IMMANUEL

[Immạnuel] Betyder ”med oss är Gud”.

Ett namn som första gången nämns av profeten Jesaja (7:14; 8:8) under Ahas regering (761–746 f.v.t.). Det nämns bara på ytterligare ett ställe i Bibeln, nämligen i Matteus 1:23, där det används som namn eller titel på Kristus, Messias.

Med tanke på omständigheterna då profetian uttalades har bibelkommentatorer sökt en ”Immanuel” på Jesajas tid, en person som tjänade som ett tecken på att Gud ”var med” judéerna då. På den tiden, dvs. på 700-talet f.v.t., hade Peka och Resin, kungarna i Israel och Aram, för avsikt att störta Ahas, Judas kung, och insätta Tabeels son på tronen. (Jes 7:1–6) Jehova kom emellertid ihåg det förbund om ett kungarike som han hade slutit med David, Ahas förfader, och sände sin profet med följande styrkande budskap:

”Lyssna, det ber jag, ni av Davids hus. ... Jehova själv [skall] ge er ett tecken: Se, den unga kvinnan skall bli havande, och hon föder en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel. Smör och honung skall han äta vid den tid då han vet att förkasta det onda och välja det goda. Ty innan pojken vet att förkasta det onda och välja det goda, skall den mark för vars båda kungar du känner en kväljande skräck vara helt övergiven.” (Jes 7:13–16)

Efter att ha berättat om födelsen av Jesajas andre son, Maher-Salal-Has-Bas, beskriver profetian sedan hur hotet mot Juda skulle avlägsnas. Som en ohejdbar flod skulle assyrierna fullständigt översvämma Aram och nordriket Israel och inte stanna upp förrän de hotfullt hade brett ut sig över Judas land, ja, ”i hela dess vidd, o Immanuel”. I poetiska ordalag varnar profeten Jesaja alla dem som är i opposition mot Jehova: De kan spänna om sig bältet inför strid, de kan göra upp en plan, de kan tala ett ord mot Jehova, men ”det skall inte bestå, ty Gud är med oss [Immanuel]”. (Jes 8:5–10)

En del har framlagt teorin att den förebildlige ”Immanuel” var en tredje son som Jesaja fick, möjligen med en judisk ung kvinna som kan ha blivit hans andra hustru. En del judiska kommentatorer har försökt förbinda profetian med Ahas son Hiskias födelse. Detta kan dock inte stämma eftersom profetian uttalades under Ahas regering (Jes 7:1), vilket betyder att Hiskia då var minst nio år gammal (2Ku 16:2; 18:1, 2).

Andra menar att ”Immanuel” var Jesajas andre son, Maher-Salal-Has-Bas, som omtalas i det efterföljande kapitlet. I förbindelse med honom sägs det: ”Innan pojken vet att ropa: ’Min far!’ och ’Min mor!’ skall man bära bort Damaskus tillgångar och bytet från Samaria inför Assyriens kung.” (Jes 8:1–4) Detta påminner tydligt om det som sades om Immanuel: ”Innan pojken vet att förkasta det onda och välja det goda, skall den mark för vars båda kungar [Damaskus och Samarias kungar] du känner en kväljande skräck vara helt övergiven.” (Jes 7:16) Födelsen av Jesajas andre son omtalas dessutom i nära förbindelse med den fortsatta profetian om Immanuel, och liksom Jesaja sade att Immanuel skulle vara ett ”tecken” sade han: ”Jag och barnen som Jehova har gett mig är som tecken.” (Jes 7:14; 8:18)

Den största invändningen mot att identifiera Immanuel på Ahas tid med Jesajas andre son är att Jesajas hustru omtalas som ”profetissan”, inte som ”den unga kvinnan” (”jungfrun”, SFB), samt att hon redan var mor till Jesajas förstfödde son, Sear-Jasub, och således inte längre var jungfru. (Jes 7:3; 8:3) Det är emellertid värt att lägga märke till att det hebreiska ord som här återges med antingen ”ung kvinna” eller ”jungfru” inte är bethulạh, som specifikt betyder ”jungfru”, utan ‛almạh, som har en vidare betydelse och betecknar en ung kvinna som är antingen jungfru eller nygift. ‛Almạh förekommer som appellativ även i sex andra bibelställen, och i mer än ett av dessa är det tydligt att det är fråga om en jungfru. (1Mo 24:43 [jfr v. 16]; 2Mo 2:8; Ps 68:25; Ord 30:19; HV 1:3; 6:8)

