En praktfull fågel med fjädrar fulla med ögon

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I INDIEN

DU KANSKE redan har gissat att det är påfågeln vi syftar på. Ja, påfågeltuppen är känd över hela världen för sitt släp.a Men har du någon gång undrat vad denna praktfulla fjäderdräkt tjänar till och om det enda som är intressant hos denna varelse är att den är vacker?

Det finns tre arter av påfåglar, och de tillhör släktet fälthöns. Här skall vi tala om den blå påfågeln, också kallad indisk påfågel. Den är i huvudsak blågrön och är 200–235 centimeter lång, om man räknar med det 150 centimeter långa släpet. Fjädrarna i hanens släp är gröna och gyllenglänsande med markeringar som påminner om ögon som skimrar i blått och brons. Fjädrarna på kroppen är huvudsakligen metallskimrande blågröna.

Påfågeln är officiellt utsedd till Indiens nationalfågel och har verkligen ett majestätiskt utseende. Kanske är det därför som det i flera länder är vanligt med uttrycket ”stolt som en påfågel” för att beskriva högfärdiga personer. Men den här fågeln är inte alls så otillgänglig som man kan tro. Faktum är att den är lätt att tämja. En del betraktar påfågeln som helig, vilket gör att många bönder i Indien inte gör någonting när fåglarna angriper sädesfälten.

Deras magnifika föreställning

Påfågeln är ju mest känd för sin magnifika föreställning då den breder ut släpet till en glittrande solfjäder. Vad är syftet med den här effektfulla uppvisningen? Allt handlar tydligen om att imponera på honor.

Hönan är tämligen kräsen men samtidigt svag för tuppar som stilar sig. När påfågeltuppen breder ut sin praktsolfjäder bemängd med skimrande och färgglada ögonfläckar, får han hönans fulla uppmärksamhet. Hon väljer sedan gärna som make den tupp som har den mest imponerande frieriuppvisningen.

Men uppvisandet av fjäderplymen är bara en del av föreställningen. Hanen börjar med att breda ut sitt långa släp och fälla det framåt. Sedan inleder han sin dans med att strutta omkring och kråma sig. Hans kastanjebruna vingar hänger ner vid sidorna samtidigt som han skakar på kroppen, så att de utbredda fjädrarna frambringar ett rasslande ljud. Han utstöter också ett gällt rop. Det är knappast melodiöst, men honan förstår åtminstone att han är intresserad av henne.

Emellanåt försöker honan göra en blek imitation av hanens upptåg, men mestadels verkar hon ointresserad. Till sist faller hon ändå för den mest spektakulära föreställningen. En påfågeltupp kan samla ihop ett harem på upp till fem hönor och ge upphov till så många som 25 kycklingar per år.

Påfågelns familjeliv

Efter häckningstiden är det dags för ruggning. En fullvuxen påfågel har i genomsnitt mer än 200 fjädrar i sitt släp. Indiska bybor brukade samla ihop dem för export till västvärlden, men för att skydda arten förbjöd man denna export. Men för eget bruk gör man naturligtvis fortfarande solfjädrar och andra vackra föremål av fjädrarna.

På kvällen klättrar påfåglarna i sakta mak upp i höga träd för att finna en bra sovplats. På morgonen klättrar de ner på motsvarande sätt. Du kanske tilltalas av att dessa varelser är så vackra, men förvänta inte att deras sång når samma höjder. Fåglarnas ihållande klagorop stör kvällsfriden tills de börjar sitt sökande efter föda.

Påfågeln är en riktig allätare – i stort sett allt går ner. Den äter bland annat insekter, ödlor, ibland även små ormar och dessutom frön, korn, linser och rötter.

Trots att påfågeln ger sken av att vara fåfäng och egenkär kan den vara mycket beskyddande. Den upptäcker snabbt faror. När den till exempel upptäcker en katt som stryker omkring, rusar den med höga rop genom skogen för att varna för den hotande faran. Andra hanar sluter snart till. De springer på rad efter varandra, och det går förvånansvärt snabbt. Påfågelhonan däremot vägrar att överge sina kycklingar, även när värsta tänkbara fara hotar.

Det verkar inte som om det långa fjädersläpet begränsar påfågelns rörlighet, även om det förefaller något obekvämt när den skall lyfta. Men när den väl har kommit upp, flyger den mycket fort med snabba vingslag.

När kycklingarna är åtta månader gamla, är de redo att lämna sina föräldrar och klara sig på egen hand. Detta gör att mamman kan förbereda sig för uppgiften att ta hand om nästa kull. När hanarna är ungefär åtta månader gamla, börjar deras karakteristiska släp växa ut, men det är först när de är fyra år som de uppnår en tupps fulla fjäderprakt. Då är de redo att bilda egen familj.

Påfåglarnas historia

Levande påfåglar användes som prydnadsdjur i trädgårdarna i det forntida Grekland, Rom och Indien. Under tusentals år var påfåglar ett vanligt inslag i konst och utsmyckningar i de kungliga hoven i Indien. Påfågelstronen betraktades faktiskt som ett av de mest framträdande exemplen på Indiens rikedomar. Den var full med diamanter, och enligt utsago var den också prydd med 108 rubiner och 116 smaragder. Namnet kommer av att det fanns en påfågel av rent guld på den välvda baldakinen. Det var bara vid viktiga ceremoniella tillfällen som man satte fram och använde den här tronen.

Bibeln visar att påfåglar ingick i de dyrbarheter som kung Salomo importerade. Det är fängslande att föreställa sig hur påfåglar struttade omkring i hans kungliga trädgårdar. (1 Kungaboken 10:22, 23) Dessa fåglar är ett tydligt bevis för att det finns en intelligent Formgivare. När man ser en påfågel dansa med sitt utbredda släp fullt av fjädrar som skimrar i olika färger, kan man inte låta bli att förundra sig över de konstnärliga förmågor som Jehova har, den Gud som har ”skapat alla ting”. (Uppenbarelseboken 4:11)

[Fotnot]

[Bild på sidan 16]

Påfågelhonan är inte alltid så imponerad av hanens dansuppvisning

[Bildkälla]

© D. Cavagnaro/Visuals Unlimited

[Bilder på sidan 17]

Påfågelhonan är en bra mamma

[Bildkälla]

© 2001 Steven Holt/stockpix.com

[Bildkälla på sidan 15]

Påfågel: Lela Jane Tinstman/Index Stock Photography

[Bildkälla på sidan 16]

John Warden/Index Stock Photography