Vilket hopp finns det för våra nära och kära som befinner sig i döden?

”Om en man dör, får han väl liv igen?” frågade mannen Job för länge sedan. (Job 14:14, Helge Åkesons svenska översättning) Kanske du också har undrat över detta. Hur skulle du känna det, om du visste att det var möjligt att bli återförenad med dina nära och kära just här på jorden under bästa tänkbara förhållanden?

Bibeln ger oss följande löfte: ”Dina döda kommer att leva. ... De kommer att stå upp.” Det sägs också i Bibeln: ”Det är de rättfärdiga som kommer att besitta jorden, och de kommer att bo för evigt på den.” — Jesaja 26:19; Psalm 37:29.

För att vi verkligen skall kunna lita på sådana löften behöver vi få svar på några grundläggande frågor: Varför dör människor? Var är de döda? Hur kan vi vara säkra på att de kan få liv igen?

Döden och vad som händer när vi dör

Bibeln klargör att Gud ursprungligen inte avsåg att människor skulle dö. Han skapade det första människoparet, Adam och Eva, satte dem i ett jordiskt paradis som kallades Eden och gav dem anvisningar om att skaffa sig barn och utvidga sitt paradisiska hem över hela jorden. Det var bara om de var olydiga mot hans anvisningar som de skulle behöva dö. — 1 Moseboken 1:28; 2:15—17.

På grund av bristande uppskattning av Guds omtanke blev Adam och Eva olydiga och måste lida det fastställda straffet. Gud talade om för Adam att han skulle vända åter till ”marken” och sade vidare: ”Av den blev du tagen. För stoft är du, och till stoft kommer du att vända åter.” (1 Moseboken 3:19) Innan Adam blev skapad existerade han inte; han var stoft. På grund av sin olydnad eller synd blev Adam dömd till att återvända till stoft, ett tillstånd av icke-existens.

Död är således avsaknad av liv. Bibeln drar upp en kontrast: ”Den lön synden betalar ut är död, men den gåva Gud ger är evigt liv.” (Romarna 6:23) Följande uttalande i Bibeln visar att döden är ett tillstånd av fullständig omedvetenhet: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls.” (Predikaren 9:5) När en person dör händer följande enligt Bibeln: ”Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin mark; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” — Psalm 146:3, 4.

Men eftersom det bara var Adam och Eva som var olydiga mot denna anvisning i Eden, varför dör vi då allesammans? Det beror på att vi alla föddes efter det att Adam var olydig, och därför har vi ärvt synd och död från honom. Det är som Bibeln förklarar: ”Synden kom in i världen genom en enda människa [Adam], och döden genom synden, och ... på så sätt spred sig [döden] till alla människor.” — Romarna 5:12; Job 14:4.

Men någon kanske frågar: ”Har inte människan en odödlig själ som lever vidare efter döden?” Många har lärt ut detta och till och med sagt att döden är en dörr till ett annat liv. Men denna uppfattning kommer inte från Bibeln. I stället är det så att Guds ord lär att du är en själ, att din själ faktiskt är du själv med alla dina fysiska och mentala förmågor. (1 Moseboken 2:7; Jeremia 2:34; Ordspråken 2:10) Vidare sägs det i Bibeln: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hesekiel 18:4, Helge Åkesons svenska översättning) Bibeln lär inte på något ställe att människan har en odödlig själ som lever vidare efter kroppens död.

Hur människor kan få liv igen

Efter det att synden och döden kommit in i världen uppenbarade Gud att det var hans uppsåt att de döda skulle återkallas till livet genom en uppståndelse. Bibeln förklarar således: ”Abraham ... räknade med att Gud till och med kunde uppväcka honom [hans son Isak] från de döda.” (Hebréerna 11:17—19) Abrahams tillförsikt var inte bortkastad, för Bibeln säger om den Allsmäktige: ”Han är inte de dödas Gud utan de levandes, för honom lever de nämligen alla.” — Lukas 20:37, 38.

