Generna, DNA och du
TA EN rejäl titt på dig själv i spegeln. Lägg märke till din ögonfärg, ditt hårs beskaffenhet, färgen på din hy och din kroppsform. Tänk på vilka förmågor du har. Varför ser du ut som du gör? Varför har du fått just dina karaktärsdrag och anlag? I dag håller mystiken på att skingras genom ökade insikter om genetiken — ärftlighetsläran — och miljöinflytandet.
”Genetik?” kanske du säger med klagande ton. ”Det låter som ett ämne som är alldeles för vetenskapligt och alltför svårt att förstå!” Men har du någon gång sagt till någon att han eller hon har sin fars gröna ögon men sin mors röda hår och fräknar? Om det är så, känner du redan till en av genetikens grundläggande sanningar — fysiska karaktärsdrag överförs från förälder till barn. Detta kanske också kan hjälpa dig att börja få insikt i hur människan kom till — genom evolution eller skapelse. Men låt oss till att börja med se hur var och en av oss bär på arvet från många generationer.
Din kropp består av små, levande enheter som kallas celler — cirka 100 biljoner enligt en beräkning. I varje cell, i dess kärna, finns det tusentals gener. Dessa är de enskilda enheter som bär de arvsanlag som styr cellen och därmed bestämmer några av dina karaktärsdrag. Många gener kan bestämma din blodgrupp; andra ditt hårs sammansättning, din ögonfärg och så vidare. Varje cell bär således en ritning i miniatyr, en kodbok som består av gener och som innehåller all den information som behövs för att tillverka, reparera och sköta din kropp. (Se bilden på sidan 5.) Kan allt detta ha kommit till av en slump?
Hur gåtan löstes
Teorin att våra karaktärsdrag går i arv via blodet framlades av Aristoteles på 300-talet f.v.t. och var allmänt godtagen i över tusen år. Detta påverkade i så hög grad tänkandet att det har blivit en del av vårt språkbruk. Man brukar ju till exempel tala om blodsband eller blodsanförvanter.
På 1600-talet upptäckte man äggcellen och sädescellen, men man missförstod deras roll. Somliga trodde att det fanns små men fullt utvecklade foster antingen i äggcellen eller i sädescellen. Men på 1700-talet blev forskarna på det klara med att en äggcell och en sädescell förenas och tillsammans bildar ett embryo. En mer exakt förklaring av arvsanlagen lät dock ännu vänta på sig.
Det var inte förrän 1866 som den österrikiske munken Gregor Mendel publicerade den första korrekta teorin om arvsanlagen. Genom sina experiment med ärter upptäckte Mendel något som han kallade ”arvenheter” dolda i könscellerna, och han menade att dessa ansvarade för att vidarebefordra karaktärsdragen. Dessa ”arvenheter” kallar vi i dag gener.
Omkring 1910 upptäckte man att generna var belägna i celldelar som kallas kromosomer. Kromosomer består i huvudsak av protein och DNA (deoxiribonukleinsyra). Eftersom forskarna redan kände till vilken viktig roll proteinerna spelade i andra av cellens funktioner, antog de under många år att kromosomproteiner bar genetisk information. Så till sist, 1944, lade forskarna fram det första beviset för att generna består av DNA, inte protein.
År 1953, när James Watson och Francis Crick upptäckte den kemiska strukturen hos DNA, att det rörde sig om spiralformiga, trådliknande molekyler, hade man tagit ett stort steg närmare en lösning på livets gåta.