Följ med till batakfolket

När den italienske upptäcktsresanden Marco Polo på 1200-talet besökte ön Sumatra i Indonesien, beskrev han ett ”bergsfolk” som ”levde ... som vildar och åt människokött”. Man tror att han talade om batakerna. Min fru och jag har en helt annan bild av det här folket. Följ med oss och möt människor som vi har lärt känna och som vi älskar.

”HORAS!” Med den här hjärtliga hälsningen välkomnade batakerna oss till vårt nya missionärsdistrikt intill Tobasjön på norra Sumatra. Tobasjön erbjuder några av Sumatras mest imponerande naturupplevelser. Den är världens största vulkansjö och ligger mitt i batakernas område. (Se rutan här nedan.)

Batakerna är en av Indonesiens största inhemska folkgrupper. Det beräknas att åtta miljoner människor tillhör det här folket, och det består åtminstone av sex oberoende, men närbesläktade, etniska grupper: toba, simalungun, karo, dairi, angkola och mandailing. Grupperna består av stora familjeklaner. När två bataker träffas brukar första frågan vara: ”Vilken klan tillhör du?” De reder snabbt ut hur nära släkt de är.

Regler för äktenskap

Traditionella batakbröllop är inte bara en förening mellan två personer utan också mellan två klaner. En kusin på moderns sida ses som en idealisk partner. Men att gifta sig med en kusin på faderns sida, någon som tillhör samma klan, är helt oacceptabelt. Av tradition följer man den här principen: Män från klan A gifter sig med kvinnor från klan B, män från klan B gifter sig med kvinnor från klan C, och män från klan C gifter sig med kvinnor från klan A. På det här sättet hålls släktbanden starka, och de nygifta får ett stort nätverk av släktingar.

Även om ett par juridiskt sett är gifta och har barn, ser deras klaner inte dem som gifta förrän de haft ett traditionellt klanbröllop. Dessa utförliga ceremonier kan inbegripa hundratals släktingar och kan pågå i många timmar.

Vid ett karobröllop räknas brudpriset och hemgiften noga av brudens klan och delas ut bland medlemmarna. Innan dess kan ceremonin inte fortsätta. Klanmedlemmarna håller sedan långa tal om äktenskap, och brudparet lyssnar respektfullt. Festligheterna avslutas med mat och dans.

Ett bördigt paradis

Förr bodde många familjer i stora, gemensamma långhus med mycket speciella, hornformade tak. Några av dessa detaljrika byggnader – gjorda av trä, bambu och sockerpalmsfibrer – byggdes på pålar. En del var så stora att 12 familjer kunde bo där. Inte en enda spik användes. Flera hus som är 300 år gamla är fortfarande bebodda. Under det upphöjda golvet bor tamdjuren – kor, kycklingar, hundar, grisar och vattenbufflar.

Man försörjer sig huvudsakligen på jordbruk, fiske, boskapsskötsel och turism. Den vidsträckta amfiteater som bildats naturligt runt Tobasjön är verkligen ett paradis för jordbrukare. Terrasser av smaragdgröna risfält reser sig högt över sjön. Den mörka, vulkaniska jorden ger rik näring åt kaffeplantor, fruktträd, kryddväxter och frodiga köksträdgårdar. Fiskare i träkanoter hämtar upp sin fångst ur det kalla, klara vattnet.

Vid dagens slut leker barnen i sjön, medan männen träffas på kaféer, och musik ekar ut i den svala natten. Batakerna är kända för sin kraftfulla och känslosamma sång. De älskar också att dansa – män och kvinnor för sig – och rör graciöst sina armar och händer.

En brokig historia

Från Marco Polos tid fram till 1800-talet förekom skildringar av bataker som vildsinta kannibaler, som under ritualer åt upp fiender och förbrytare. Men en del ”kusliga detaljer om kannibalism kan batakerna ha spridit ut själva för att hindra utomstående från att tränga in i deras område”, säger historieprofessor Leonard Y. Andaya. Hur det än var med den saken ”förbjöd de holländska koloniala myndigheterna kannibalism på 1800-talet i de områden som de kontrollerade”, enligt boken The Batak—Peoples of the Island of Sumatra.

Batakerna var animister och tillbad en mängd gudar och andar. De ägnade sig också åt offerritualer, seanser och svartkonst. Formler för spådom, besvärjelser och läkande skrevs ner på upp till 15 meter långa barkstycken som viktes till en dragspelsliknande form. Resultatet blev ett slags bok. Mönstrade heliga vävnader användes för att hålla det onda borta och för att förutsäga framtiden.

