Bibelns syn
Var Jehova judarnas stamgud?
I MÅNGA länder i dag är namnet Jehova starkt förknippat med Jehovas vittnen och deras organisation. Men det här namnet förekommer också i vissa bibelöversättningar som används av andra än Jehovas vittnen. Namnet Jehova, skrivet som tetragrammaton, har faktiskt varit i bruk i flera tusen år.
Jehova kallas ibland ”Israels Gud”. (1 Krönikeboken 17:24) Det här uttrycket har fått somliga att tro att han bara var en stamgud, som hebréerna antingen lånade från en annan kultur eller uppfann själva. ”[Jehova] var i början en mycket aggressiv israelitisk stamgud”, påstår Karen Armstrong, författare till boken Historien om Gud. ”Längre fram, på 600- och 500-talen f.v.t., gjorde profeterna i Israel ... denna stamgud till en symbol för det som låg bortom mänsklig fattningsförmåga.”
Ett antal religiösa historiker har försökt härleda Jehovas namns ursprung till kanaaneiska eller egyptiska källor. Andra hävdar att det ”är ett gammalt stamnamn”, som inte åsyftar den Gud som omnämns i ”Nya testamentet”. Är det sant? Vad visar ett noggrant studium av Bibeln?
Jehova — alla folks Gud
Bibeln förnekar inte på något sätt att det rådde ett nära förhållande mellan Jehova och Israels nation. Men det ger oss inte orsak att betrakta honom som enbart en stamgud. Den kristne aposteln Paulus frågade: ”Är han Gud bara för judarna? Är han det inte också för folk av nationerna?” Paulus rättframma svar? ”Jo, också för folk av nationerna.” (Romarna 3:29) Vem var den Gud Paulus talade om? I samma brev, brevet till romarna, förekommer namnet Jehova 19 gånger. Aposteln citerar den forntida hebreiske profeten Joel och slår fast att inte bara judarna, utan ”var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad”. — Romarna 10:13; Joel 2:32.
Israeliterna valde inte Jehova till sin Gud; det var snarare Jehova som valde att låta israeliterna bidra till att hans uppsåt genomfördes, vilket innebar att bereda vägen för Messias. Dessutom hänger en stamguds öde ihop med dess folks öde. När stammen besegras, lider även guden nederlag. Så har inte varit fallet med Jehova.
Jehova slöt ett förbund med Abraham många hundra år före den kristna eran. I det utlovar Jehova välsignelser för människor av alla nationer, vilket visar att Gud är intresserad av hela mänskligheten. (1 Moseboken 12:1–3; Apostlagärningarna 10:34, 35; 11:18) Den israelitiske kungen David visade att Jehova var ägare av mer än bara Israels land: ”Jorden är Jehovas och det som fyller den, det fruktbara landet och de som bor därpå.” — Psalm 24:1.
Längre fram, när Davids son Salomo överlämnade ett tempel för tillbedjan åt Jehova, visade Salomo att det fanns ett sätt på vilket ödmjuka människor av varje nation kunde närma sig Jehova. I sin bön vid invigningen sade han: ”Även på utlänningen, som inte hör till ditt folk Israel och som rentav kommer från ett avlägset land ... och ber, vänd mot detta hus, må du för din del lyssna från himlarna, din fasta boning, och du kommer helt visst att göra efter allt vad utlänningen ropar till dig om; för att alla jordens folk må lära känna ditt namn, så att de fruktar dig, liksom ditt folk Israel gör.” — 1 Kungaboken 8:41–43.
Israel förkastas
Angående Israels förhållande till Jehova skrev professor C. J. Labuschagne: ”Historien igenom erfor Israel gång på gång att ’deras’ Gud kunde handla på ett i högsta grad icke-israelitiskt och till och med anti-israelitiskt sätt.” När Israel i det första århundradet förkastade Messias, förkastade Jehova Israel.
Jehovas namn skulle dock fortsätta att användas, nu av de kristna. Allteftersom den kristna församlingen växte, kom den också att omfatta människor av många olika nationer. När den judiske lärjungen Jakob presiderade vid en kristen sammankomst i Jerusalem, sade han att Gud nu ”vände sin uppmärksamhet till [de icke-judiska] nationerna för att från dem ta ut ett folk för sitt namn”. Som ett bevis på att detta var förutsagt citerade Jakob därefter en profetia från Amos bok, i vilken Jehovas namn förekommer. — Apostlagärningarna 15:2, 12–18; Amos 9:11, 12.
Bryr sig om alla, välsignar alla
Paulus bestyrker ytterligare hur universell Jehovas ställning som Gud är genom att skriva: ”Det är nämligen ingen åtskillnad mellan jude och grek, ty över alla är samme Herre, som är rik för alla som anropar honom.” (Romarna 10:12) Ja, alla lydiga människor kan få Jehovas välsignelse.
Jehova tillförsäkrar alla sina trogna och lydiga mänskliga barn — oavsett nations- och rastillhörighet — en underbar framtid. I hans ord beskrivs sådana människor som ”alla nationernas åtråvärda ting”. (Haggaj 2:7) Dessa människor lär känna Jehova och börjar därför älska honom. I Bibelns sista bok sägs det om dem: ”Alla nationerna skall komma och tillbe inför dig [Jehova], därför att dina rättmätiga förordningar har gjorts uppenbara.” — Uppenbarelseboken 15:4.
[Bild på sidan 20]
Mose med de tio budorden