Hur såg Jesus ut?

PROFANHISTORIENS vittnesbörd om Jesu utseende är starkt färgat av en rad olika faktorer. Det är förklaringen till att konstnärer har avbildat honom på så vitt skilda sätt.

Två av dessa faktorer är landets kultur och den tidsperiod under vilken konstverket gjordes. Något som också påverkat det sätt varpå Jesus porträtterats är konstnärens och hans uppdragsgivares trosuppfattningar.

Under århundradenas lopp har många kända konstnärer, till exempel Michelangelo, Rembrandt och Rubens, lagt ner stor möda på att försöka återge Kristi fysiska gestalt. Deras verk, som ofta präglas av symbolism och mysticism, har i hög grad påverkat människors uppfattning om Jesu utseende. Men vad grundade de sina tolkningar på?

Vad profanhistorien har att säga

I konstverk som daterar sig från tiden före den romerske kejsaren Konstantin, som levde från omkring år 280 till år 337 v.t., avbildas Jesus ofta som ”den gode herden”, en ung man med antingen kort hår eller långt och lockigt. Beträffande detta sägs det emellertid i boken Art Through the Ages: ”Temat Den gode herden kan spåras via arkaisk grekisk till egyptisk konst, men här blir det en symbol av den lojale beskyddaren av den kristna församlingen.”

Med tiden kom det hedniska inflytandet att bli ännu mer uttalat. Samma källa tillägger: ”Jesus kan lätt identifieras med Medelhavsområdets välkända gudomligheter, i synnerhet Helios (Apollon), solguden [vars gloria senare överfördes till Jesus och därefter även till ”helgonen”], eller hans romaniserade östliga motsvarighet, Sol Invictus (den obesegrade solen).” I ett mausoleum som upptäckts under Peterskyrkan i Rom porträtteras Jesus faktiskt som Apollon ”körande solvagnens hästar över himlavalvet”.

Denna ungdomliga bild av Jesus varade emellertid inte särskilt länge. Adolphe Didron berättar vad som hände i boken Christian Iconography: ”Kristi gestalt, som i början hade varit ungdomlig, blir äldre under århundradenas lopp ... allteftersom kristendomen själv blir äldre.”

I en text från 1200-talet, som utger sig för att vara ett brev skrivet av en viss Publius Lentulus till den romerska senaten, ges en beskrivning av Jesu utseende, och det sägs att han hade ”ett hår med samma färg som en omogen hasselnöt [ljusbrunt], slätt nästan ända ner till öronen men nedanför hängande i något mörkare och mer skinande lockar och vågigt över (från) skuldrorna; mittbena ... , helskägg i samma färg som håret, inte långt, men delat vid hakan; ... ögonen grå ... och klara”. Denna uppdiktade beskrivning kom att påverka många konstnärer. ”Varje period skapade sin egen bild av Kristus”, sägs det i New Catholic Encyclopedia.

Detsamma kan också sägas om olika folkslag och kyrkosamfund. I religiös konst från missionsfälten i Afrika, Asien och Nord- och Sydamerika finner man samme långhårige Kristus som i västvärlden, men ibland har man lagt till vissa ”lokala drag”, konstaterar det ovan nämnda uppslagsverket.

Protestanterna har också haft sina konstnärer, och de har återgett Kristi fysiska gestalt på sitt eget sätt. I boken Christ and the Apostles—The Changing Forms of Religious Imagery skriver F. M. Godfrey: ”Rembrandts tragiske Kristus är ett uttryck för den protestantiska andan: vemodig, spöklik, allvarlig, ... en sinnebild för den introverta, självförnekande protestantiska själen.” Detta återspeglas enligt Godfrey i ”den utmärglade kroppen, förnekelsen av köttet och ’den ödmjukhet, det patos och det högtidliga allvar’ med vilket ... [Rembrandt] avbildade det kristna motivet”.

Men som vi nu skall se är den bräcklige, gloriaförsedde, omanlige, melankoliske och långhårige Kristus som ofta förekommer i kristenhetens konst något helt annat än Bibelns Jesus.