Enligt uppgift var baptisterna Richard Burton och Nathaniel Ward de första västerländska missionärerna som kom till batakfolket. Det var år 1824. Tio år senare, när den holländska armén försökte ockupera delar av Indonesien, vågade sig två andra missionärer, amerikanerna Henry Lyman och Samuel Munson, in i batakområdet, men de blev snart dödade. Två katolska missionärer, som nonchalerade alla varningar att hålla sig borta från potentiellt farliga områden, kan ha gått samma öde till mötes.

Men den tyske missionären Ludwig Nommensen, som började arbeta bland batakerna 1862, överlevde och fick också stor framgång. Han är faktiskt fortfarande högt aktad av lokalbefolkningen. I dag bekänner sig de flesta bataker till kristenheten, och övriga är huvudsakligen muslimer eller animister. Trots det håller många fast vid vissa inslag från den traditionella religionen.

Verkligt goda nyheter når fram

Omkring år 1936 kom Jehovas vittnen till batakerna. De predikade de goda nyheterna om Guds kungarike, som Jesus hade förutsagt skulle förkunnas ”på hela den bebodda jorden”. (Matteus 24:14) Många tog emot det här budskapet från Bibeln och övergav sitt vidskepliga levnadssätt. Därför finns det nu runt trettio församlingar av Jehovas vittnen i det här området. (Se rutan här bredvid.)

När jag och min fru talar med andra om de goda nyheterna här träffar vi ofta på turister som förundras över naturen vid Tobasjön och det behagliga klimatet. Vi håller med dem till fullo. Men vi brukar tillägga att den verkliga skönheten står människorna för – det varma och vänliga batakfolket.

[Ruta på sidan 17]

EN SVAL SJÖ MED ETT HETT FÖRFLUTET

Tobasjön är 9 mil lång och 3 mil bred och är den klart största kratersjön i världen. Den innehåller så mycket vatten att det skulle kunna täcka hela Storbritannien med en meter. Den här fantastiska sjön är belägen mellan gröna vulkantoppar tillhörande Barisanbergen, och oavsett vinkel är den en dröm för fotografer.

Den bildades under ett eller flera vulkanutbrott, som forskare bedömer som bland de våldsammaste någonsin i jordens historia. Med tiden fylldes den gigantiska kratern med vatten, och det som nu är Tobasjön skapades. De höjdförskjutningar som följde bildade den vackra ön Samosir, som har en areal på 640 kvadratkilometer, vilket motsvarar ungefär halva Ölands yta.

[Ruta på sidan 18]

ETT BEHAGLIGT KLIMAT

Trots att Tobasjön bara ligger ungefär 30 mil från ekvatorn är klimatet förvånansvärt svalt här. Det beror på att sjön ligger på 900 meters höjd över havet. Palmer och tallar står om vartannat i detta tempererade paradis.

Sjön utgör en ekologisk gräns för många djur. Orangutanger, vithandade gibbonapor och gråa bladapor lever till exempel på norra sidan av sjön, medan schabraktapirer, spökdjur och rödbandade bladapor lever på den södra sidan.

[Ruta/Bild på sidan 19]

FRÅN SPIRITISTISKT MEDIUM TILL SANN KRISTEN

Nursiah var en ḍukun, en kvinnlig medicinman, bland batakfolket. Hon använde magiska konster för att bota sjukdomar, driva ut onda andar och tala med ”döda”.a Hennes verksamhet var lönsam, och trots sitt utövande av ockultism var hon en respekterad medlem av den lokala protestantiska kyrkan.

Nursiah blev förvånad när hon träffade Jehovas vittnen och fick veta att Guds namn är Jehova. (Psalm 83:18) Längre fram läste hon i Bibeln att många av dem som blev kristna under det första århundradet slutade upp med magiska konster och brände sina spiritistiska böcker för att kunna tjäna Gud på ett godtagbart sätt. (Apostlagärningarna 19:18, 19) Trots hårt motstånd beslöt hon sig för att göra likadant, övertygad om Jesu löfte: ”Sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32)

I dag är Nursiah och hennes son, Besli, döpta vittnen, och hennes man, Nengku, går regelbundet på kristna möten. ”Nu när jag tjänar Jehova är mitt liv mycket bättre”, säger hon. ”När jag var en ḍukun längtade jag efter att få lära känna sanningen. Nu känner jag mig helt tillfreds.”

[Fotnot]

[Bild]

Nursiah med man och son.

[Karta på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

Sumatra

Tobasjön

[Bildkälla]

Grundad på NASA/Visible Earth imagery.

[Bild på sidorna 16, 17]

Tobasjön sett från Pusuk Buhits bergssluttningar på fastlandet.

[Bild på sidan 18]

Vattenfallet Sipiso-Piso ligger i Tobasjöns norra ände och har en fallhöjd på 110 meter.