Loidas väg ut ur tystnaden

Berättat av Loidas mor

PRECIS som de flesta blivande mammor oroade jag mig för att mitt barn skulle födas med någon defekt. Ändå var jag inte beredd på mitt tredje barns, Loidas, hjärtskärande skrik när hon kom till världen. Av misstag hade läkaren brutit Loidas nyckelben med sin tång. Ett par veckor efter en korrektiv operation skickades Loida hem. Men vår glädje var kortlivad.

Under de följande månaderna blev det uppenbart att någonting var långt ifrån normalt. Loidas medicinering gav negativa reaktioner som feber, diarré och krampanfall, och behandlingen av dessa symtom tycktes bara försämra hennes tillstånd. Snart var Loida ur stånd att behärska sina kroppsrörelser. Slutligen talade läkarna om för oss att Loida hade en CP-skada. De sade att hon aldrig skulle kunna gå eller tala, inte ens förstå oss.

Tidiga försök till kommunikation

Trots den dystra prognosen hade jag ändå en känsla av att Loida kunde förstå en hel del. Därför läste jag enkla böcker för henne och försökte lära henne alfabetet. Men Loida kunde inte tala, och inte heller kunde hon visa att hon uppfattade vad jag sade. Det fanns inget sätt att få reda på vad hon förstod, eller om hon fattade någonting över huvud taget.

Allteftersom åren gick tycktes mina ansträngningar att undervisa Loida ha ringa framgång. Ändå använde jag många timmar till att läsa för henne. Hon var också med vid vårt familjebibelstudium med Noemí, vår yngsta dotter. Vi använde då böckerna Lyssna till den store läraren och Min bok med bibliska berättelser.a Jag läste många av kapitlen i de här böckerna för Loida om och om igen.

Att inte kunna kommunicera med någon man älskar är sannerligen frustrerande. När jag tog med Loida till parken, kunde hon börja gråta otröstligt. Varför? Jag tyckte att det verkade som om hon plågades av att inte kunna springa och leka som de andra barnen. Vid ett tillfälle brast Loida i gråt när hennes syster läste någonting för mig ur en skolbok. Det var tydligt att någonting plågade henne, men jag hade ingen aning om vad det var. Loidas tal var begränsat till några få oartikulerade ljud som gällde hennes grundläggande behov av mat, vatten, sängen eller toaletten.

Vid nio års ålder började Loida på en skola för barn med speciella behov. Men under de följande tre åren försämrades hennes tillstånd. Hon vågade inte ens gå några få steg utan hjälp, och hon slutade nästan helt att uttala några talljud. Min man och jag kom fram till att det var bättre att vi undervisade Loida hemma.

Under de följande sex åren undervisade jag Loida så gott jag kunde. Jag skrev bokstäver på en svart tavla och hoppades att Loida skulle skriva av dem. Mina ansträngningar var fruktlösa. Var problemet att Loida inte förstod, eller var det så att hon inte kunde skriva på grund av att hon inte kunde kontrollera sina handrörelser?

När Loida var 18 år, hade hon blivit så svår att ta hand om att jag enträget bad till Jehova att han skulle hjälpa mig att kommunicera med min dotter. Svaret på mina böner kom på ett speciellt sätt.

Tystnaden bryts

En vändpunkt kom när mina döttrar tapetserade om vårt sovrum. Innan Noemí rev ner den gamla tapeten, skrev hon några namn på väggen, namn från Bibeln och namn på vänner och familjemedlemmar. Av nyfikenhet frågade min dotter Rut Loida om hon visste var ”Jehova” stod skrivet. Till hennes förvåning gick Loida fram till väggen och satte huvudet mot det ställe där Guds namn stod. Rut undrade om Loida kunde känna igen de andra namnen, så hon testade henne. Till Ruts förvåning kunde Loida peka på alla namnen, även de namn som hon aldrig hade sett stavade förut! Rut samlade hela familjen, så att alla kunde se själva. Loida kunde läsa!

Med tiden kom vi på ett sätt att hjälpa Loida att ”tala” med oss. Vi satte upp alfabetets bokstäver på väggen i vår långa hall. Att sätta mindre bokstäver på en anslagstavla som hölls i handen fungerade inte, eftersom Loida inte har tillräcklig kontroll över sina händer för att peka på varje bokstav. Så när Loida ville tala med oss, stavade hon orden genom att gå fram till de önskade bokstäverna på väggen. Det här kunde naturligtvis bli ganska tröttande. Loida måste faktiskt gå kilometervis bara för att sätta ihop en enda sida av samtal, och det kunde ta timmar för henne att klara av det!

