Har universum verkligen haft en början?
HISTORIEN igenom har många blickat upp mot den strålande, stjärnbeströdda natthimlen och förundrats. Vårt fantastiska universums omätlighet och enastående skönhet är överväldigande. Var kan man finna en förklaring av allt detta? Finns det någon som kan ge oss svar? Varför finns universum? Har det alltid existerat, eller har det haft en början?
David L. Block, professor i astronomi, skriver: ”Tanken att universum inte alltid har existerat — att det har haft en början — har inte alltid varit populär.” Under de senaste årtiondena har dock bevisen tvingat de flesta som studerar universum att tro att det verkligen har haft en begynnelse. ”I dag anser så gott som alla astrofysiker”, rapporterade U.S.News & World Report 1997, att ”universum började med en Big Bang (stor smäll), som drev ut materien åt alla håll”.
Angående denna allmänt accepterade slutsats skriver Robert Jastrow, professor i astronomi och geologi vid Columbia University: ”Det är inte många astronomer som väntade sig att detta — universums plötsliga födelse — skulle bli ett bevisat vetenskapligt faktum, men observationer av himlen genom teleskop har tvingat dem till denna slutsats.”
Men är ”universums plötsliga födelse” verkligen ”ett bevisat vetenskapligt faktum”? Låt oss granska de historiska bevis som lett till att man dragit den slutsatsen.
Bevis för en början
Albert Einsteins allmänna relativitetsteori, som publicerades 1916, gav antydningar om att universum antingen expanderar eller drar sig samman. Men denna tanke var helt i strid med den då rådande uppfattningen att universum är statiskt, något som också Einstein trodde på den tiden. Han införde därför i sina beräkningar något som han kallade en ”kosmologisk konstant”. Denna anpassning gjorde han för att försöka passa ihop sin teori med den allmänt erkända uppfattningen att universum är statiskt och oföränderligt.
Men bevisen mot detta hopade sig under 1920-talet, vilket fick Einstein att erkänna att det tillägg han gjort till relativitetsteorin var hans ”största blunder”. Ett teleskop på 2,5 meter installerades på Mount Wilson i Kalifornien, vilket gjorde det möjligt att få ännu fler bevis. De observationer man gjorde med hjälp av detta teleskop på 1920-talet visade att universum expanderar!
Tidigare hade man med de största teleskopen kunnat se stjärnor enbart i vår egen Vintergata. Visserligen hade man sett suddiga ljusfläckar, nebulosor, men man antog att detta var gasformiga virvlar i vår egen galax. Men genom att använda det kraftfullare teleskopet på Mount Wilson kunde Edwin Hubble urskilja enskilda stjärnor i dessa nebulosor. Dessa suddiga ljusfläckar identifierades så småningom som galaxer, liknande vår egen Vintergata. Det beräknas nu att det finns mellan 50 miljarder och 125 miljarder galaxer, av vilka var och en kan innehålla flera hundra miljarder stjärnor!
I slutet av 1920-talet upptäckte Hubble dessutom att dessa galaxer rör sig bort från oss och att ju längre bort de är, desto snabbare rör de sig. Astronomerna fastställer hur snabbt galaxerna rör sig med hjälp av en spektrograf, med vilken man analyserar och registrerar spektret i ljuset som kommer från stjärnorna. Ljuset från avlägsna stjärnor leds genom ett prisma som delar upp ljuset i dess olika färger.
Ljuset från ett föremål som rör sig bort från iakttagaren är rödaktigt och sägs därför vara rödförskjutet. Men när ljuset kommer från ett föremål som närmar sig är det blåförskjutet. Något som utmärker alla kända galaxer, förutom ett litet antal närbelägna galaxer, är att de har spektrallinjer som är rödförskjutna. Forskare har således kommit fram till att universum expanderar och att det gör det på ett välordnat sätt. Hastigheten på denna expansion beräknas genom att man mäter i vilken grad linjerna i spektret är rödförskjutna.
