Kapitel 113

Ödmjukhet vid den sista påsken

PETRUS och Johannes har enligt Jesu instruktioner redan kommit till Jerusalem för att göra förberedelser inför påsken. Jesus kommer dit senare på eftermiddagen, tydligen tillsammans med de övriga tio apostlarna. Solen sjunker vid horisonten när Jesus och hans följeslagare vandrar nerför Olivberget. Det är sista gången Jesus betraktar staden i dagsljus från det här berget före sin uppståndelse.

Snart anländer Jesus och hans sällskap till staden och beger sig till det hus där de skall fira påskhögtiden. De går uppför trappan till den stora övre salen, och där finner de att allt är förberett för deras privata påskfirande. Jesus har sett fram emot det här tillfället, för han säger: ”Jag har ivrigt längtat efter att äta denna påskmåltid med er innan jag lider.”

Enligt traditionen dricker man fyra bägare vin under påskfirandet. Efter att ha tagit emot det som tydligen är den tredje bägaren frambär Jesus tack till Gud och säger: ”Ta denna och skicka den från den ene till den andre bland er; jag säger er nämligen: Från och med nu skall jag inte dricka på nytt av vinstockens produkt, förrän Guds kungarike kommer.”

Någon gång under måltiden stiger Jesus upp, lägger av sina ytterkläder, tar en handduk och fyller ett fat med vatten. I vanliga fall skall en värd se till att gästerna får sina fötter tvättade, men eftersom det inte finns någon värd närvarande vid det här tillfället, sörjer Jesus för den här personliga betjäningen. Vilken som helst av apostlarna kunde ha tagit tillfället i akt och gjort det, men ingen gör det, eftersom det uppenbarligen finns en viss rivalitet mellan dem. Nu blir de generade när Jesus börjar tvätta deras fötter.

När Jesus kommer till Petrus, protesterar denne: ”Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter.”

”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del med mig”, säger Jesus.

”Herre”, fortsätter Petrus, ”inte bara mina fötter, utan också händerna och huvudet.”

”Den som har badat”, svarar Jesus, ”han behöver inte få mer än fötterna tvättade utan är helt och hållet ren. Och ni, ni är rena, men inte alla.” Han säger så därför att han vet att Judas Iskariot planerar att förråda honom.

När Jesus har tvättat fötterna på alla de tolv, inklusive fötterna på Judas, sin förrädare, tar han på sig sina ytterkläder och lägger sig till bords igen. Sedan frågar han: ”Vet ni vad jag har gjort för er? Ni tilltalar mig: ’Lärare’ och ’Herre’, och ni talar rätt, för det är jag. Om alltså jag, fastän Herre och Lärare, har tvättat era fötter, bör också ni tvätta varandras fötter. Jag har nämligen gett er mönstret, för att alldeles som jag har gjort mot er skulle också ni göra. Sannerligen, sannerligen säger jag er: En slav är inte större än sin herre, inte heller är en som är utsänd större än den som har sänt honom. Om ni känner till detta, då är ni lyckliga om ni gör det.”

Vilken underbar lektion i ödmjuk tjänst! Apostlarna skulle inte trakta efter den främsta platsen i tron att de var så betydelsefulla att andra alltid borde betjäna dem. De behövde följa mönstret som Jesus gav dem. Det handlar här inte om någon rituell tvättning av fötterna. Det handlar om villighet att betjäna utan partiskhet, oavsett hur enkel eller obehaglig uppgiften än må vara. Matteus 26:20, 21; Markus 14:17, 18; Lukas 22:14—18; 7:44; Johannes 13:1—17.

▪ Vad är det som är unikt i att Jesus betraktar Jerusalem när han närmar sig staden för att fira påskhögtiden?

▪ Vilken bägare i ordningen under påskfirandet är det tydligtvis som Jesus skickar runt bland sina lärjungar efter att ha uttalat en välsignelse?

▪ Vilken personlig betjäning hade man för vana att ge gäster vid den tid då Jesus var på jorden, och varför erbjöds inte detta när Jesus och apostlarna firade påsken?

▪ Vad var Jesu syfte med att utföra den enkla sysslan att tvätta sina apostlars fötter?