Trots det är Loida så lycklig över att kunna ”tala” med oss. Så här löd hennes första budskap till oss: ”Jag är så lycklig för att jag, tack vare Jehova, nu kan samtala.” Förvånade frågade vi Loida: ”Vad gjorde du medan du satt där hela dagen?” Loida talade om för oss att hon brukade tänka ut vad hon ville säga till oss. Ja, Loida sade att i 18 år hade hon längtat efter att kunna tala med oss. ”När Rut började skolan”, sade hon, ”läste jag läroboken för mig själv. Jag rörde munnen och gav ifrån mig en del ljud, men ni kunde inte förstå mig. Det var därför som jag ofta började gråta.”

Under tårar bad jag om förlåtelse för att jag inte förstått henne bättre. Loida svarade: ”Du är en god mor, och du gav inte upp. Jag har alltid varit lycklig tillsammans med dig. Jag älskar dig väldigt mycket. Så gråt inte mer. Bra?”

Andliga framsteg

Loida hade redan kunskap i Bibeln, och hon hade lärt sig en del bibelverser utantill. Men snart talade hon om för oss att hon önskade svara vid församlingens studium av tidskriften Vakttornet, ett möte som hålls varje vecka med frågor och svar över ett bibliskt ämne. Hur skulle hon kunna göra det? En av oss läste hela artikeln för henne. Sedan valde Loida ut en fråga som hon ville svara på. Vi skrev ner hennes kommentar allteftersom hon bokstaverade den för oss. Vid mötet läste sedan en av oss upp Loidas kommentar. ”Jag är så glad att kunna ta del”, sade Loida en gång till oss, ”för det gör att jag känner att jag är en del av församlingen.”

När Loida var 20 år uttryckte hon en önskan att bli döpt. När man frågade henne om hon visste vad det innebar att överlämna sig åt Jehova, svarade hon att hon hade gjort det redan sju år tidigare, när hon var bara 13 år. ”Jag bad till Jehova”, sade hon, ”och talade om för honom att jag ville tjäna honom för alltid.” Den 2 augusti 1997 visade Loida sitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet. ”Tack vare Jehova”, sade Loida till oss, ”har min största önskan förverkligats!”

Loida tycker om att tala om Guds kungarike med släktingar och grannar. Ibland följer hon med oss när vi predikar för människor på gatan. Hon har också förberett ett brev som vi lämnar vid dörren när ingen är hemma. Loida intresserar sig särskilt för de äldre och för dem som är sjuka. I vår församling har vi till exempel en syster vars ena ben har måst amputeras. ”Jag vet vad det innebär att inte kunna gå”, sade Loida till oss, och så skrev hon ett uppmuntrande brev till den här systern. Och så är det Jairo, en ung pojke i en annan församling som är nästan helt förlamad från huvudet och neråt. När Loida hörde om hans svåra situation, skrev hon ett brev till honom. Här är ett utdrag ur det brevet: ”Snart kommer Jehova att göra oss bra. I paradiset kommer det inte att finnas något lidande. Då skall jag utmana dig på kapplöpning. Jag skrattar, för det kommer att bli väldigt roligt. Tänk, vi kommer att vara som Jehova skapade oss, utan sjukdom. ... Är det inte underbart?”

Hjälpt att uthärda

Jag förstår nu mycket som brukade förbrylla mig i Loidas tidigare sätt att reagera. Loida säger att när hon var yngre tyckte hon till exempel inte om att bli kramad, därför att hon blev så frustrerad. ”Det verkade så orättvist att mina systrar kunde tala och lära sig saker och jag inte kunde det”, sade hon. ”Jag kände mig så arg. Det fanns tillfällen när jag önskade att jag var död.”

Även med gåvan att kommunicera möter Loida många utmaningar. Någon gång i månaden eller så får hon till exempel en serie krampanfall, då hon ser ut att kvävas och hennes armar och ben rör sig utan kontroll. Dessutom kan en infektion, även en vanlig förkylning, försvaga hennes tillstånd avsevärt. Ibland blir Loida deprimerad över sin situation. Vad är det som hjälper henne att uthärda? Låt henne berätta med egna ord:

”Bönen har varit en enorm hjälp. Det gör mig så lycklig att tala med Jehova, att känna mig nära honom. Jag uppskattar också kärleken och omtanken från andra i Rikets sal. Jag känner mig mycket lycklig över att jag, trots mina fysiska problem, uppfostrats av två underbara föräldrar som älskar mig så mycket. Jag kommer aldrig att glömma vad mina systrar har gjort för mig. De där vackra bokstäverna på väggen räddade mitt liv. Utan Jehovas kärlek och kärleken från min familj skulle mitt liv inte ha någon mening.”

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Loida och hennes familj