Respekt för åhörarna

I BIBELN sägs det att vi skall ”ära människor av alla slag” och ”inte bespotta någon”. (1 Petr. 2:17; Tit. 3:2) Varje människa vi träffar har ju ”blivit till ’i Guds likhet’”. (Jak. 3:9) Kristus har dött för alla. (Joh. 3:16) Och alla har rätt att få höra de goda nyheterna, så att de kan handla enligt dem och bli räddade. (2 Petr. 3:9) En del människor har egenskaper eller myndighet som gör att de förtjänar särskild respekt.

Vad kan få somliga att mena att de inte behöver visa det slags respekt som Bibeln talar om? Lokala sedvänjor kan påverka folks uppfattning om vem som förtjänar ära på grund av kast, hudfärg, kön, hälsa, ålder, rikedom eller social ställning. Utbredd korruption bland ämbetsmän och politiker har undergrävt respekten för myndighet. I en del länder är många mycket missnöjda med sin lott i livet. De kanske måste arbeta långa dagar bara för att få ihop till livets nödtorft, och de är omgivna av människor som inte visar någon respekt. Ungdomar utsätts för påtryckningar från sina kamrater att göra uppror mot lärare som de inte tycker om och mot andra som har myndighet. Många påverkas av TV-program som visar hur barn överlistar och styr sina föräldrar. Vi måste vara på vår vakt, så att inte sådana världsliga attityder minskar vår respekt för andra människor. När vi behandlar andra med värdighet, skapas en atmosfär som gör det lättare att utbyta tankar.

Visa respekt när du talar med andra. Många väntar sig att en person som tar del i religiös verksamhet skall visa respekt genom att klä sig och uppföra sig på ett sätt som är passande. Vad som anses vara passande varierar från plats till plats. En del tycker att det är respektlöst att en man har händerna i fickorna eller inte tar av sig huvudbonaden, när han riktar sig till någon. På andra håll kanske det är accepterat. Ta hänsyn till lokala seder och bruk, så att du inte stöter dig med någon. På så vis undviker du sådant som kan hindra dig från att få tala med människor om de goda nyheterna.

Detsamma gäller hur vi tilltalar andra, i synnerhet äldre människor. I vissa länder uppfattas det som ohövligt att barn och ungdomar tilltalar vuxna med förnamnet, om de inte har fått lov att göra det. På vissa håll är det inte heller god sed att vuxna använder förnamnet när de talar med främlingar. På många språk använder man tilltalsformer som motsvarar ”Ni” och ”Er”, men i Sverige är de här formerna inte så vanliga längre.

Visa respekt genom att uppmärksamma andra. I mindre samhällen förväntas det att man skall visa någon form av artighet när man möter människor på vägen eller kommer in i ett rum. Det kan vara en enkel hälsning, ett leende eller en nick. Att ignorera andra uppfattas som respektlöst.

Men en del kan känna sig förbigångna även om du visar att du har lagt märke till dem. Vad beror det på? De kanske tror att du inte ser dem som individer. Det är vanligt att folk bedöms efter sitt yttre. Många undviker människor som är handikappade eller har andra allvarliga hälsoproblem. Men Guds ord visar att vi skall behandla sådana personer med kärlek och respekt. (Matt. 8:2, 3) Alla är vi på något sätt präglade av den synd vi ärvt från Adam. Skulle du känna dig respekterad om andra alltid förknippade dig med dina fel och brister? Vill du inte hellre bli uppmärksammad för de många positiva egenskaper du har?

Respekt innebär också att erkänna ledarskap. På vissa håll är det viktigt att man talar med familjens överhuvud innan man förkunnar för andra i familjen. Även om vårt uppdrag att predika och undervisa kommer från Jehova, inser vi att han i första hand har gett föräldrarna myndigheten att fostra, tillrättavisa och vägleda sina barn. (Ef. 6:1–4) När vi besöker ett hem, är det därför vanligtvis på sin plats att vi talar med föräldrarna innan vi inleder något längre samtal med barnen.