Ja, den allsmäktige Guden har inte bara kraften, utan också önskan, att uppväcka de personer han vill skall få liv igen. Jesus Kristus själv sade: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” — Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15.

Inte långt efter att Jesus hade sagt detta mötte han en begravningsprocession som kom ut ur den israelitiska staden Nain. Den döde unge mannen var en änkas enda barn. När Jesus såg hennes gränslösa sorg, greps han av medlidande. Han vände sig därpå mot den döda kroppen och befallde: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den unge mannen upp, och Jesus gav honom åt hans mor. — Lukas 7:11—17.

Precis som i fallet med denna änka ledde det också till stor hänfördhet, när Jesus kom på besök till Jairos, en man som presiderade i den judiska synagogan. Hans 12-åriga dotter hade dött. När Jesus kom fram till Jairos’ hem, gick han bort till det döda barnet och sade: ”Flicka, stig upp!” Och hon steg upp. — Lukas 8:40—56.

Senare dog Jesu vän Lasarus. När Jesus kom fram till hans hem, hade Lasarus redan varit död i fyra dygn. Fastän hans syster Marta sörjde djupt, gav hon uttryck åt hopp genom att säga: ”Jag vet att han skall uppstå i uppståndelsen på den sista dagen.” Men Jesus gick till graven, befallde att stenen skulle flyttas bort och ropade: ”Lasarus, kom hit ut!” Och han kom ut. — Johannes 11:11—44.

Fundera nu på följande fråga: I vilket tillstånd befann sig Lasarus under de fyra dygn som han var död? Lasarus sade inte någonting om att han hade varit i himmelsk lycksalighet eller i ett pinohelvete, vilket han säkerligen skulle ha sagt om han hade varit där. Nej, Lasarus hade varit fullständigt omedveten i döden och skulle ha förblivit i detta tillstånd ända till ”uppståndelsen på den sista dagen”, om inte Jesus vid detta tillfälle hade kallat honom tillbaka till livet.

Visserligen var den nytta dessa Jesu underverk medförde bara av tillfälligt slag, eftersom de personer han uppväckte senare dog igen. Men genom dessa händelser för 1.900 år sedan bevisade han att de döda, med Guds kraft, verkligen kan få liv igen. Följaktligen visade Jesus med hjälp av sina underverk i liten skala vad som kommer att äga rum på jorden under Guds kungarike.

När någon man älskar dör

När fienden döden slår till, kan det leda till stor sorg, även om man har hoppet om en uppståndelse. Abraham hade tro på att hans hustru skulle få liv igen, men ändå läser vi att ”Abraham gick in för att hålla klagan över Sara och för att gråta över henne”. (1 Moseboken 23:2) Hur var det förresten med Jesus? När Lasarus dog, ”suckade han i anden och blev upprörd”, och en liten stund senare ”brast [han] i tårar”. (Johannes 11:33, 35) När någon du älskar dör, är det alltså inte ett tecken på svaghet att gråta.

När ett barn dör, är det i synnerhet svårt för modern. Bibeln erkänner därför den bittra sorg en mor kan känna. (2 Kungaboken 4:27) Naturligtvis är det också svårt för den drabbade fadern. ”O att jag hade fått dö, jag själv, i stället för dig”, klagade kung David, när hans son Absalom hade dött. — 2 Samuelsboken 18:33.

Men eftersom du har tro på en uppståndelse, kommer du inte att vara helt otröstlig i din sorg. Som Bibeln säger kommer du inte att ”sörja alldeles som de övriga, de som inte har något hopp”. (1 Thessalonikerna 4:13) I stället kommer du att föras nära Gud i bön, och Bibeln lovar att ”han för sin del kommer att stödja dig”. — Psalm 55:22.

Om inte annat anges, är alla bibelcitat hämtade från Nya Världens översättning av den Heliga skrift.