Vi lärde oss att förtrösta på Gud genom svårigheter

BERÄTTAT AV ROSIE MAJOR

Jag var gravid i sjätte månaden med mitt första barn, när min svärmor lade märke till att mina ben såg ovanligt svullna ut. Den dagen i mars 1992 anade inte min man, Joey, och jag att vi skulle få gå igenom något som skulle sätta vår förtröstan på Jehova på prov.

EN VECKA senare upptäckte min läkare att mitt blodtryck var oerhört högt. När hon rekommenderade att jag skulle läggas in på sjukhus för provtagning och observation, blev jag naturligtvis orolig. Proverna visade att jag hade drabbats av graviditetsförgiftning, en potentiellt livshotande komplikation vid graviditet.a

Läkaren på sjukhuset rekommenderade bestämt att förlossningen omedelbart skulle sättas i gång för att skydda mig och barnet. Min man och jag var som bedövade. ”Men barnet är bara 24 veckor!” flämtade jag. ”Hur skulle vårt barn kunna överleva utanför livmodern?” ”Jag skall försöka att vinna lite tid”, svarade doktorn vänligt. ”Men om ditt tillstånd försämras, måste jag låta barnet födas.” Tretton dagar gick, men mitt tillstånd försämrades snabbt. Doktorn kallade in min man, och vi tog det svåra beslutet att sätta i gång förlossningen.

Förlossningen

Kvällen före förlossningen fick vi träffa dr McNeil, en barnläkare, som förklarade vad vi skulle kunna ställas inför med ett barn som var fött mycket för tidigt — en möjlig hjärnskada, lungor som inte var tillräckligt utvecklade för att fungera normalt och en mängd andra möjliga komplikationer. Jag bad om ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, och om styrka att acceptera och klara av vad som än hände. (Filipperna 4:7) Följande morgon förlöstes vårt barn genom kejsarsnitt. Hon vägde bara 700 gram. Vi kallade henne JoAnn Shelley.

Fem dagar senare åkte jag hem med tom famn. Min lilla dotter blev kvar på sjukhusets speciella spädbarnsavdelning och kämpade för sitt liv. Efter två veckor fick JoAnn lunginflammation. Vi var tacksamma när läget stabiliserades, men bara några dagar senare fick hon en tarminfektion och måste flyttas till intensivvårdsavdelningen. Inom de följande sex dagarna blev JoAnn lite bättre och började även öka något i vikt. Vi var överlyckliga! Men vår glädje var kortlivad. Doktor McNeil talade om för oss att JoAnn hade blodbrist. Han föreslog att vi skulle försöka skaffa det syntetiska hormonet erytropoietin (EPO) för att stimulera JoAnns produktion av röda blodkroppar. Avdelningskontoret för Jehovas vittnen här på Bahamas kontaktade representanter för Hospital Information Services i Brooklyn i New York. De försåg snabbt dr McNeil med de senaste uppgifterna om var EPO fanns att tillgå och hur det skulle användas, och han påbörjade behandlingen med det.

Ytterligare problem

Flera veckor av oro gick. JoAnn kämpade nu med en tarminfektion, krampanfall som orsakade apné (tillfälliga andningsuppehåll), lågt hemoglobinvärde och lunginflammation. Vi var rädda att vilket som helst av dessa problem kunde bli droppen som kom bägaren att rinna över. Men JoAnn gjorde sakta framsteg. När hon var tre månader, var hon fortfarande på sjukhuset och vägde bara 1,4 kilo. Men för första gången i livet andades hon själv utan extra syrgas. Hennes hemoglobinvärde gick upp till normal nivå. Doktorn sade att om hon ökade 500 gram till, skulle vi kunna ta hem henne.

Tre veckor senare fick JoAnn en allvarlig attack av apné. Prover visade inte anledningen. Apnéattackerna fortsatte envist, och de kom alltid i samband med att hon fick mat. Slutligen kom man på att JoAnn hade gastroesofageal reflux. Hennes matstrupe slöt sig inte efter det att hon ätit, så maginnehållet kom tillbaka upp i svalget. När det hände höll hon på att kvävas, och hon slutade andas.

