Ediktet i Nantes — ett toleransens dokument?
”DETTA är upprörande!” utropade påven Clemens VIII år 1598, när han fick höra att den franske kungen, Henrik IV, hade undertecknat ediktet i Nantes. I dag, 400 år senare, väcker ediktet varken förtrytelse eller motstånd, utan hyllas i stället som ett toleransens dokument och ett av de viktigaste stegen hänemot religionsfrihet. Vad var egentligen ediktet i Nantes? Var det verkligen ett uttryck för religiös tolerans? Och vad kan vi lära av det i våra dagar?
Ett krigshärjat Europa
Femtonhundratalets Europa kännetecknades av intolerans och blodiga religionskrig. ”Aldrig tidigare ... hade Kristi lära ’Älska varandra’ ringaktats så mycket bland hans efterföljare”, konstaterar en historiker. I vissa länder, till exempel Spanien och England, utsattes religiösa minoriteter för skoningslös förföljelse. I andra, till exempel Tyskland, hyllade man principen ”Cuius regio, eius religio”, vilket innebar att den som härskade över ett område bestämde vilken religion invånarna skulle ha. Den som inte hade samma uppfattning i religiösa frågor som härskaren tvingades fly. Genom att hålla de olika religionerna åtskilda kunde man undvika krig, men det förekom knappast några försök till fredlig samexistens religionerna emellan.
Frankrike valde en annan väg. Geografiskt sett låg det mellan Nordeuropa, som var övervägande protestantiskt, och Sydeuropa, som var katolskt. I mitten av 1500-talet hade protestanterna blivit en betydande minoritet i detta katolska land. Splittringen accentuerades genom en lång rad religionskrig.a För att återställa friden utfärdade man flera ”pacificeringsedikt”, men trots detta lyckades man inte åstadkomma någon fredlig religiös samexistens. Varför valde Frankrike en toleransens väg i stället för att följa sina europeiska grannars exempel?
Fredspolitik
Tanken att fred och religiös splittring inte nödvändigtvis måste vara oförenliga växte sig allt starkare, trots utbredd religiös intolerans. På den tiden var frågan om religionstillhörighet i regel oupplösligt förbunden med troheten mot staten. Kunde man vara fransman utan att tillhöra katolska kyrkan? Tydligen ansåg somliga det. År 1562 skrev den franske statsmannen Michel de l’Hospital: ”Inte ens om någon blir exkommunicerad upphör hans medborgarskap.” En katolsk grupp som kallade sig Les Politiques (De politiska) använde sig av ett liknande resonemang.
De resultatlösa fredsfördrag som undertecknades i Frankrike stödde en del av dessa nya idéer. De förespråkade också tanken att man skulle glömma det förflutna och tänka på framtiden. I ediktet i Boulogne, som utfärdades år 1573, hette det till exempel: ”Låt allt som har hänt ... vara glömt och begravet, som om det aldrig hade inträffat.”
Frankrike hade mycket att glömma. Innan Henrik IV blev kung år 1589, hade det fredsfördrag som varade längst bestått i endast åtta år. Frankrike brottades med stora ekonomiska och sociala problem och var i stort behov av inre stabilitet. Henrik IV var inte främmande för vare sig religion eller politik. Han hade svängt mellan protestantism och katolicism vid flera tillfällen. Sedan han slutit fred med Spanien år 1597 och äntligen lyckats stilla de inre oroligheterna, var han i den ställningen att han kunde förelägga både protestanter och katoliker en fredsuppgörelse. År 1598, efter 30 års religionskrig, utfärdade Henrik IV ediktet i Nantes.
Religionsfrihet ”à la Française”
Det edikt som Henrik utfärdade bestod av fyra grundtexter, däribland huvudtexten bestående av 92 eller 95 artiklar och 56 hemligstämplade ”särskilda” artiklar som behandlade protestanternas rättigheter och skyldigheter. Tidigare fredsfördrag utgjorde grundstommen i överenskommelsen och svarade för två tredjedelar av innehållet. I motsats till tidigare fredsfördrag tog emellertid detta edikt lång tid att sammanställa. Orsaken till att det var så omfattande var att det behandlade problemen i minsta detalj och fick det att verka som om parterna själva hade arbetat fram en överenskommelse. Vilka är några av de rättigheter som ediktet tog upp?