Vad har man då dragit för slutsats av det faktum att universum expanderar? En forskare gav uppmaningen att man skulle försöka tänka sig motsatsen. Med andra ord att för sin inre syn se det expanderande universum på en film som spelas baklänges så att tittaren kan se universums tidiga historia. Om man såg universum på det här sättet, skulle det dra ihop sig, inte expandera. Universum skulle därigenom till slut återgå till en utgångspunkt, en startpunkt.
I sin bok Svarta hål och universums framtid, utgiven 1993 (på svenska 1994), konstaterar den framstående fysikern Stephen Hawking att ”fysiken skulle kunna förutsäga att universum måste ha haft en början”.
Men för bara några år sedan fanns det många som inte trodde att universum hade en början. Fred Hoyle, en berömd forskare, var en av dem som inte höll med om att universum kom till i vad han, med ironi i rösten, kallade en ”Big Bang”. Bland annat menade han att om det hade varit en sådan kraftfull början, skulle det någonstans i universum finnas ett ”fossil”, någonting bevarat efter denna händelse. Det borde finnas spår av strålning i rymden, en svag efterglöd. Vad ledde sökandet efter en sådan bakgrundsstrålning till?
The New York Times för 8 mars 1998 berättar att omkring 1965 ”upptäckte astronomerna Arno Penzias och Robert Wilson den allmänt förekommande bakgrundsstrålningen, det kvarvarande skenet från urexplosionen”. Artikeln tillägger: ”[Big Bang-]teorin tycktes ha fått sin definitiva bekräftelse.”
Under åren efter Penzias och Wilsons upptäckt väcktes dock frågan: Om Big Bang-modellen verkligen stämde, varför hade då inga små oregelbundenheter observerats i radiosignalerna? För att galaxer skulle ha kunnat bildas måste det i universum ha funnits kallare och tätare fickor där materia kunde klumpas ihop. Men de experiment som utfördes från jordytan av Penzias och Wilson visade inga sådana variationer.
Av det skälet skickade NASA, den amerikanska rymdflygstyrelsen, i november 1989 upp satelliten COBE (en förkortning av Cosmic Background Explorer) i yttre rymden. De upptäckter man gjorde med den ansågs vara monumentala. Professor Block berättar: ”De ’krusningar’ av mikrovågsstrålning som COBE hade registrerat var de fluktuationer i vårt kosmos som för miljarder år sedan ledde till att galaxerna bildades.”
Bevisens innebörd
Vilken slutsats kan vi dra av det faktum att universum hade en början? Robert Jastrow säger: ”Man kan kalla det för den stora smällen, men man kan också helt riktigt kalla det för skapelseögonblicket.” Penzias, som var med om att upptäcka bakgrundsstrålningen i universum, konstaterar: ”Astronomin leder oss till en unik händelse, ett universum som skapades ur ingenting.” Och ledaren för COBE-teamet, George Smoot, säger: ”Det vi har funnit är bevisen för universums födelse.”
Är det inte förnuftigt att dra slutsatsen att om universum hade en början, ett skapelseögonblick, måste det också ha funnits någon som satte i gång det hela, en skapare? Många tycker det. Beträffande de upptäckter man gjort med COBE säger Smoot: ”Det är som att titta på Gud.”
Det finns naturligtvis miljontals människor som, oberoende av de bevis som har kommit i dagen på senare tid, har satt tro till de inledande orden i Bibeln: ”I början skapade Gud himlarna och jorden.” — 1 Moseboken 1:1.
Men det är inte alla som vill hålla med om denna enkla förklaring i Bibeln. ”Många forskare gillade inte tanken på att universum hade en början, ett skapelseögonblick”, konstaterar fysikern Stephen Hawking. De ”gillade inte de utomvetenskapliga konsekvenserna av teorin”, skriver Michael J. Behe, ”och därför har de bemödat sig om att komma till andra slutsatser”.
Frågan är därför: Började universum i själva verket existera av sig självt? Uppstod det utan vidare, eller blev det skapat av en intelligent Skapare? Du kommer att finna de bevis som ges i följande artikel upplysande.
[Bilder på sidorna 4, 5]
Med hjälp av teleskopet på Mount Wilson kom man fram till att vårt universum har haft en början
[Bildkälla]
Observatorierna vid Carnegie Institution of Washington