Ett unikt västafrikanskt mynt
Från Vakna!:s korrespondent i Sierra Leone
HAR du någonsin sett pengar som ser ut så här? Det är en kissi-penny. Några av dessa mynt kan ses på Sierra Leone National Museum i Freetown. På informationsskylten står det: ”Dessa egendomliga pengar hör hemma både i Sierra Leone och i Liberia. De var i omlopp i området så sent som 1945. Eftersom myntet såg ut att ha ett huvud (rundad ände) och fötter (spetsar i andra änden), sade man att pengarna hade en ande. När en hövding dog, bröt man sönder många kissi-pennies och kastade dem i graven. Enligt den sista växlingskursen gick det 50 kissi på en västafrikansk shilling.”
Enligt boken ”Svart prolog”, av Basil Davidson, köptes slavar för länge sedan med ”längder av järn”. Var det kissi-pennies? En del experter tror det. Alla håller dock inte med. Dessa mynt kanske inte användes till att köpa slavar för, men helt säkert köpte man hustrur för dem.
Som framgår här ovan användes dessa mynt ibland i religiösa sammanhang — i synnerhet hade de samband med den oskriftenliga tron på själens odödlighet. När någon hade dött, ansågs det passande att han begravdes i byn där han var född. Om dödsfallet hade skett långt borta, var det naturligtvis inte alltid så bekvämt att få hem kroppen. Lösningen var att frakta själen med hjälp av en kissi-penny.
En släkting till den avlidne skulle färdas till byn där dödsfallet hade ägt rum och skaffa sig en penny från medicinmannen, och denne uttalade då en besvärjelse som förmodades binda den dödes själ till myntet. Sedan var det släktingens uppgift att föra själen (myntet) hem för begravning i familjegraven.
Släktingen skulle linda in myntet i en ren tygbit och börja sin resa, vilken skulle företas under fullständig tystnad. Man trodde att om släktingen talade med någon på vägen, skulle själen lämna myntet och återvända till byn där personen hade dött. Då var släktingen tvungen att bege sig tillbaka dit för att hämta den igen — utan tvivel efter att på nytt ha betalat medicinmannen!
Om släktingen blev tvungen att tala under resans gång, kunde han göra det om han först försiktigt lade ner myntet, dock inte på marken. När han sedan tog upp myntet, måste han vara tyst igen.
Kissi-myntet var över 30 centimeter långt och passade därför knappast att ha vare sig i fickan eller i plånboken. Men mynten hade en lämplig form för den tiden, eftersom man lätt kunde binda dem i buntar och bära dem på huvudet. Rika människor brukade förvara mynten under taket. När vädret var det rätta, bildades kondens på pengarna, och så droppade det ner vatten i rummet under. Hur mycket ”regn” som kom gav en god bild av hur rik personen var som bodde i huset där man satt.