De franska protestanterna garanterades fullständig samvetsfrihet. De tillerkändes också ställningen som en respekterad minoritet med rättigheter och privilegier. En av de särskilda artiklarna tillförsäkrade dem till och med beskydd mot inkvisitionen under utlandsresor. Dessutom fick protestanterna samma medborgerliga ställning som katolikerna och fick rätt att inneha statliga ämbeten. Men var ediktet verkligen en garanti för tolerans?
Hur tolerant var ediktet?
Med tanke på det sätt varpå religiösa minoriteter behandlades i andra länder var ediktet i Nantes ”ett dokument som präglades av sällsynt politisk vishet”, förklarar historikern Elisabeth Labrousse. Henriks högsta önskan var att få se protestanterna återvända till den katolska fållan. Den religiösa samexistensen var en kompromisslösning — den enda möjligheten för ”alla våra undersåtar att tillbe och tjäna Gud”, som Henrik uttryckte det.
Ediktet i Nantes gynnade i själva verket katolicismen, som förklarades vara den officiella religionen och skulle återupprättas i hela riket. Protestanterna var tvungna att betala det katolska tiondet och respektera katolska högtider och restriktioner i fråga om äktenskap. Protestanternas frihet att utöva sin religion var begränsad till vissa geografiska områden. Dessutom behandlade ediktet bara förhållandet mellan protestanter och katoliker. Andra religiösa minoriteter inbegreps inte. Muslimerna, till exempel, utvisades ur landet år 1610. Varför hyllas då detta edikt i våra dagar, när det hade en så begränsad syn på religiös tolerans?
Viktiga konsekvenser
Samtida krönikor har inte mycket att säga om ediktet i Nantes. Historiker kallar det en ”pseudohändelse”. I dag betraktas det emellertid som ett mästerstycke av politisk diplomati. I ediktet betecknas protestantismen som en religion och inte som kätteri. Att man erkände en annan religion än katolicismen öppnade vägen för religiös pluralism. Enligt en historiker hade detta den verkan att det ”befriade fransmännens lidelsefulla känslor från den fanatism som präglade såväl protestanter som katoliker”. Ediktet slog fast att en persons religion inte var den avgörande faktorn för hans nationella identitet eller lojalitet mot staten. Kriteriet för att vidta lagliga åtgärder var kriminella handlingar, inte religionstillhörighet. Dessa idéer kom att medföra ännu större förändringar.
När kung Henrik undertecknade ediktet, var han främst intresserad av den inrikespolitiska enigheten. I ediktet skilde man därför noga mellan civil och religiös endräkt. En historiker skriver: ”Ediktet i Nantes ... satte i gång en sekulariseringsprocess ... [och blev] en bekräftelse på att stat och religion inte längre var synonyma begrepp.” Även om katolska kyrkan fortfarande hade en viss makt, blev statens makt oerhört mycket större. Landets monark skulle vara ensam beslutsfattare i tider av oroligheter. Att religiösa problem kunde lösas på politisk eller juridisk väg innebar att politiken hade inflytande över religionen. Det är därför en historiker kallar ediktet ”den politiska maktens triumf över kyrkans roll”. En annan historiker förklarar att det ”utgjorde en milstolpe i den moderna statens utveckling”.
Ediktets betydelse i våra dagar
En del av de nya tankar som lades fram i ediktet i Nantes upptogs senare av andra regeringar. Med tiden kom fler och fler länder att ompröva förhållandet mellan religion och politik och ge de statliga myndigheterna en starkare ställning. Den väg som man slutligen valde i Frankrike var att fullständigt skilja kyrkan från staten (år 1905). Enligt Jean Baubérot, en känd fransk professor i historia och sociologi, är en sådan åtgärd ”det bästa skyddet för minoriteter” i ett klimat av växande intolerans. I andra länder, där man fortfarande har en statsreligion, har man valt att införa garantier om religionsfrihet och lika rättigheter för alla i sin konstitution.
