Den förunderliga musslan avslöjar sina hemligheter

VAD är det som producerar ett vattenfast superlim, fungerar som en dammsugare och till och med lär vetenskapsmän hur man reparerar gener? Det är den oansenliga lilla musslan!

Musslor finns över hela världen. En del lever i havet, andra i sjöar och vattendrag. Inuti det tvådelade skalet ligger en mjuk kropp som täcks av ett hudveck som kallas manteln. Musslan utvinner kalcium och koldioxid ur födan och det omgivande vattnet. Dessa ämnen förenas i manteln och bildar sedan skalet. Om vi människor kunde åstadkomma något sådant, skulle vi behöva äta stenbitar, bearbeta dem inom oss och sedan få ut dem som prefabricerat byggmaterial som automatiskt bildar väggar och tak! Men det är inte musslans skal som väcker forskarnas stora intresse, utan dess fot.

Musslans superlim

Om du försöker bända loss en mussla från en sten, kommer du att upptäcka hur otroligt hårt den sitter fast. Och det måste den om den skall kunna stå emot en hungrig sjöfågels vassa näbb eller vågorna som vräker sig mot den. Hur kan den sätta sig fast så hårt? När den väljer en plats att bo på, sträcker den ut sin tungformade fot ur skalet och pressar den mot ett hårt underlag. Speciella körtlar i foten avsöndrar en vätska som består av proteiner. Den här vätskan stelnar snabbt till en tunn, ungefär två centimeter lång, elastisk tråd. Vid ändan av tråden finns det något som liknar en liten dyna som sprutar ut en klick naturligt lim. Musslan lyfter sedan foten, och förtöjningslina nummer ett är färdig. De här strategiskt placerade trådarna bildar ett knippe som kallas byssus, och det fäster musslan vid dess nya hem ungefär på samma sätt som tältlinor håller fast ett tält. Det hela tar bara tre eller fyra minuter. (Se diagram.)

Tänk dig ett mycket starkt lim som inte är giftigt, som är så flexibelt att det kan komma in i minsta skrymsle och som fäster på alla underlag, även under vattnet. Båtbyggare skulle gärna vilja ha ett sådant lim, så att de kunde reparera båtar utan att till stor kostnad behöva lägga dem i torrdocka. Billackerare skulle vilja ha en vattenfast färg som verkligen håller rosten borta. Kirurger skulle värdesätta ett säkert lim till att foga samman brutna ben och tillsluta sår. Tandläkare skulle kunna fylla hål och laga trasiga tänder med det. Ja, listan på möjliga användningsområden verkar ändlös.

Men forskarna tänker inte använda musslor till att producera det här superlimmet. Det behövs omkring 10 000 musslor för att framställa bara ett gram lim. Om man samlade ihop tillräckligt med musslor för att täcka världens behov av superlim, skulle musselbeståndet utplånas och med det många musselarter som redan är utrotningshotade. Amerikanska forskare har i stället isolerat och klonat gener från musslan för att få fram fem limproteiner, och de skall börja massframställa dem i laboratorier, så att industrier kan testa dem. Brittiska vetenskapsmän bedriver också forskning kring ett av dessa proteiner. Men musslan är fortfarande steget före. Bara musslan vet instinktivt exakt vilken blandning av proteiner som behövs till varje slags underlag. Molekylärbiologen Frank Roberto har beundrande frågat: ”Hur skall ni någonsin kunna imitera detta?”

Musslan som dammsugare

De flesta musselarter är filtrerare. Varje dag tar musslan in flera liter vatten i sin kropp och filtrerar ut inte bara föda och syre, utan också föroreningar som skadliga bakterier och giftiga kemikalier. Den här förmågan gör musslorna till utmärkta vattenrenare. Det gör dem också till praktiska detektorer som tidigt kan varna för vattenförorening. Hundratals musslor har till exempel satts ut i havet runt Ekofiskfältet utanför Norges kust. Med några månaders mellanrum tar forskare upp musslorna och mäter den mängd förorening som finns i skalen för att se om kemikalier som töms ut i havet skadar det marina livet. Sedan 1986 har musslor och ostron använts på detta sätt i ett projekt (Mussel Watch Project) som satts i gång i kustvattnen och i sjöar och vattendrag runt om i Nordamerika. Forskarna kan observera eventuella förändringar i vattenkvaliteten genom att varje år kontrollera hur mycket kemikalier som finns i musslorna. Vilket nyttodjur!

