Sökandet efter livets vatten
FÖR mer än 2.000 år sedan fick en blomstrande stad med 30.000 invånare en framträdande ställning i Arabiska öknen. Trots områdets ogästvänliga klimat, där nederbörden i genomsnitt inte är mer än 150 millimeter om året, lärde sig befolkningen i Petra att klara sig med det lilla vatten man hade. Och Petra blev en rik och välmående stad.
Nabatéerna som bodde i Petra hade inga elektriska vattenpumpar. Inte heller byggde de några väldiga dammar. Men de visste hur de skulle ta vara på sina vattentillgångar. Ett enormt nätverk av små reservoarer, flodfördämningar, kanaler och cisterner hjälpte dem att leda det omsorgsfullt insamlade vattnet in i sin stad och sedan föra det vidare till sina små jordlotter. Knappt en droppe gick förlorad. Deras brunnar och cisterner var så välbyggda att de används än i dag av beduiner.
”Hydrologin är Petras osynliga skönhet”, säger en vatteningenjör hänfört. ”De [nabatéerna] var genier.” På senare tid har israeliska experter försökt lära av nabatéerna, som också odlade grödor i Negevöknen, där det sällan kommer mer än 100 millimeter regn om året. Agronomer har undersökt det som finns kvar av tusentals små nabateiska jordbruk vars ägare skickligt ledde vinterns regnvatten till sina små terrasserade åkrar.
Redan nu är det man lärt av nabatéerna till hjälp för jordbrukare i det torkdrabbade Sahelområdet i Afrika. Moderna metoder för vattenhushållning kan dock vara precis lika effektiva. På Lanzarote, en av Kanarieöarna, som ligger utanför Afrikas kust, har jordbrukare lärt sig hur man odlar vindruvor och fikon på platser där det praktiskt taget inte förekommer något regn. De planterar vinstockarna eller fikonträden längst ner i runda hål, och sedan täcker de jorden med ett lager vulkanisk aska för att förhindra avdunstning. Sedan kan dagg i lagom mängd sippra ner till rötterna, vilket leder till en god skörd.
Enklare lösningar
Liknande vittnesbörd om hur man har anpassat sig till torra klimat kan man finna överallt i världen — till exempel hos bishnoifolket, som lever i Tharöknen i Indien; turkanakvinnorna i Kenya och navajoindianerna i Arizona i USA. Deras metoder för att samla in regnvatten, som de har lärt sig under flera hundra år, har visat sig vara mycket mer tillförlitliga när det gäller att fylla jordbrukets behov än imponerande tekniskt avancerade lösningar.
Nittonhundratalet var en tid då många dammar byggdes. Man drog nytta av mäktiga floder, och väldiga bevattningssystem utvecklades. En forskare beräknar att 60 procent av världens vattendrag och floder på något sätt har reglerats. Sådana projekt har gjort viss nytta, men samtidigt pekar ekologer på den skada som de har gjort på miljön, för att inte nämna hur det har påverkat alla de miljoner människor som har förlorat sina hem.
Trots goda avsikter får de jordbrukare som är i desperat behov av vattnet sällan någon glädje av dessa projekt. Angående olika bevattningsprojekt i Indien sade en tidigare premiärminister, Rajiv Gandhi: ”I 16 år har vi öst ut pengar. Folket har inte fått någonting tillbaka: ingen konstbevattning, inget vatten, ingen produktionsökning, ingen hjälp i det dagliga livet.”
Enkla lösningar, däremot, har visat sig mer användbara och mindre skadliga för miljön. Mindre dammprojekt har blivit en stor succé i Kina, där man byggt sex miljoner dammar. I Israel har man märkt att med lite påhittighet kan samma vatten användas flera gånger, först till att tvätta med, sedan som avloppsvatten och till sist för konstbevattning.
En annan praktisk lösning är droppbevattning, som gör att jorden bevaras och att man bara använder 5 procent av den vattenmängd som traditionella metoder kräver. Ett förståndigt bruk av vatten innebär också att välja grödor som passar ett torrt klimat, som durra eller hirs, i stället för sådana som behöver omfattande bevattning, som sockerrör eller majs.
Med lite ansträngning kan också hushållen och industrin minska sitt vattenbehov. Ett kilo papper, till exempel, kan tillverkas med ungefär en halv liter vatten om fabriksvattnet återanvänds — en besparing på över 99 procent. I Mexico City har man ersatt konventionella toaletter med toaletter som bara kräver en tredjedel så mycket vatten. Staden har också anordnat en informationskampanj som syftar till att minska vattenanvändningen avsevärt.
Vad som behövs för att lyckas
För att få en lösning på vattenkrisen — och de flesta andra miljöproblem — krävs det en attitydförändring. Människor måste kunna samarbeta mer i stället för att vara själviska, och de måste göra rimliga uppoffringar, när så är nödvändigt, och vara beslutna att vårda sig om jorden för framtida invånare. Angående detta skriver Sandra Postel i sin bok Last Oasis—Facing Water Scarcity: ”Vi behöver en vattenetik — ett rättesnöre för ett rätt uppförande när vi tvingas fatta komplicerade beslut om naturliga system som vi inte till fullo förstår eller kan förstå.”