Många i våra dagar anser emellertid att det fortfarande finns mycket att göra när det gäller att slå vakt om religionsfriheten. ”Ediktet i Nantes firas en gång vart hundrade år och överträds resten av tiden”, säger journalisten Alain Duhamel beklagande. En del välunderrättade kommentatorer har till exempel riktat uppmärksamheten på den religiösa intolerans som tar sig uttryck i att man godtyckligt stämplar alla minoritetsreligioner som ”sekter”. Att leva tillsammans i fred utan fördomar var verkligen något som människor behövde lära sig för 400 år sedan. Men somliga har fortfarande inte lärt sig den läxan.
Vad som står på spel
Man kan inte tala om religionsfrihet när myndigheterna godtyckligt gynnar vissa religioner men inte andra. En del statliga instanser i Frankrike betraktar Jehovas vittnen som ett religionssamfund, medan andra inte gör det. Det är verkligen en paradox att världsliga myndigheter skall bestämma vad som är en religion och vad som inte är det. Det är en process som börjar med diskriminering och slutar med förföljelse. ”Det kan också skapa ett prejudikat som kan sprida sig till andra länder och beröra andra religionssamfund”, förklarar Raimo Ilaskivi, som är ledamot av Europaparlamentet. Juridiklektorn Jean-Marc Florand drar därför slutsatsen: ”Det är ett svårt slag för Frankrike och för de mänskliga rättigheterna. Som katolik är jag verkligen oroad.” Historien kan emellertid ge oss vissa lärdomar, om vi är villiga att lära.
Vid en konferens som nyligen anordnades av UNESCO (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur) sade en talare att ”ett av de bästa sätten att fira minnet av ediktet i Nantes är att tänka på religionernas ställning i vår tid”. Ja, det bästa sättet att hedra minnet av ediktet i Nantes är att se till att alla människor fritt får utöva sin religion!
[Fotnoter]
[Ruta/Bilder på sidorna 20, 21]
Religionsfriheten i Frankrike i våra dagar
Lärdomar från det förflutna blir ibland bortglömda. När Henrik IV argumenterade för ediktet i Nantes, sade han: ”Det bör aldrig mer göras någon åtskillnad mellan katoliker och hugenotter.” Jean-Marc Florand, lektor i juridik vid ett universitet i Paris, förklarar i dagstidningen Le Figaro att den franska lagen sedan år 1905 ”betraktar alla religioner, trosuppfattningar och sekter som jämställda”. Diskriminering och fördomar borde vara något som tillhör det förgångna.
Men ironiskt nog tycks denna lärdom — att religionsfrihet och jämlikhet bör tillförsäkras alla medborgare — ha blivit bortglömd år 1998, det år då man firar 400-årsminnet av ediktet i Nantes. Jehovas vittnen, det tredje största religionssamfundet i Frankrike, har utövat sin religion där i landet i närmare hundra år. Trots detta förnekar en rapport från det franska parlamentet att Jehovas vittnen är en religion i lagens mening. Av den anledningen är det vissa myndigheter i Frankrike som rutinmässigt diskriminerar Jehovas vittnen när det gäller deras fri- och rättigheter. I vårdnadstvister, till exempel, brukar domstolarna ofta ifrågasätta att föräldrar som är Jehovas vittnen bör få behålla vårdnaden. Den enda orsaken till att dessa frågor väcks är den religion föräldrarna tillhör. Fosterföräldrar som är Jehovas vittnen löper också större risk att fråntas barnen.
Nyligen har franska myndigheter också hotat med att godtyckligt beskatta alla bidrag som Jehovas vittnen ger till sina församlingar. Enligt den icke-statliga organisationen Human Rights Without Frontiers är detta ”ett farligt precedensfall”, som innebär en kränkning av de resolutioner som antagits av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. EU-avtalet garanterar i själva verket religionsfrihet. Europeiska domstolen har upprepade gånger slagit fast att Jehovas vittnen är en ”känd religion”, vilket gör vissa franska myndigheters åtgärd ännu svårare att förstå.
Jehovas vittnen har varit verksamma i Frankrike i närmare hundra år
Ovan till höger: Många familjer i Frankrike har varit Jehovas vittnen i flera generationer
Ovan till vänster: Församlingen i Roubaix år 1913
Till vänster: Jehovas vittnen i norra Frankrike år 1922
[Bild på sidan 19]
Den franske kungen Henrik IV
[Bildkälla]
© Cliché Bibliothèque Nationale de France, Paris