Profetian om Immanuel fick naturligtvis sin slutliga och fullständiga uppfyllelse på Jesus Kristus – på hans person och hans gärning. Det hebreiska ordet ‛almạh skulle således kunna passa in både på förebilden (ifall det rörde sig om en ung hustru till Ahas eller till Jesaja) och på motbilden (Maria, som var trolovad men fortfarande jungfru). I Marias fall rådde det inget tvivel om att hon var jungfru när hon blev ”havande genom helig ande”, vilket både Matteus och Lukas anger i sina historiska skildringar. (Mt 1:18–25; Lu 1:30–35) ”Allt detta inträffade ... för att det skulle uppfyllas som var sagt av Jehova genom hans profet”, säger Matteus. Det var ett tecken som identifierade den länge efterlängtade Messias. I enlighet med detta används det grekiska ordet parthẹnos, som betyder ”jungfru”, i Matteus evangelium (i ett citat från Jes 7:14) som återgivning av ‛almạh: ”Se, jungfrun [parthẹnos] skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel.” (Mt 1:22, 23) Det är inte fråga om att Matteus här tar sig friheter med texten eller förvanskar den. Mer än hundra år tidigare hade även de judiska översättare som utarbetade den grekiska Septuaginta använt parthẹnos i sin återgivning av Jesaja 7:14.

Att Jesus var Immanuel betyder inte att han var en inkarnation av Gud, ”Gud kommen i köttet”, vilket anhängarna av treenighetsläran menar att betydelsen av namnet Immanuel (”med oss är Gud”) innebär. Det var vanligt bland judarna att man lät ordet ”Gud” och till och med namnet ”Jehova” ingå i hebreiska namn. Än i dag är det många som heter Immanuel utan att någon därför menar att de är inkarnationer av Gud.

Somliga kan mena att ängelns uppmaning till Maria (”du skall ge honom namnet Jesus”) är i strid med Jesajas profetia (”hon skall ge honom namnet Immanuel”), men man bör då komma ihåg att Messias också skulle omtalas med andra namn. (Lu 1:31; Jes 7:14) Exempelvis sägs det i Jesaja 9:6 att ”hans namn skall vara Underbar rådgivare, Väldig gud, Evig fader, Fredsfurste”. Men Marias förstfödde son fick inte något av de namnen, varken som barn eller när han började sin tjänst. Detta var profetiska namn eller titlar som skulle identifiera Messias. Jesus levde i varje avseende upp till innebörden i dessa namn, och de användes profetiskt om honom just för att visa vilka egenskaper han skulle ha och vilken tjänst han skulle utföra till nytta för alla som tog emot honom som Messias. Detsamma gäller namnet Immanuel. Jesus levde upp till innebörden i detta profetiska namn.

Jehovas tillbedjare har alltid önskat att han skall vara med dem, att han skall stå på deras sida som ett stöd i det de har att utföra, och han har ofta försäkrat dem om att han är det; ibland har han till och med gett dem synliga tecken på detta. (1Mo 28:10–20; 2Mo 3:12; Jos 1:5, 9; 5:13–6:2; Ps 46:5–7; Jer 1:19) Att det i dag råder osäkerhet om vem som var Immanuel på Ahas tid kan bero på att Jehova styrde förhållandena så för att inte uppmärksamheten skulle avledas från den större Immanuel när denne senare framträdde som ett tecken från himlen. Genom att sända sin älskade Son till jorden som den utlovade messianska ”avkomman” (1Mo 3:15) och den rättmätige arvingen till Davids tron gav Jehova det största tecknet av alla på att han inte hade övergett mänskligheten eller brutit sitt förbund om ett rike. Benämningen Immanuel passade därför särskilt väl in på Kristus, för hans närvaro var verkligen ett tecken från himlen. Och eftersom denne främste representant för Jehova befann sig bland människorna, kunde Matteus under inspiration med rätta säga: ”Med oss är Gud.”