En sådan ”vattenetik” kräver naturligtvis mer än ett engagemang på lokal nivå. Det krävs samarbete mellan såväl länder som grannar, eftersom floder inte tar hänsyn till nationsgränser. ”Frågan om vattnets kvantitet och kvalitet — som historiskt har behandlats separat — måste nu ses som en global fråga”, säger Ismail Serageldin i sin rapport Beating the Water Crisis.
Men att få nationer att behandla globala frågor är ingen lätt uppgift, vilket FN:s generalsekreterare Kofi Annan medger. ”I dagens globaliserade värld”, säger han, ”är mekanismerna som finns tillgängliga för global handling ännu så länge bara på fosterstadiet. Det är hög tid att vi ger en mer konkret betydelse åt tanken på ett ’världssamfund’.”
Det är tydligt att tillräcklig tillgång på bra vatten — även om det är livsviktigt — inte är allt som behövs för att vi skall kunna leva ett friskt och lyckligt liv. Människor måste först erkänna sin förpliktelse gentemot honom som har gett oss både vattnet och själva livet. (Psalm 36:9; 100:3) Och i stället för att kortsynt exploatera jorden och dess resurser måste de ”odla den och ta vård om den”. — 1 Moseboken 2:8, 15; Psalm 115:16.
Ett överlägset slag av vatten
Eftersom vatten är så viktigt, är det inte så överraskande att det i Bibeln har fått en symbolisk betydelse. Ja, för att vi skall kunna glädja oss åt livet såsom det var avsett, måste vi erkänna källan till detta symboliska vatten. Vi måste också lära oss att ha samma inställning som den kvinna under det första århundradet som bad Jesus Kristus: ”Herre, ge mig det vattnet.” (Johannes 4:15) Lägg märke till vad som hände.
Jesus stannade till vid en djup brunn nära det som i dag kallas Nablus — tydligtvis samma brunn som än i dag besöks av människor från hela världen. Samtidigt kom också en samarisk kvinna till brunnen. Precis som många andra kvinnor på den tiden kom hon utan tvivel regelbundet hit för att hämta vatten. Men Jesus sade att han skulle kunna ge henne ”levande vatten” — en vattenkälla som aldrig skulle sina. — Johannes 4:10, 13, 14.
Vi förstår att detta väckte kvinnans intresse. Men naturligtvis var det ”levande vatten” som Jesus talade om inget bokstavligt vatten. Jesus syftade på de andliga anordningar som kan hjälpa människor att få evigt liv. Det finns dock ett samband mellan symboliskt och bokstavligt vatten — vi behöver båda för att helt och fullt kunna glädja oss åt livet.
Vid mer än ett tillfälle hjälpte Gud sitt folk att klara av en verklig vattenbrist. Han gav genom ett underverk vatten åt den stora skaran israelitiska flyktingar som korsade Sinais vildmark, när de var på väg till det utlovade landet. (2 Moseboken 17:1–6; 4 Moseboken 20:2–11) Elisa, en Guds profet, renade brunnen i Jeriko som hade blivit förorenad. (2 Kungaboken 2:19–22) Och när en kvarleva av ångerfulla israeliter återvände från Babylon till sitt hemland, ledde Gud dem till ”vatten ... i vildmarken”. — Jesaja 43:14, 19–21.
En outsinlig källa med vatten — ja, det är vad vår planet har ett stort behov av i dag. Eftersom vår Skapare, Jehova Gud, tidigare har kunnat lösa vattenproblemet, varför skulle han då inte också göra det i framtiden? Bibeln visar att han kommer att göra det. När Gud beskriver förhållandena som kommer att råda under hans kungarike, säger han: ”På kala kullar kommer jag att öppna floder och mitt på dalslätterna källor. Jag kommer att göra vildmarken till en vassrik vattengöl och det vattenlösa landet till vattenkällor, ... i det syftet att man samtidigt må se och veta och beakta och ha insikt om att det är Jehovas hand som har gjort detta.” — Jesaja 41:18, 20.
Bibeln försäkrar oss att när den tiden är här, kommer människorna ”inte ... att hungra, inte heller kommer de att törsta”. (Jesaja 49:10) Tack vare en ny global regering kommer vattenkrisen att lösas en gång för alla. Denna regering — Guds kungarike, som Jesus lärde oss att be om — kommer att verka ”genom rättvisa och genom rättfärdighet, från nu och till obestämd tid”. (Jesaja 9:6, 7; Matteus 6:9, 10) Resultatet blir att människor överallt på jorden till slut kommer att bli ett verkligt världssamfund. — Psalm 72:5, 7, 8.
Om vi nu söker efter livets vatten, kan vi se fram emot att få uppleva den dag då det finns tillräckligt med vatten åt alla.
[Bilder på sidan 10]
Ovan: De forna invånarna i Petra kunde ta vara på vattnet
Nedan: En nabateisk vattenkanal i Petra
[Bildkälla]
Garo Nalbandian
[Bild på sidan 10]
Jordbrukare på en av Kanarieöarna har lärt sig att odla växter trots att det nästan inte kommer något regn alls
[Bilder på sidan 13]
Vad menade Jesus när han lovade den här kvinnan ”levande vatten”?