Varför många vägrar att ta emot blod

I VAD som kallades ett prejudikatbildande beslut höll en domstol i Ontario i Canada Röda korset ansvarigt för den hiv-smitta som drabbade två personer som fått blodtransfusion — båda hade fått smittat blod från samme givare. ”När något så katastrofalt inträffar som att smittat blod hotar livet på mottagarna”, sade domare Stephen Borins, ”krävs det ett snabbt agerande.”

På 1980-talet blev omkring 1.200 kanadensare smittade med hiv och ytterligare 12.000 med hepatit C — alla genom smittat blod och blodprodukter. För att minska antalet infektioner testas blodgivare mycket noggrannare. Men inte alla givare är ärliga beträffande sin sexuella aktivitet. En undersökning i USA avslöjade till exempel att 1 av 50 givare underlät att uppge riskfaktorer, exempelvis homosexuella handlingar eller sex med en prostituerad.

Till detta dilemma kommer det faktum att blodtester inte är hundraprocentigt säkra. Enligt tidskriften New Scientist är det så att ”om någon ger blod mindre än tre veckor efter att ha blivit hiv-smittad, klarar nuvarande tester inte att upptäcka viruset. För hepatit C kan denna ’fönsterperiod’ vara mer än två månader.”

På senare år har det skett en betydande minskning av antalet kanadensare som är villiga att ge — eller att ta emot — blod. Kolumnisten Paul Schratz skriver: ”Med tanke på det minskade intresset för att ge blod och det ökande antalet som inte kan ge blod får vi tacka Gud för att Jehovas vittnen har banat vägen för forskning om blodersättningsmedel.”

Intressant nog rapporterade tidningen The Toronto Star att det på senare tid under ett års tid var omkring 40 personer som ”skrevs in på kanadensiska sjukhus och falskeligen uppgav sig vara Jehovas vittnen, eftersom de inte ville ha blodtransfusion”. Undersökningar visar att omkring 90 procent av kanadensarna skulle föredra ett alternativ till givarblod. Användandet av blod är därför inte längre enbart en religiös fråga.