Hur Bibeln beskriver Jesus

Som ”Guds Lamm” var Jesus utan defekter, och han såg utan tvivel bra ut. (Johannes 1:29; Hebréerna 7:26) Och han kan säkerligen inte ha haft det melankoliska utseende som man ser på många konstverk. Visserligen upplevde han många uppskakande händelser i sitt liv, men till sin läggning var han en fullkomlig avbild av sin Fader, ”den lycklige Guden”. — 1 Timoteus 1:11; Lukas 10:21; Hebréerna 1:3.

Hade Jesus långt hår? Det var bara nasirerna som inte fick klippa håret eller dricka vin, och Jesus var ingen nasir. Utan tvivel hade han därför håret prydligt kortklippt, som alla judiska män. (4 Moseboken 6:2–7) Han drack också vin i måttliga mängder när han var tillsammans med andra, och detta ger ytterligare stöd åt tanken att han inte var en glädjelös person. (Lukas 7:34) Han framställde också vin genom ett underverk vid en bröllopsfest i Kana i Galileen. (Johannes 2:1–11) Och tydligtvis hade han skägg, vilket bekräftas i en profetia om hans lidande. — Jesaja 50:6.

Hur var det då med Jesu hudfärg och ansiktsdrag? De var förmodligen semitiska. Han ärvde dessa drag av sin mor, Maria, som var judinna. Hennes förfäder var hebréer, av Judas stam. Jesu hy och ansiktsdrag hade därför troligtvis en judisk prägel.

Jesus skilde sig tydligen inte särskilt mycket från mängden ens bland sina apostlar, eftersom Judas var tvungen att identifiera honom med en kyss när han förrådde honom. Jesus kunde därför lätt blanda sig med andra människor utan att bli uppmärksammad. Och det gjorde han också vid åtminstone ett tillfälle, när han färdades från Galileen till Jerusalem utan att bli igenkänd. — Markus 14:44; Johannes 7:10, 11.

Somliga hävdar emellertid att Jesus måste ha varit svag och bräcklig. Varför tror de det? En orsak är att han behövde hjälp med att bära sin tortyrpåle. Han var också den som dog först av de tre män som avrättades. — Lukas 23:26; Johannes 19:17, 32, 33.

Jesus var inte svag

I motsats till traditionen beskriver Bibeln inte Jesus som svag eller omanlig. Tvärtom sägs det att han redan som ung ”fortsatte att göra framsteg i vishet och i fysisk växt och i ynnest hos Gud och människor”. (Lukas 2:52) Fram till 30 års ålder arbetade han som timmerman. Det kan knappast sägas vara ett passande yrke för en som är svag eller klent byggd, i synnerhet inte på den tiden, då det inte fanns några moderna, arbetsbesparande maskiner. (Markus 6:3) Det hände också att Jesus drev ut nötkreatur, får och penningväxlare ur templet och stötte omkull penningväxlarnas bord. (Johannes 2:14, 15) Detta tyder också på att han var en manlig och fysiskt stark person.

Under de sista tre och ett halvt åren av sitt liv här på jorden gick Jesus hundratals mil till fots under sina predikofärder. Ändå föreslog lärjungarna aldrig att han skulle vila. I stället sade Jesus till lärjungarna, av vilka somliga var garvade fiskare: ”Kom med, ni själva, till ett ensligt ställe där vi kan vara för oss själva och vila er litet.” — Markus 6:31.

Ja, ”hela evangelieskildringen vittnar om att Jesus hade god hälsa och var fysiskt stark”, sägs det i M’Clintock och Strongs Cyclopædia. Men varför behövde han då hjälp med att bära sin tortyrpåle, och varför dog han före de andra männen som avrättades samtidigt med honom?

