KRANS

En prydnad som bärs på huvudet. Det hebreiska uttrycket tsefirạh (krans) används symboliskt i en profetia om Jehovas dom över Samaria, huvudstaden i Efraim, dvs. tiostammarsriket Israel. Staden var på den tiden full av ”drinkare” – politiska ledare som var berusade av det norra rikets oavhängighet från Juda och av dess politiska förbund med Aram och andra fiender till Jehovas rike i Juda. (Se Jes 7:3–9.) Precis som drinkare gärna bar blomsterkransar på huvudet under sina dryckesfester bar Samaria en symbolisk krans, ett tecken på sin politiska makt. Den var en vacker prydnad men skulle snart försvinna som ett vissnande blomster. Sedan skulle Jehova bli till en krona och en vacker krans som prydde dem som var kvar av hans folk. (Jes 28:1–5)

Samma hebreiska ord förekommer i Hesekiel 7:7, 10. Bibelöversättare är dock osäkra på ordets innebörd i detta fall. Ett liknande arameiskt ord betyder ”morgon”, och i Lamsas översättning av den syriska Peshitta används ordet ”gryning” i stället för krans eller diadem. Vissa översättare (AS, AT, RS, 2000) har förbundit ordet med ett besläktat arabiskt substantiv och återgett det med ”undergång”. Ytterligare andra menar att det hebreiska ordets rot betyder ”gå runt” och översätter det med ”turen”, med avseende på en vändning i händelserna. (Åk)

I de kristna grekiska skrifterna förekommer pluralformen av det grekiska ordet stẹmma (krans) i Apostlagärningarna 14:13. Det berättas där att prästen i Zeustemplet i Lystra förde tjurar och kransar till stadsportarna för att frambära offer, eftersom folket trodde att Paulus och Barnabas var gudar. Det är möjligt att man hade tänkt sätta kransarna på huvudet på Paulus och Barnabas, som man ofta gjorde med avgudabilder, eller så kan man ha tänkt sätta dem på avgudadyrkarna och offerdjuren. Sådana kransar gjordes vanligtvis av löv och kvistar som man antog skulle behaga de gudar som man tillbad. (Apg 14:8–18; se KRONA.)