”Din dotter har diabetes!”

EFFEKTEN av dessa ord från läkaren glömmer jag nog aldrig. Min dotter, Sonya, var då tio år. Hon hade varit hälsan själv, full av energi — nästan till övermått ibland. Senaste gången hon hade behandlats för någon sjukdom var när hon var fem år.

Men dagarna före det här läkarbesöket hade varit besvärliga. Sonya såg inte ut att må bra. Hon ville dricka mycket, och så fort hon druckit dröjde det inte länge förrän hon behövde gå på toaletten — ibland en gång i kvarten. På natten behövde hon gå på toaletten minst tre gånger. Till att börja med försökte jag bortförklara hennes symtom — det var bara en urinvägsinfektion, och hon skulle bli bättre. Men efter några dagar tänkte jag att hon antagligen behövde antibiotika för att bli av med infektionen.

Det var då jag tog henne till doktorn. Jag förklarade vad jag trodde att det var. Han bad henne lämna ett urinprov, och jag lade märke till att det var fullt med fragment i urinen, nästan som små snöflingor. Sjuksköterskan såg det också. Deras farhågor bekräftades av ett enkelt blodprov. Hon hade typ 1-diabetes.

Sonya förstod vad det innebar. Även om hon inte var mer än tio år, hade hon läst om diabetes i skolan. Hon blev förkrossad, och hennes oro speglade min egen ängslan. Läkaren sade att hon omedelbart behövde komma till sjukhus för att tillståndet inte skulle förvärras. Han ordnade så att hon fick komma till intensivvårdsavdelningen vid ett sjukhus i Portland i Oregon. Sonya var oerhört arg över det som hände henne. Hon ville inte vara tvungen att ta sprutor för att hålla sig vid liv. Hon grät och frågade sig ”Varför?” om och om igen. Jag hade svårt att kontrollera min egen bedrövelse. Till slut kunde jag inte behärska mina känslor längre. Där satt vi i väntrummet, lutade mot varandra, och snyftade och bad till Jehova att han skulle hjälpa oss ur det här.

Sjukhuspärsen

Läkaren tillät att jag fick köra hem Sonya för att hämta lite saker, ringa min make, Phil, och ordna så att någon hämtade vår son, Austin, från skolan. Inom en timme var Phil och jag på sjukhuset för att skriva in Sonya. De satte genast in intravenös behandling för att få ner mängden socker och ketonkroppar i hennes blod.a Det visade sig vara en pärs. Sonya hade gått ner nästan fyra kilo på grund av uttorkning. Det var svårt att hitta hennes vener. Till slut lyckades sjuksköterskan, och det lugnade ner sig lite — för tillfället. Vi fick en stor bok och många andra papper som man förväntade att vi skulle läsa och förstå, innan vi fick ta hem Sonya.

Läkare, sköterskor och dietister kom i en oavbruten ström. Vi fick se hur vi skulle använda sprutor och ge Sonya insulin. Hon behövde i fortsättningen två om dagen. Vi fick lära oss hur vi skulle ta blodprov på Sonya. Hon behövde göra det fyra gånger om dagen för att kontrollera blodsockernivån. Det var så mycket information för oss! Vi behövde också lära oss vilken mat som var lämplig för henne. Hon skulle undvika mat med mycket socker. Och samtidigt som maten anpassades till hennes växande kropp behövde varje måltid ha exakt rätt mängd kolhydrater.

Efter tre dagar fick hon lämna sjukhuset. Jag fick ge henne sprutorna, men blodproven ville hon ta själv. Inom en månad ville hon även ta sprutorna själv, och det har hon gjort sedan dess. Det var fantastiskt att se hur hon började acceptera sjukdomen och lärde sig leva med den. Hon förändrades från att bara vilja dö och vakna upp i paradiset till att börja förstå sin kropp, sina känslor och sina begränsningar och att kunna tala om när hon behövde hjälp.

