LABAN

[Lạban] Betyder ”vit”.

1. Sonson till Abrahams bror Nahor. Laban var son till Betuel och bror till Rebecka (1Mo 24:15, 29; 28:5) och far till Lea och Rakel. (1Mo 29:16) Laban bodde i staden Haran i Paddan-Aram, ett område i Mesopotamien. (1Mo 24:10; 27:43; 28:6; 29:4, 5)

Laban kallas ”aramén Betuels son”. Han kallas också ”aramén Laban”. (1Mo 28:5; 25:20; 31:20, 24) Det är en passande benämning, eftersom han bodde i Paddan-Aram, som betyder ”Arams (Syriens) slätt”. Laban var semit och bodde i ett område som beboddes av människor som talade arameiska, ett semitiskt språk.

Till det här området sände den åldrige Abraham sin tjänare för att finna en hustru åt Isak. (1Mo 24:1–4, 10) När Laban fick höra Rebecka berätta om sitt möte med Abrahams tjänare och såg de gåvor hon hade fått, sprang han i väg till tjänaren, tilltalade honom som en som var välsignad av Jehova och visade honom gästfrihet. (1Mo 24:28–32) Laban tog därefter ledningen i förhandlingarna om Rebeckas äktenskap, och både han och hans far, Betuel, godkände äktenskapet. (1Mo 24:50–61)

Många år senare begav sig Jakob till sin morbror Laban i Haran, både för att undgå Esaus hämnd och för att skaffa sig en hustru. (1Mo 27:41–28:5) Laban hade då två döttrar, Lea och Rakel (1Mo 29:16), och möjligen också några söner. (1Mo 31:1) Laban och Jakob kom överens om att Jakob skulle få hans yngsta dotter, Rakel, till hustru efter sju års tjänst. Men Laban lurade Jakob genom att under kvällen efter bröllopsfesten ge honom den äldsta dottern, Lea, i stället för Rakel, och han avfärdade Jakobs protester genom att hänvisa till lokala sedvänjor. Därefter erbjöd han Rakel åt Jakob som andra hustru, om Jakob tjänade honom i ytterligare sju år. (1Mo 29:13–28)

När Jakob till slut önskade ge sig av bad Laban honom enträget att stanna kvar och fortsätta att tjäna honom mot lön. (1Mo 30:25–28) De ingick en överenskommelse om att Jakob skulle få behålla alla spräckliga och brokiga får, de mörkbruna fåren bland ungbaggarna och varje brokigt och spräckligt djur bland getterna. (1Mo 30:31–34) Men av det Jakob senare sade till Lea och Rakel och även till Laban (1Mo 31:4–9, 41) framgår det att Laban under de följande åren ofta ändrade denna ursprungliga överenskommelse, när det visade sig att Jakobs hjordar växte. Labans inställning till Jakob ändrades, och på Jehovas anvisning beslöt sig Jakob för att återvända till sitt hemland med sin familj och sina hjordar. (1Mo 31:1–5, 13, 17, 18)

På tredje dagen efter det att Jakob i hemlighet farit i väg fick Laban reda på det och satte efter honom och hann upp honom i Gileads bergstrakt. Laban fick emellertid en varning från Gud och hindrades därmed från att skada Jakob. (1Mo 31:19–24) När Laban och Jakob möttes började de träta med varandra. Jakob påpekade att han tjänat Laban troget och arbetat hårt för honom i 20 år och förklarade att Laban hade behandlat honom orättvist och ändrat hans lön tio gånger. (1Mo 31:36–42)

Laban var mycket angelägen om att få tillbaka de terafimbilder, dvs. husgudar, som Rakel utan Jakobs vetskap hade stulit. Han lyckades inte med det, för Rakel hade gömt dem. Det är möjligt att Laban i religiöst avseende kan ha påverkats av de måndyrkare som han bodde bland, och detta var kanske orsaken till att han såg efter omen och ägde terafimbilder. Men det var troligtvis inte bara religiösa orsaker till att Laban var så angelägen om att finna och ta tillbaka terafimbilderna. Lertavlor som man funnit vid Nuzi i närheten av Kirkuk i Irak visar att enligt lagarna i det här området på den patriarkaliska tiden kunde en man som ägde husgudar från sin hustrus hem ha rätt att i domstol göra anspråk på sin döde svärfars egendom. Laban kan därför ha tänkt att det var Jakob själv som hade stulit terafimbilderna för att längre fram göra Labans söner arvlösa. Detta kan vara förklaringen till att Laban, när han inte fann husgudarna, så ivrigt önskade sluta ett förbund med Jakob som garanterade att Jakob inte återvände med husgudarna efter Labans död för att beröva hans söner deras arv. (1Mo 31:30–35, 41–52)

Laban ingick ett förbund med Jakob om fred dem emellan, och till minne av detta förbund restes en stenstod och ett stenröse. Jakob kallade röset Galed, som är hebreiska och betyder ”vittnesröse”. Laban kallade det Jegar-Sahaduta, ett arameiskt uttryck som har samma innebörd. Det kallades också ”Vakttornet”. (1Mo 31:43–53) Därefter tog Laban farväl av sina barnbarn och sina döttrar och återvände hem, och Bibeln säger sedan ingenting mer om honom. (1Mo 31:54, 55)

2. En plats som omnämns i 5 Moseboken 1:1 tillsammans med ”ökenslätterna framför Suf”. Man vet inte exakt var Laban låg.