Den stora hungern på Irland – en berättelse om död och emigration

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I IRLAND

I SKUGGAN av Irlands ”heliga” berg, Croagh Patrick,a står ett mycket ovanligt skepp. Det ser ut som ett litet segelfartyg från 1800-talet med fören pekande västerut mot Atlanten. Men det här fartyget kommer aldrig att avsegla, för det sitter fast i ett fundament av betong. Och bland masterna hänger vad som ser ut att vara skelett av människor.

Fartyget, som officiellt avtäcktes 1997, är en stor skulptur av metall till minne av en av de största tragedierna i Irlands historia – den stora hungern. Skeletten och fartyget är symboler för den död och massutvandring som kännetecknade de tragiska åren 1845–1850.

Irland är naturligtvis inte det enda land som har drabbats av hungersnöd. Det har skett i många länder. Men den stora irländska hungern var på många sätt ovanligt tragisk. År 1845 hade Irland en befolkning på omkring åtta miljoner, men 1850 hade kanske så många som en och en halv miljon dött som en följd av hungersnöden! Och i ett sökande efter ett bättre liv hade ytterligare en miljon emigrerat, framför allt till England och USA. En stor hungersnöd? Absolut!

Vad var det då som vållade en så stor hungersnöd? Vilken hjälp fick dess offer? Vad kan vi lära av denna katastrof? Låt oss för att få svar på dessa frågor först helt kort se hur livet på Irland gestaltade sig under åren före hungersnöden.

Före den stora hungern

I början av 1800-talet hade Storbritannien utsträckt sitt välde över en stor del av jorden, däribland Irland. Stora markområden på Irland ägdes av engelska storgodsägare, av vilka många bodde i England. Dessa frånvarande godsägare krävde höga arrenden av sina irländska arrendatorer och betalade låga löner för deras arbete.

Tusentals småbönder, eller arrendatorer, levde i yttersta misär. Eftersom man inte hade råd att köpa kött och inte heller så många andra livsmedel, odlade man potatis, vilket under de rådande omständigheterna var den billigaste och mest närande och lättodlade grödan.

Potatisens betydelse

Potatisen kom till Irland omkring 1590. Den blev mycket populär på grund av att Irlands fuktiga och milda klimat passade för potatisodling och därför att potatis kunde odlas också i mycket mager jord. Den användes som mat åt både människor och djur. Vid mitten av 1800-talet odlade man potatis på närmare en tredjedel av all odlingsbar mark, och närmare två tredjedelar av skörden var till föda för människor. Den genomsnittlige irländske mannen åt varje dag nästan uteslutande potatis!

Eftersom så många var helt beroende av potatis som mat, var det bäddat för en katastrof. Vad skulle hända om skörden slog fel?

Den första missväxten

Potatisskörden hade tidigare slagit fel vissa år. Detta hade man klarat av genom kortvariga mindre hjälpinsatser, och om nästa års skörd var bra, så hade det inte orsakat så stort lidande. När potatisskörden slog fel 1845, såg myndigheterna därför inte detta som någon större orsak till oro.

Men den här gången var situationen mycket allvarligare. Vi vet nu att svampsjukdomen phytophthora infestans, känd som potatisbladmögel, orsakade missväxten 1845. De luftburna svampsporerna spreds snabbt från en potatisåker till en annan. Den smittade potatisen ruttnade bokstavligt talat i marken, och den smittade potatis som lagrades blev till en enda sörja. Eftersom man bara hade satt en enda potatissort, påverkades hela landets skörd. Och eftersom sättpotatisen för nästa år kom från det årets skörd, hade den här svampen en förödande verkan även på kommande skördar.

Den andra missväxten

Den dåliga sättpotatis som kunde räddas sattes följande år, 1846, men potatisbladmögel förstörde också denna skörd. Eftersom det inte återstod något värt att skörda, förlorade många lantarbetare arbetet. Jordägarna hade helt enkelt inte råd att betala dem.

Regeringen satte i gång olika nödhjälpsarbeten och lejde många av dessa fattiga människor, mestadels till vägbyggen, för att de skulle kunna försörja sina familjer.

Vissa kunde få arbete bara i offentliga arbetsinrättningar. Dessa institutioner sysselsatte utfattiga människor, som fick mat och logi som lön för sitt arbete. Arbetet var hårt, maten ofta rutten och husrummet mycket primitivt. Alla arbetare överlevde inte.

Dessa åtgärder skänkte en viss lindring. Men situationen skulle bli ännu värre. Vintern 1846/1847 var oerhört kall, och kylan hämmade det mesta av utomhusarbetet. Olika statliga organ delade ut gratis mat. Men efter två år började statens pengar till detta nödhjälpsarbete ta slut, och den hjälp som gavs var hopplöst otillräcklig för den ständigt ökande strömmen av fysiskt försvagade människor. Då drabbades Irland av ännu ett hårt slag.

Frånvarande godsägare, av vilka många själva hade stora skulder, fortsatte att kräva sitt arrende, men eftersom många av arrendatorerna inte kunde betala, blev de vräkta från sina hem. Somliga arrendatorer lämnade helt enkelt landsbygden och begav sig till städerna i hopp om ett bättre liv. Men vart skulle de ta vägen – utan mat, pengar eller husrum? För ett växande antal blev emigration den enda utvägen.