En anpassningstid

De första månaderna var väldigt svåra. Alla i familjen kände av det på olika sätt. Jag försökte göra så mycket, men till slut ville jag bara fly från alltsammans. Svårast var det att hålla det strikta schemat, särskilt när tiderna kolliderade med våra kristna möten och med förkunnartjänsten — för att inte tala om de dagliga skolrutinerna och semestrarna. Men med bönens hjälp lärde min man och jag oss att ta en dag i taget och började acceptera vårt nya ansvar.

Vi har fått tag i en underbar läkare som är specialist på endokrina sjukdomar och som alltid är tillgänglig när vi behöver hjälp. Han håller till och med kontakt via e-post. Vi går ofta till hans mottagning. Och att vi träffar honom vid särskilda kontroller var tredje månad gör att vi kan följa upp hur det går för Sonya hälsomässigt, och dessutom försäkras vi om att vi gör vad vi kan för henne.

Som man kan förstå var det inte så lätt för vår son att se all uppmärksamhet som kretsade kring hans syster. Andra i församlingen och även hans lärarinna i skolan lade märke till det och hjälpte honom att aktivera sig och att förstå de förändringar det här innebar. Nu har han blivit till stor hjälp när det gäller att hålla ett öga på Sonya. Som föräldrar till henne har vi ibland haft en tendens att vara överbeskyddande och överdrivet bekymrade för hennes välbefinnande. Vi har funnit att det bästa sättet att undvika sådan oro är att läsa mer om sjukdomen och ta reda på hur den egentligen påverkar kroppen.

Hur går det nu?

Vi talar ofta om Jehovas löften och om den tid inom kort då sjukdom kommer att vara ett minne blott. (Jesaja 33:24) Till dess har vår familj som mål att förbli aktiv i Jehovas tjänst genom att tala så mycket som möjligt med andra om Guds kungarikes välsignelser. Vi gör också vårt bästa för att vara regelbundna vid församlingsmötena.

För några år sedan blev min man erbjuden ett tillfälligt arbetsuppdrag i Israel. Med tanke på Sonyas medicinska behov övervägde vi flyttningen noga och gjorde det hela till ett böneämne. Vi kom fram till att om vi förberedde oss väl, också när det gällde att få rätt kost för Sonya, skulle det kunna leda till andliga välsignelser att flytta dit. I ett och ett halvt år hade vi glädjen att få tillhöra den engelsktalande församlingen i Tel Aviv. Vi fick vara med om en helt annorlunda predikotjänst, och det var en fantastiskt lärorik erfarenhet för vår familj.

De där orden: ”Din dotter har diabetes!” vände upp och ner på tillvaron. Men i stället för att ge efter för förtvivlan gjorde vi vår dotters välbefinnande till ett familjeprojekt, och det har fört oss ännu närmare varandra. Jehova, som är ”all trösts Gud”, har hjälpt oss att klara av det. (2 Korinthierna 1:3) — Berättat av Cindy Herd.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 21]

Vad är diabetes?

I kroppen omvandlas maten som vi äter till energi som vi kan använda. Den här funktionen är lika viktig som andningen. I magen och tarmarna bryts maten ner till mindre beståndsdelar, däribland en sockerart, glukos. Bukspottkörteln reagerar på socker genom att producera insulin, och med hjälp av insulinet kan sockret komma in i kroppens celler. Där kan det sedan förbrännas och ge energi.

När en person har diabetes producerar inte bukspottkörteln tillräckligt med insulin (typ 1-diabetes), eller också förmår inte kroppen använda insulinet på rätt sätt (typ 2-diabetes). Följden blir att sockret som finns i blodomloppet inte kan komma in i kroppens celler för att användas. I boken Understanding Insulin Dependent Diabetes förklaras det: ”Blodsockret stiger då till en hög nivå och utsöndras genom njurarna i urinen.” Diabetiker som inte får behandling kan bland andra symtom märka att de måste urinera ofta.

