika, har utsatts för den smärtsamma stympning av könsorgan som kallas kvinnlig omskärelse. Våldtäkt är en annan form av övervåld som knappast uppmärksammas i vissa delar av världen, trots att undersökningar visar att i somliga länder blir var sjätte kvinna våldtagen någon gång under sin livstid. Krig drabbar givetvis både kvinnor och män, men de flesta av de flyktingar som tvingas fly från sina hem är kvinnor och barn.

Mödrar och försörjare

Ansvaret att ta hand om familjen vilar ofta huvudsakligen på modern. Hon har vanligtvis längre arbetsdag och bär inte så sällan hela försörjningsbördan. I vissa landsbygdsområden i Afrika har närmare hälften av alla familjer en kvinna som familjeöverhuvud. Även i vissa delar av västvärlden har en stor del av familjerna en kvinna som ensam försörjare.

Särskilt i u-länderna har kvinnorna också av tradition ansvaret för några av de tyngsta arbetena, till exempel att skaffa ved och vatten. Skogsskövling och alltför intensivt bete har gjort att dessa uppgifter har blivit mycket svårare på senare tid. I vissa regnfattiga områden ägnar kvinnor tre timmar om dagen eller ännu mer åt att leta efter ved och fyra timmar åt att hämta vatten. Först när detta tunga arbete är avklarat kan de börja utföra de sysslor som förväntas av dem i hemmet eller på åkrarna.

Det är givet att både män och kvinnor får utstå lidanden i länder där fattigdom, svält eller politiska oroligheter hör till ordningen för dagen. Men kvinnor får lida i oproportionerligt hög grad. Kommer deras situation någonsin att förändras? Har vi några välgrundade skäl att tro att kvinnor överallt i världen en dag kommer att behandlas med hänsyn och respekt? Finns det något kvinnorna själva kan göra för att förbättra sin situation?

[Ruta/Bild på sidan 5]

Barnprostitution — Vems är felet?

Varje år blir uppskattningsvis en miljon barn — till största delen flickor — tvingade eller sålda till prostitution. Araya,a som kommer från Sydostasien, berättar vad som hände med några av hennes klasskamrater. ”Kulvadee blev prostituerad redan när hon var 13 år. Hon var en snäll och trevlig flicka, men hennes mamma spelade poker och drack sig ofta berusad, så hon hade inte tid att ta hand om sin dotter. Kulvadees mamma uppmuntrade henne att tjäna pengar genom att gå ut med män, och snart började hon arbeta som prostituerad.

Sivun, en annan elev i min klass, kom från norra delen av landet. Hon var bara 12 år när hennes föräldrar skickade henne till huvudstaden för att försörja sig som prostituerad. Hon var tvungen att arbeta i två år för att betala det kontrakt som hennes föräldrar undertecknat. Sivun och Kulvadee är inte några enstaka fall — 5 av de 15 flickorna i min klass blev prostituerade.”

Det finns miljontals ungdomar som Sivun och Kulvadee. ”Sexindustrin är en stor och livskraftig marknad”, säger Wassyla Tamzali, en representant för UNESCO (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur). Hon tillägger: ”Att sälja en 14-årig flicka har blivit så vanligt, det är vardagsmat nu för tiden.” Och när dessa flickor sålts som sexslavar, är det ofta så gott som omöjligt för dem att betala av köpesumman. Manju, vars far sålde henne när hon var 12 år, var fortfarande skyldig över 20.000 kronor efter sju års arbete som prostituerad. ”Jag hade ingen möjlighet att göra något åt saken — jag var fast”, förklarar hon.

Att slippa ifrån aids är ibland nästan lika svårt för dessa flickor som att slippa ifrån de hallickar som förslavar dem. En undersökning som utfördes i Sydostasien visade att 33 procent av dessa prostituerade barn var hiv-smittade. Men så länge denna mångmiljardindustri blomstrar, kommer flickorna förmodligen att fortsätta att lida.

Vem bär då ansvaret för denna vedervärdiga hantering? De som köper eller säljer flickorna bär naturligtvis en stor del av skulden. Men några som också bör fördömas är de klandervärda män som utnyttjar flickorna för att tillfredsställa sina sexuella lustar. Utan sådana omoraliska personer skulle barnprostitutionen inte existera.

[Fotnot]

[Bild]

Varje år tvingas omkring en miljon unga flickor att prostituera sig

[Ruta/Bild på sidan 6]

En kvinnas arbetsdag i Centralafrika

Kvinnan stiger upp klockan 6 och lagar frukost till sig och familjen, en frukost som de sedan äter lite längre fram på förmiddagen. Efter att ha hämtat vatten från ett närbeläget vattendrag ger hon sig ut på åkern — som kan ligga en timmes väg från hemmet.

Fram till omkring klockan 4 på eftermiddagen arbetar hon med att odla, rensa eller vattna åkerstycket och gör bara en kort paus för att äta den mat hon eventuellt har med sig. De få ljusa timmar som är kvar av dagen används till att samla ved eller skörda kassava eller andra grönsaker åt familjen — och sedan bär hon hem alltsammans.

Vanligtvis kommer hon hem just som solen håller på att gå ner. Nu måste hon laga middagsmålet, ett arbete som kan ta två timmar eller ännu mer. Söndagarna ägnar hon åt att tvätta kläder i ett närbeläget vattendrag och sedan stryka dem när de har torkat.

Hennes man uppskattar sällan allt detta hårda arbete och lyssnar i regel inte till hennes förslag. Han har inget emot att avverka en del skog eller bränna undervegetationen så att hon sedan kan bruka jorden, men vanligtvis är det allt han gör. Någon enstaka gång kanske han tar barnen med sig till floden så att de kan tvätta sig, och ibland kan han jaga eller fiska. Men största delen av dagen sitter han och pratar med andra män i byn.

Om mannen har råd, skaffar han sig efter några år en ny och yngre hustru, som då blir det främsta föremålet för hans tillgivenhet. Hans första hustru förväntas emellertid fortsätta att arbeta som tidigare, tills hon inte orkar längre eller dör.

Afrikanska kvinnor har en tung arbetsbörda