Vad säger Bibeln?

Stöder Gud krig i vår tid?

KUNG David, en krigare i det forntida Israel, skrev om Gud: ”Han lär mina händer att kriga, och mina armar spänner kopparbågen.” (Psalm 18:34)

Men aposteln Paulus skrev till de kristna: ”Även om vi nu vandrar i köttet, för vi inte krig efter vad vi är i köttet. Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga.” (2 Korinthierna 10:3, 4)

Motsäger de här texterna varandra? Eller finns det goda skäl till att Gud godkände att de forntida israeliterna gick ut i krig men inte att de kristna gjorde det? Har Guds syn på krig förändrats? Svaren blir tydliga när vi ser närmare på tre stora skillnader mellan Israel och den sanna kristna församlingen.

Tre viktiga skillnader

1. Den forntida nationen Israel hade geografiska gränser som Gud hade satt upp och var omgiven av grannar som ofta var fientliga. Gud befallde därför sitt folk att försvara sitt land och gav dem också segrar över deras fiender. (Domarboken 11:32, 33) Den kristna församlingen har däremot inga gränser, och dess medlemmar är spridda över hela jorden. Så om Kristi efterföljare i ett land skulle gå ut i krig mot ett annat land skulle de strida mot sina medtroende – sina andliga bröder och systrar – som de är befallda att älska och till och med dö för. (Matteus 5:44; Johannes 15:12, 13)

2. De forntida israeliterna hade en mänsklig kung, och hans tron fanns i Jerusalem. De sanna kristna styrs däremot av Jesus Kristus, som nu är en mäktig andevarelse och vars tron finns i himlen. (Daniel 7:13, 14) Jesus själv sade: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen. Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” (Johannes 18:36) Inget politiskt rike eller styre på jorden kan därför säga sig tillhöra Kristus. Vad innebär det här för Jesu ”underlydande”, hans efterföljare? Den tredje punkten besvarar den frågan.

3. I likhet med andra nationer sände det forntida Israel ofta ut representanter, eller vad vi i dag skulle kalla ambassadörer eller sändebud. (2 Kungaboken 18:13–15; Lukas 19:12–14) Jesus har gjort samma sak, men det finns två väsentliga skillnader. För det första är alla hans efterföljare ambassadörer eller sändebud. Aposteln Paulus kunde därför säga om sig och sina medkristna: ”Vi är alltså ambassadörer på Kristi vägnar.” (2 Korinthierna 5:20) Dessa fridsamma ambassadörer tog aldrig till vapen. För det andra talar Jesu efterföljare med alla som vill lyssna på deras budskap. Jesus sade: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.” (Matteus 24:14) Han sade också: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matteus 28:19, 20)

Kristi efterföljare får tyvärr inte alltid ett varmt mottagande. Paulus skrev därför till sin medförkunnare Timoteus: ”Som en rätt Kristi Jesu soldat skall du ta din del i att lida ont.” (2 Timoteus 2:3) Timoteus vapen var naturligtvis andliga och inbegrep Guds skrivna ord, som kallas ”andens svärd”. (Efesierna 6:11–17)

Varför en förändring?

I omkring 1 500 år stod Israels nation i ett särskilt förhållande till Gud som var grundat på ett förbund, eller ett avtal. (2 Moseboken 19:5) Det här förbundet, som Mose var medlare för, innefattade de tio budorden och andra lagar som alla främjade den sanna tillbedjan och en hög moral. (2 Moseboken 19:3, 7, 9; 20:1–17) Tragiskt nog blev israeliterna som nation betraktade otrogna mot Gud och gick till och med så långt att de dödade hans profeter. (2 Krönikeboken 36:15, 16; Lukas 11:47, 48)

Till slut sände Jehova sin Son, Jesus Kristus, som föddes som jude. Men den judiska nationen som helhet tog inte emot honom som Messias, utan förkastade honom. Gud avslutade därför sitt långvariga förbund med Israel, och den symboliska skiljemuren mellan judar och icke-judar revs ner.a (Efesierna 2:13–18; Kolosserna 2:14) Ungefär vid den tiden grundade Gud den kristna församlingen och satte Jesus som dess huvud. Och innan det första århundradet var slut bestod denna församling av medlemmar från många nationer. ”Han [Gud] tar emot den som fruktar honom och som gör det som är rättfärdigt, vilken nation han än tillhör”, konstaterade den judiske aposteln Petrus. (Apostlagärningarna 10:35)

Jehovas vittnen försöker följa de första kristnas exempel. De är därför kända för sin offentliga förkunnartjänst och sin neutrala hållning när det gäller krig och politik. (Matteus 26:52; Apostlagärningarna 5:42) De låter inget hindra dem från att förkunna de goda nyheterna om Guds rike, den enda regering som kan ta bort ondskan från jorden och införa bestående fred. Med det här dyrbara hoppet i tankarna skrev aposteln Paulus: ”På Kristi vägnar ber vi ivrigt: ’Bli försonade med Gud.’” (2 Korinthierna 5:20) Den här uppmaningen är ännu mer angelägen i dag, för vi närmar oss slutet på ”de sista dagarna” för den här onda världsordningen. (2 Timoteus 3:1–5)

[Fotnot]

FRÅGOR ATT FUNDERA ÖVER

● Vilken framträdande egenskap måste de kristna visa varandra? (Johannes 13:34, 35)

● Vilket är de sanna kristnas främsta ”vapen”? (Efesierna 6:17)

● Vilket viktigt budskap förkunnar Jesu representanter? (Matteus 24:14; 2 Korinthierna 5:20)

[Bild på sidan 23]

Jehovas vittnen är ett internationellt brödraskap, och de håller sig neutrala i nationernas krig.