[Ruta på sidan 21]

Typ 1-diabetes

Denna typ av diabetes kallades tidigare ungdomsdiabetes, eftersom den mest förekommer hos barn och yngre vuxna. Men den kan uppstå i alla åldrar. Även om grundorsaken till diabetes är okänd, finns det olika faktorer som man tror inverkar vid typ 1-diabetes:

1. Arv (genetiska faktorer)

2. Autoimmunitet (kroppens immunsystem reagerar mot kroppsegna strukturer — i det här fallet celler i bukspottkörteln)

3. Omgivning (virus eller kemikalier)

Det är möjligt att virusinfektioner och andra faktorer leder till att cellöar skadas (de grupper av celler i bukspottkörteln där insulinet produceras). Då fler och fler öceller förstörs, är det stor risk att personen får diabetes.

Diabetiker uppvisar flera olika symtom:

1. Stora urinmängder

2. Stor törst

3. Hunger; kroppen hungrar efter den energi som den inte får

4. Viktminskning. När kroppen inte får in socker i cellerna, förbränner den sitt eget fett och sina egna proteiner för att få energi, vilket resulterar i viktminskning

5. Irritation. Om diabetikern måste gå upp ofta på natten för att urinera, får inte kroppen behövlig vila. Förändringar i beteendet kan bli följden

Vid typ 1-diabetes producerar bukspottkörteln för lite eller inget insulin. Då måste insulin tas dagligen. Vanligtvis injiceras det (insulin förstörs i magen om det tas genom munnen).

[Ruta på sidan 21]

Typ 2-diabetes

Bör inte förväxlas med typ 1-diabetes. Det är ett tillstånd då kroppen inte producerar tillräckligt med insulin eller inte tar vara på det effektivt. Den är den vanligaste typen av diabetes hos vuxna över 40 år och utvecklas mera gradvis. Ärftlighet spelar in vid denna sjukdom, och den förvärras ofta av dålig kosthållning eller av övervikt. I många fall kan tabletter tas för att stimulera bukspottkörteln att producera mer insulin, åtminstone i ett inledande skede. Tabletterna innehåller inte insulin.

[Ruta på sidan 22]

Risker vid diabetes

Kroppen behöver bränsle för att hållas i gång. Om den inte kan använda glukos, börjar den använda kroppens fett och proteiner. Men när kroppen förbränner fett bildas slaggämnen i form av ketoner. Ketonkropparna hamnar i blodet, och en del utsöndras i urinen. Eftersom dessa ketonkroppar är surare än frisk kroppsvävnad, kan förhöjda nivåer av ketonkroppar leda till ett allvarligt tillstånd som kallas ketoacidos.

Det är också farligt för en diabetiker om blodsockret sjunker till en för låg nivå (hypoglykemi). Vissa obehagliga symtom kan ge varningssignaler. Det kan vara skakningar, svettningar, matthet, hungerkänslor, irritation eller förvirring och även hjärtklappning, dålig synskärpa, huvudvärk, domningar eller darrningar runt munnen och läpparna. Det kan också leda till sänkt medvetande eller medvetslöshet. Bra kosthållning och regelbundna mattider kan ofta förhindra sådana problem.

Vid dessa symtom kan man få tillbaka blodsockret till en säkrare nivå genom att man intar rent socker, kanske dricker fruktjuice eller tar druvsockertabletter, tills man kan äta annan mat. I allvarliga fall måste glukagon injiceras. Det är ett hormon som gör att levern utsöndrar lagrat socker och på så sätt höjer blodsockerhalten. Föräldrar till ett barn med diabetes bör informera skolan och skolbussföraren och andra som har tillsyn över barnet om dess hälsoproblem.

[Ruta på sidan 22]

Senare komplikationer

En diabetiker kan efter en längre tids sjukdom få sådana komplikationer som hjärtbesvär, slaganfall, problem med ögon, njurar, fötter och ben samt återkommande infektioner. Dessa komplikationer uppkommer på grund av skadade blodkärl, skadade nerver och sämre motståndskraft mot infektioner. Dock får inte alla diabetiker dessa senare komplikationer.

Genom att hålla blodsockernivån nära den normala kan man fördröja eller minska de skadliga följderna av dessa komplikationer. Dessutom kan man minska riskerna betydligt genom att hålla vikten och se till att blodtrycket är bra och genom att inte röka. Diabetikern behöver rikligt med motion och en god kosthållning och måste hålla sig till den föreskrivna medicineringen.

[Bild på sidan 23]

Familjen Herd