En sötvattensart, den randiga vandrarmusslan (sebramusslan), betraktas ofta som ett skadedjur. Den här tumnagelstora musslan fanns ursprungligen i östra Europa men fördes troligen oavsiktligt in i Nordamerika i mitten av 1980-talet, då ett fartyg som korsat Atlanten tömde sin barlast av vatten. Långt borta från sina naturliga fiender har vandrarmusslan snabbt förökat sig i Stora sjöarna och angränsande vattendrag. Den har orsakat skador för miljontals dollar genom att täppa till vattenledningar och sätta sig fast på båtar, pirar, broar och bryggor. Den har också trängt undan en del inhemska musselarter.

Men vandrarmusslorna är inte bara skadedjur. Eftersom de är utmärkta filtrerare, kan de snabbt rena grumligt sjövatten genom att äta stora mängder alger. Undervattensväxter kan sedan frodas igen och ge boplats åt andra invånare i sjön. Vetenskapsmän undersöker för närvarande möjligheten att använda musslorna till att filtrera bort skadliga bakterier från vattentäkter och även till att rena avloppsvatten vid reningsverk.

Andra färdigheter

Kände du till att vissa sötvattensmusslor bildar pärlor, en del ganska värdefulla? Och om du någon gång har haft pärlemorknappar eller smycken med pärlemorinläggningar, kan dessa mycket väl ha varit gjorda av musslor. Glänsande regnbågsskimrande pärlemor kommer från insidan av musselskalen och används ofta vid odling av pärlor. En mycket liten kula av pärlemor från musselskalet planteras in i en pärlmussla. Musslan blir då stimulerad att börja överdra irritationen med lager av pärlemor, och så småningom bildas en pärla.

En del havsmusslor kan också tjäna som mat för oss! Människor har i århundraden njutit av musslans utsökta och näringsrika kött tillagat på olika sätt. I franska hem kan du få provsmaka moules marinière, musslor ångkokade i vitt vin och schalottenlök. Spanjorerna föredrar att njuta av musslorna i den färgrika maträtten paella, medan belgarna serverar dem i en stor rykande gryta tillsammans med pommes frites. Kommersiellt musselfiske är en lukrativ bransch runt om i världen, även om det i en del europeiska länder fortfarande finns familjeägda företag. Ett varningens ord: Om du planerar att provsmaka den här goda rätten, förvissa dig då om att musslorna kommer från tillförlitligt håll. Plocka dem aldrig från stranden, om du inte är absolut säker på att vattnet är rent.

Vem vet vilka ytterligare hemligheter musslan kan komma att avslöja? Somliga tros ju leva längre än hundra år! Musslan har ett litet hjärta som pumpar blod, men den har ingen hjärna. Så hur kan den göra allt det förunderliga som här beskrivits? Bibeln svarar: ”Lägg fram dina tankar för jorden, och den kommer att undervisa dig; och havets fiskar kommer att förkunna det för dig. Vem bland alla dessa vet inte mycket väl att det är Jehovas hand som har gjort detta?” (Job 12:8, 9)

[Ruta/Bild på sidan 24]

Genreparatör

Djuphavsmusslan lever på en av jordens mest ogästvänliga platser, Atlantiska centralryggen, där heta källor spyr ut mycket giftiga kemiska ämnen som ständigt skadar musslans genetiska sammansättning. Men speciella enzymer hos den här musslan gör att den hela tiden kan reparera sitt DNA. Vetenskapsmän studerar nu dessa enzymer i hopp om att upptäcka hur man skulle kunna reparera mänskligt DNA som skadats av sjukdom eller åldrande.

[Diagram/Bild på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Många musslors metod att hålla sig fast

Fot

Bunt av trådar

Byssustrådar

Tråd

Platta

[Bild på sidan 22]

Musslor är utmärkta vattenrenare

[Bildkälla]

Ontario Ministry of Natural Resources/Michigan Sea Grant

[Bilder på sidan 23]

Asiatisk grönmussla

Blåmussla

Vandrarmussla (sebramussla)

Kalifornisk mussla

Musslan Villosa iris

(Musslorna inte i naturlig storlek)

[Bildkällor]

Asiatisk grönmussla: genom tillmötesgående från Mote Marine Laboratory; vandrarmussla: S. van Mechelen/University of Amsterdam/Michigan Sea Grant; musslan Villosa iris och musslorna längst ner till vänster: © M. C. Barnhart

[Bild på sidan 24]

Paella, en färgrik spansk maträtt, ofta med musslor