En viktig faktor är den enorma press som Jesus utsattes för. När tiden för hans avrättning närmade sig, sade han: ”Jag har ett dop att döpas med, och hur ansätts jag inte, tills det är avslutat!” (Lukas 12:50) Nervpressen stegrades till ångest den sista natten: ”Efter att ha kommit i svår ångest fortsatte han att be ännu innerligare; och hans svett blev som blodsdroppar som föll ner på marken.” (Lukas 22:44) Jesus visste att mänsklighetens utsikter till evigt liv var beroende av att han bevarade sin ostrafflighet ända in i döden. Vilken tung börda att bära! (Matteus 20:18, 19, 28) Han visste också att han skulle bli avrättad som en ”förbannad” brottsling av Guds eget folk. Han var därför orolig för att detta skulle kunna dra smälek över hans Faders namn. — Galaterna 3:13; Psalm 40:6, 7; Apostlagärningarna 8:32.

Efter det att han hade blivit förrådd utsattes han för den ena grymheten efter den andra. Vid en skenrättegång som pågick till långt efter midnatt gjorde landets ledande män narr av honom, spottade på honom och slog honom med knytnävarna. För att ge den nattliga rättegången ett yttre sken av laglighet höll man en ny rättegång tidigt nästa morgon. Jesus förhördes först av Pilatus, därefter av Herodes, som drev gäck med honom tillsammans med sina soldater, och sedan av Pilatus ännu en gång. Till sist lät Pilatus gissla honom. Gissling var inte detsamma som vanligt prygelstraff. Den amerikanska läkartidskriften The Journal of the American Medical Association beskriver denna romerska sedvänja på följande sätt:

”Det redskap som brukade användas var en kort piska ... med flera enkla eller flätade läderremmar av varierande längd, vid vilka små järnkulor eller vassa bitar av fårben var fastbundna med vissa mellanrum. ... När de romerska soldaterna lät det ena hårda piskrappet efter det andra träffa offrets rygg, gav järnkulorna upphov åt djupa krossår, och läderremmarna och benbitarna skar in i huden och underliggande vävnader. Allteftersom pryglingen fortsatte, trängde de in i de underliggande skelettmusklerna och slet upp långa strimlor av blödande kött.”

Av detta förstår vi att Jesu krafter förmodligen hade börjat sina långt innan han vacklade under bördan av tortyrpålen. Som det uttrycks i den ovan nämnda läkartidskriften: ”Den fysiska och psykiska misshandel som han utsattes för av judarna och romarna samt bristen på mat, vatten och sömn bidrog också till hans försvagade allmäntillstånd. Redan före själva korsfästelsen var Jesu fysiska tillstånd därför allvarligt, om inte rentav kritiskt.”

Är det viktigt att veta hur Jesus såg ut?

Från Lentulus tvivelaktiga beskrivning av Jesus till de stora mästarnas verk och moderna, blyinfattade kyrkfönster tycks kristenheten ha satt stort värde på sådant som tilltalar ögat. ”Jesu Kristi bilds exceptionella känsloskapande förmåga bör bevaras”, förklarade Turins ärkebiskop, som har ansvaret för den kontroversiella svepningen i Turin.

Guds ord utelämnar emellertid avsiktligt sådana ”känsloskapande” detaljer om Jesu utseende. Varför det? Därför att de förmodligen skulle avleda uppmärksamheten från det som kan betyda evigt liv — kunskapen i Bibeln. (Johannes 17:3) Jesus själv — vårt stora föredöme — ”ger inte akt på människors yttre” eller betraktar det som viktigt. (Matteus 22:16; jämför Galaterna 2:6.) Att framhålla vissa drag i Jesu utseende trots att det inte sägs något om dem i de inspirerade evangelieskildringarna är att våldföra sig på själva andan i dessa skildringar. I själva verket har Jesus, som vi skall se i nästa artikel, inte längre mänsklig gestalt.a

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 7]

Den bleke och bräcklige Kristus som avbildas av kristenhetens konstnärer står i bjärt kontrast till beskrivningar som grundar sig på Bibeln

[Bildkälla]

Gustave Doré: ”Jesus predikar vid Galileiska sjön”