I början av oktober fick JoAnn ett virus på spädbarnsavdelningen. Många av de för tidigt födda barnen där dog av viruset. I det försvagade tillståndet fick JoAnn vad som tycktes vara den längsta apnéattacken hon någonsin haft. Alla försök att återuppliva henne misslyckades. Barnläkaren höll på att ge upp, när JoAnn på något oförklarligt sätt började andas — bara för att omedelbart få krampanfall. Än en gång kopplades hon till respiratorn, och vi var säkra på att det här var slutet för JoAnn. Men hon klarade sig igenom det här också, och vi var så tacksamma mot Jehova.

Vi lär oss förtrösta på Jehova än mer

De problem vi mötte innan JoAnn föddes kan liknas vid att falla av en båt nära kajen, där vi bara behövde simma i land. Nu tycktes det som om vi fallit av en båt mitt ute i oceanen, utan land i sikte. När vi ser tillbaka, inser vi att innan JoAnn föddes hade vi ibland litat för mycket på oss själva. Men genom det vi varit med om med henne har vi lärt oss att förtrösta på Jehova i situationer där ingen mänsklig lösning finns. Vi lärde oss att följa det råd Jesus gett — att ta en dag i taget. (Matteus 6:34) Vi lärde oss att förlita oss på Jehova, fastän vi ibland inte ens visste vad vi skulle be om. Vi tackar nu Jehova för den bibliska vishet och ”den kraft som är över det normala”, som gör det möjligt för oss att klara av sådana stora svårigheter. — 2 Korinthierna 4:7.

I tider av kris fann jag det ofta svårt att behålla min känslomässiga jämvikt. Jag kunde inte tänka på något annat än JoAnn. Min man, Joey, var ett ovärderligt stöd i att ge mig andlig balans. Jag är så tacksam mot honom för det.

JoAnn kommer hem

JoAnns hälsa förbättrades gradvis. En dag ryckte hon bokstavligen respiratorslangen ur munnen. Doktor McNeil ansåg nu att JoAnn kunde få komma hem. Vi var hänförda! Som en förberedelse för hennes hemkomst lärde vi oss att sondmata henne. Vi skaffade också ett förråd av syrgas, hyrde en hjärt- och andningsmonitor och tog en kurs i återupplivning. Slutligen, den 30 oktober 1992, skrevs JoAnn ut från sjukhuset. Hon hade tillbringat 212 dagar på den speciella spädbarnsavdelningen, och det hade vi också.

Redan från början visade sig släktingar och medlemmar av Jehovas vittnens församling vara en verklig välsignelse från Jehova. De kom och städade huset och trädgården, lagade mat, hjälpte oss att ta oss till sjukhuset och såg efter JoAnn, så att vi kunde få lite sömn. Samtidigt fick vi se underbara sidor av deras personligheter som vi inte känt till tidigare. Några delade till exempel med sig av andliga tankar som hade hjälpt dem genom svårigheter som de själva haft.

Vårt liv i dag

Vi har arbetat hårt för att sörja för den bästa medicinska hjälp som står att få för JoAnns många problem. När JoAnn var 19 månader fick vi veta att hon var CP-skadad — till följd av en hjärnskada. Sedan, i september 1994, gick hon igenom en stor operation för gastroesofageal reflux. År 1997 började JoAnn få livshotande krampanfall. Tack vare förändringar av hennes kost slutade kramperna. JoAnns hälsoproblem har försenat hennes fysiska utveckling. Men hon går nu i en specialskola, och det går bra för henne. Hon kan inte gå, och hennes tal är mycket begränsat, men hon följer med oss till alla våra kristna möten och ut i vårt predikande från hus till hus. Hon tycks vara lycklig.

Jehova har gett oss så mycket hjälp under dessa prövosamma tider. Vårt beslut är att fortsätta att förtrösta på och ”jubla i Jehova” trots oanade svårigheter. (Habackuk 3:17, 18; Predikaren 9:11) Vi ser ivrigt fram mot Guds utlovade paradis, då vår älskade JoAnn kommer att få fullkomlig hälsa. — Jesaja 33:24.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 18]

Vår dotter JoAnn

[Bild på sidan 20]

Trots sina begränsningar är JoAnn ett lyckligt barn