Emigration i stor skala

Emigration var inte något nytt. Sedan början av 1700-talet hade det varit en liten men jämn ström av emigranter från Irland till England och Amerika. Efter vintern 1845 förvandlades denna lilla ström till en strid ström! År 1850 var 26 procent av invånarna i New York irländare. Det var fler människor i New York som var födda på Irland än det var i Irlands huvudstad, Dublin.

Under de sex åren av hungersnöd genomfördes den fem hundra mil långa riskfyllda resan över Atlanten omkring fem tusen gånger. Många av fartygen som användes var gamla. Några hade tidigare använts som slavskepp. Det var endast på grund av den kritiska situationen som de fortsatte att vara i bruk. De trånga passagerarutrymmena hade inte förbättrats så mycket och kunde fortfarande orsaka klaustrofobi. Det fanns inga sanitära anordningar, och passagerarna fick klara sig på mycket knappa ransoner.

Tusentals passagerare, vilka redan var försvagade av hungersnöd, blev sjuka, och många dog till sjöss. År 1847 kom de fartyg som gick till Canada att kallas för kistfartyg. Av de omkring 100 000 emigranter de hade med sig dog över 16 000 till sjöss eller kort efter landstigningen. Trots att man i brev till vänner och släktingar på Irland berättade om dessa riskfyllda förhållanden fortsatte stora skaror av människor att emigrera.

Några godsägare hjälpte sina tidigare arrendatorer. Som exempel kan nämnas hur en godsägare chartrade tre fartyg och bidrog till överfarten för tusen av sina arrendatorer. Men flertalet emigranter måste själva försöka ordna sin överfart. Ofta var det bara en eller två i en stor familj som hade råd med resan. Föreställ dig de hjärtslitande scener som utspelades vid kajen, när tusentals familjemedlemmar tog farväl av varandra, antagligen för att aldrig mera träffas.

Sjukdomar och en tredje missväxt

Efter det att potatisskörden hade slagit fel två år i rad och många hade blivit vräkta drabbades den decimerade befolkningen av ännu ett hårt slag – sjukdomar! Tyfus, dysenteri och skörbjugg krävde ytterligare liv. Många av de överlevande tänkte säkert att situationen nu inte kunde bli värre, men de hade fel.

Uppmuntrade av en god skörd 1847 satte lantbrukarna 1848 potatis på en tre gånger så stor yta. Så kom katastrofen! Sommaren visade sig bli mycket regnig. Än en gång drabbades man av potatisbladmögel. Skörden gick förlorad för tredje gången på fyra säsonger. Myndigheter och välgörenhetsorganisationer hade nått smärtgränsen. Och trots det var det värsta ännu inte över. År 1849 tog en koleraepidemi ytterligare 36 000 liv.

Efterverkningarna

Den epidemin markerade emellertid en vändpunkt. Nästa potatisskörd var god. Förhållandena började så sakta förbättras. Regeringen antog lagar som avskrev alla skulder som orsakats av hungersnöden. Befolkningen började återigen växa. Även om potatisbladmöglet påverkade några skördar under följande år, kom man aldrig i närheten av den ohyggliga situation som rådde under dessa tragiska hungerår, då Irland förlorade över en fjärdedel av sin befolkning.

Över hela Irland står i dag förfallna stenmurar och husruiner som dystra påminnelser om de hårda tider som ledde till den omfattande irländska utvandringen. Enbart i USA kan över 40 miljoner göra anspråk på att härstamma från Irland. Den amerikanske presidenten John F. Kennedy och Henry Ford, upphovsmannen till bilmärket Ford, var direkta avkomlingar till emigranter som avseglade från Irland på svältfartyg.

Att potatisskörden slog fel år efter år bidrog naturligtvis i hög grad till denna tragiska utveckling med död och emigration. Något annat som också bidrog var, som den forntida bibelskribenten uttryckte det, att människa har ”makt över människa till hennes skada”. (Predikaren 8:9) Vi är tacksamma för att Guds ord, Bibeln, försäkrar oss om att han som har skapat jorden och allt på den skall införa en paradisisk ny värld och skänka bestående frid och välstånd åt alla. (2 Petrus 3:13) Den forntida psalmisten förutsade också: ”Det kommer att bli fullt upp med brödsäd på jorden; på bergens topp kommer det att vara ett överflöd.” (Psalm 72:16)

[Fotnot]

[Bild på sidan 14]

Ett monument över den stora hungern

[Bild på sidan 15]

Sökandet efter potatis så som det avbildades i ”Illustrated London News” för 22 december 1849

[Bild på sidan 16]

Utdelning av kläder till utblottade familjer

[Bildkälla]

och sidan 15: Från tidningen Illustrated London News, 22 december 1849

[Bild på sidan 16, 17]

”The Emigrant Ship” (Målning av Charles J. Staniland, omkring 1880)

[Bildkälla]

Bradford Art Galleries and Museums, West Yorkshire, UK/Bridgeman Art Library

[Bild på sidan 17]

Husruiner är en kraftig påminnelse om de svåra tider som hungersnöden orsakade

[Bildkälla på sidan 14]

Bilden högst upp: Genom tillmötesgående från webbsidan ”Views of the Famine” http://vassun.vassar.edu/-sttaylor/FAMINE