Med ålder kommer livserfarenhet, och det måste respekteras. (Job 32:6, 7) Att erkänna detta hjälpte en ung pionjärsyster på Sri Lanka, när hon besökte en äldre man. Han invände först och sade: ”Hur skulle en ung människa som du kunna lära mig något från Bibeln?” Men hon svarade: ”Jag kom inte för att lära dig något, utan för att berätta något som jag har fått lära mig och som har gjort mig så glad att jag måste tala om det för andra.” Pionjärens respektfulla svar väckte mannens intresse. ”Berätta då vad du fått lära dig”, sade han. ”Jag har fått lära mig hur man kan få evigt liv”, svarade hon. Det här ledde till att den äldre mannen började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Inte alla äldre visar att de vill bli behandlade med sådan respekt, men de flesta uppskattar det.

Men risken finns att man kan överdriva, när man visar andra aktning. På öarna i Stilla havet och på andra håll kan förkunnare visa respekt genom att använda den traditionella tilltalsformen när de vänder sig till by- eller stamhövdingar. Det kan göra att de finner ett hörande öra och får tillfälle att tala både med hövdingarna och med dem som dessa har myndighet över. Men smicker är varken nödvändigt eller passande. (Ords. 29:5) Vissa hedersbenämningar kan ingå i ett språks grammatik, men kristen respekt kräver inte att man använder sådana i onödan.

Visa respekt genom det du säger. I Bibeln uppmanas vi att ”med mildhet och djup respekt” förklara vad vi har för skäl för vårt hopp. (1 Petr. 3:15) Vi kanske snabbt kan påvisa bristerna i en annan persons resonemang, men är det förståndigt att göra det på ett sätt som kanske berövar honom hans värdighet? Är det inte bättre att lyssna tålmodigt och kanske fråga varför han tror som han gör och ta hänsyn till hans känslor, när vi resonerar med honom med utgångspunkt i Bibeln?

En sådan respekt som den vi visar för enskilda personer bör också komma till uttryck när vi talar till en åhörarskara från podiet. En talare som respekterar sina åhörare undviker att skarpt kritisera dem eller komma med sådana antydningar som: ”Ni skulle kunna göra det här, om ni bara ville.” Att tala på ett sådant sätt slår bara ner modet på åhörarna. Så mycket bättre att förutsätta att åhörarna älskar Jehova och vill tjäna honom! I likhet med Jesus bör vi visa förståelse för dem som kanske är andligt svaga, har mindre erfarenhet eller inte är så snabba att tillämpa Bibelns råd.

Talarens respekt för åhörarna kommer tydligt fram om han inbegriper sig själv bland dem som behöver bli bättre på att tillämpa råden i Guds ord. Det är därför förståndigt att man undviker att hela tiden använda det personliga pronomenet ”du” eller ”ni”, när man gör tillämpningar av bibelställen. Lägg till exempel märke till skillnaden mellan frågan: ”Gör du allt du kan?” och formuleringen: ”Vi bör alla fråga oss: ’Gör jag allt jag kan?’” Poängen i båda frågorna är densamma, men den första antyder att talaren ställer sig på ett högre plan än åhörarna. Den andra frågan uppmanar alla, också talaren, att granska sin situation och sina motiv.

Stå emot frestelsen att komma med kvicka kommentarer bara för att få åhörarna att skratta. Sådant minskar värdigheten i Bibelns budskap. Vi bör visserligen finna glädje i vår tjänst för Gud, och det kan finnas sådant i vårt stoff som är lite humoristiskt, men att göra underhållning av ett allvarligt ämne vittnar om bristande respekt för åhörarna och för Gud.

Må vårt uppträdande och vårt tal alltid visa att vi betraktar andra människor så som Jehova har lärt oss att betrakta dem.