Altajerna — ett folk vi kom att älska

Under förra århundradet översatte en rysk präst, arkimandriten Makarij, ”Gamla testamentet” i Bibeln till ryska. Men innan han gjorde det var han utsänd av den kyrkliga synoden för att göra det altaiska folket bekant med kristendomen. Vilka är altajerna? Var bor de? Hur lever de?

VID en av Jehovas vittnens områdessammankomster i Ryssland i juli förra året deltog omkring 40 altajer. Sammankomsten hölls i Barnaul, den största staden i Altajregionen i Ryssland, och hade en närvarosiffra på 1.730. För att vara med vid denna tredagarssammankomst flög jag dit tillsammans med vänner från Sankt Petersburg, en flygresa på närmare 650 mil.

Under våra få dagar i Barnaul lärde vi känna och varmt älska de altajer vi träffade. Vi rördes särskilt när vi fick veta att många av dem hade rest med buss nästan 65 mil på vägar över bergen. Inte ens när en stor sten föll ner och krossade vindrutan på bussen hade de en tanke på att vända om. När vi hade fått höra om deras land och kultur, var vi ivriga att få besöka dem i deras hem och byar. Så efter sammankomsten gjorde vi en fascinerande resa på över 150 mil genom altajernas land.

Deras land och religion

De flesta av de omkring 70.000 altajerna, landets ursprungliga invånare, bor i bergstrakterna inte långt från gränsen till Kazakstan, Kina och Mongoliet. Landskapet där är vördnadsbjudande — vackert och bergigt med kristallklara floder och ett överflöd av blommor. Folket som bor där samlar olika rötter till ett välsmakande aromatiskt te. Pinjenötter hör också till deras favoritföda.

En del altajer äger lantgårdar. Ett Jehovas vittne sade att hon och hennes släktingar hade 75 nötkreatur och 80 får. De säljer köttet, och de byter ull mot mjöl och socker. En annan kristen syster berättade för mig att hon hade sålt fyra baggar för att hon och hennes dotter skulle kunna åka till sammankomsten. Sju andra personer som hon studerade Bibeln med följde med henne! Vid sammankomsten berättade en av dessa för mig: ”För oss finns det bara ett sätt att leva — Guds sätt.”

Fastän detta är ett avlägset område med hissnande skönhet — besökare kallar det ”de andra Alperna” — har livet ändrats dramatiskt även här. En äldre man sade till oss: ”Om någon hade sagt för några år sedan att jag skulle behöva låsa min jurta [ett cirkelrunt hus med välvt tak] innan jag gick till sängs på kvällen, skulle jag inte ha trott honom. Men nu gör jag det varje kväll.” De ”kritiska tider” som råder nu har fått många att börja undersöka profetiorna i Bibeln. — 2 Timoteus 3:1–5.

Altajerna är i allmänhet stolta över sina urgamla traditioner och sin form av tillbedjan. De flesta tror på flod- och bergsandar — för dem är ett berg en representation av deras gudar. De tillber också djur. De ritar till exempel en bild av en kanin på en vit tygbit och hänger den på en vägg i sin jurta. När regnperiodens första åskväder kommer, utför de en ritual framför bilden av kaninen och stänker te, mjölk eller en alkoholhaltig dryck kallad arrak på den. Men i synnerhet tillber de vad de tror är de dödas andar.

Deras religiösa ledare kallas schamaner. Både på våren och på hösten utför schamanerna ritualer på ”heliga platser” uppe på bergens toppar eller sluttningar. Under sådana ritualer binder schamanerna fast vita tygremsor på trädgrenar, så att många träd täcks av dem. De tror att de behagar bergsandarna med detta och att andarna skall skydda dem mot olyckshändelser under resor.

Spiritismens verkningar

Det som gjorde störst intryck på mina vänner och mig var ändå människorna och deras varmhjärtade uppriktighet. Vi träffade Svetlana och hennes dotter Tulunai i Barnaul och fick sedan åtnjuta deras gästfrihet i Ustʹ-Kan, en by med omkring 3.000 invånare. Svetlana uppfostrades av sin mormor enligt traktens traditioner och i nära gemenskap med schamanerna. Svetlana lärde sig faktiskt att kommunicera med vad man menade var de dödas andar. På grund av sin speciella förmåga fick Svetlana en aktad ställning, något som hon trivdes med.

Hon började dock få en mängd problem. ”Jag plågades av demonerna”, berättade hon för mig. ”Jag sov dåligt på nätterna.” Ibland befann hon sig i ett halvt hypnotiskt tillstånd. ”Vid ett sådant tillfälle”, förklarade hon, ”såg jag min sex månader gamla dotter Tulunai i skepnad av en spädgris som kom krypande mot mig. Jag ville strypa den. Men då började Tulunai skrika högt. Jag blev skräckslagen när jag kommit till besinning och insåg att jag kunde ha dödat min dotter.” Svetlana började undra vilka dessa andar egentligen var.

År 1991 hade så en altaisk kvinna tagit med sig en del biblisk litteratur utgiven av Jehovas vittnen till Ustʹ-Kan. Varje gång Svetlana började läsa broschyren ”Se, jag gör allting nytt!”, höll hon på att somna. ”Jag brukade fnittra”, sade hon, ”och säga att vittnena gett mig något som var bättre än alla sömnpiller.” Men hon hade fortfarande syner som störde henne nattetid och bad då en uppriktig bön: ”Jehova, om du är så mäktig, hjälp mig att bli av med dessa hemska mardrömmar.” Inom några sekunder var allting bra, och hon kände sig normal.

Svetlana började be innan hon skulle sova på kvällen, och till sin förvåning somnade hon snabbt. ”Det kändes otroligt att kunna sova normalt”, sade hon. Hon beslöt sig för att studera Bibeln på allvar med hjälp av Sällskapet Vakttornets publikationer, och 1992 symboliserade hon sitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendopet. ”Jag lärde mig att om man fullständigt förtröstar på Jehova, visar sig ingenting vara omöjligt”, sade hon till mig. — Filipperna 4:13.

Sann kristen tillbedjan har framgång

År 1993 bildades en församling av Jehovas vittnen i Ustʹ-Kan, och omkring 70 personer besökte mötena där. I april 1998 var 120 närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Byn Jakonur, några kilometer norr om Ustʹ-Kan, betraktades en gång i tiden som centrum för schamanismen. Men en man som heter Shamyt sade att när Jehovas vittnen började predika där, började schamanerna förlora sin makt. En grupp vittnen är nu verksam i den här byn, och många människor visar intresse för Bibeln.

Det sägs att i byn Chagan-Uzun, som ligger omkring 9 mil från gränsen till Mongoliet, läser de flesta av de omkring 500 invånarna våra publikationer. Och i Gorno-Altajsk, republiken Altajs huvudstad, finns två församlingar av Jehovas vittnen.

I början av 1994 blev emellertid många Jehovas vittnen, även de från Ustʹ-Kan, kallade inför domstolen i Gorno-Altajsk. De anklagades för sådana orimliga brott som att offra barn. På grund av motståndet blev en del vittnen avskedade från sina arbeten och förvisade från Altaj. Men med tiden stod det klart att anklagelserna mot vittnena var falska. I maj 1994 blev det gorno-altaiska samfundet Jehovas vittnen lagligen inregistrerat hos justitiedepartementet i republiken Altaj. Numera är Jehovas vittnen och deras bibliska litteratur välkända i hela Altaj.

I predikotjänsten

Under besöket i Ustʹ-Kan fick vi tillfälle att följa med vittnena där i deras offentliga predikotjänst. Ryktet hade gått att det skulle komma besökare. En reporter från lokaltidningen såg oss ute i predikotjänsten och kom fram till vår grupp och sade: ”Jag har hört att några ’högt uppsatta personer’ skulle komma hit. Hur kan jag nå dem?”

Vilken överraskning för honom, när man talade om för honom att vi var de så kallade ”högt uppsatta personerna”! Han var förvånad över att vi var ute och besökte folk på orten och hälsade på hans grannar. Under vårt samtal med honom påpekade han: ”Jag förstår att ni inte har några chefer. Ni är bara vanliga människor som inte betraktar sig själva som något särskilt. Detta är verkligen anmärkningsvärt! Ni är verkliga kristna, och jag står på er sida.”

Vårt besök tog slut alldeles för fort. När vi lämnade våra vänner, hade de tårar i ögonen. De stod tätt tillsammans, skuldra vid skuldra, och utgjorde en levande mur. Detta är ett traditionellt altaiskt sätt att ta farväl av sina käraste vänner. Under de få dagar vi var med dem utvecklade vi djup tillgivenhet för varandra. Vi blev verkliga vänner. Varför? Därför att den som förenat oss är Jehova, den opartiske Guden. — Apostlagärningarna 10:34.

På vår återresa

På vår återresa till Barnaul stannade vi till i en butik i en liten bergsby. Butiksmedhjälparen, som var ensam, gladde sig mycket över att träffa oss. Sedan vi hade växlat några ord, frågade jag: ”Har du någonsin hört namnet Makarij?”

”Nej, det har jag inte”, svarade hon efter en kort paus.

Då visade jag henne ett exemplar av Makarijs översättning av Bibeln och förklarade: ”Det var här i Altajområdet som Makarij arbetade på den här översättningen under förra århundradet.” Sedan gav jag henne Bibeln som en gåva.

Medan vi fortsatte att titta runt i affären, började kvinnan läsa i Bibeln på en gång. Snart såg vi en gnista av hopp i kvinnans ögon. När vi skulle åka, berättade hon för oss att hon hade många vänner och släktingar som säkert var intresserade av Bibeln. Så innan vi slutligen sade farväl hade vi gett henne en hel del biblisk litteratur.

Det har gått över 150 år sedan Makarij bodde bland altajerna och arbetade på sin bibelöversättning, så det är verkligen uppmuntrande att veta att många altajer har nytta av den Bibeln i dag! — Från en av våra läsare.

[Karta på sidan 17]

(För formaterad text, se publikationen)

RYSSLAND

Altaj

Gorno-Altaj

Kazakstan

Kina

Mongoliet

[Bild på sidorna 16, 17]

Altajer vid sammankomsten i Barnaul

[Bilder på sidorna 16, 17]

Landskap i Altaj

[Bild på sidan 17]

Många tror att dessa tygremsor skall skydda resande

[Bild på sidan 18]

I predikotjänsten i Ustʹ-Kan

[Bild på sidan 18]

Svetlana och hennes dotter

[Bild på sidan 19]

Makarijbibeln