MARMOR

Hård, metamorf kalksten (kalciumkarbonat) som förekommer i olika färger och strukturer och som kan poleras till hög glans. Färgen kan variera från snövit till olika nyanser av grått, brunt, gult, rött, grönt och svart. Strimmor i stenen beror på föroreningar av metalloxider och kolhaltiga ämnen.

Det fanns förmodligen ingen marmor i Palestina. I Libanon bröt man marmor av olika slag, men de finaste varianterna kom från ön Paros i Egeiska havet och från Arabien. När flickan från Shulem beskrev sin älskade herde för kung Salomos hovdamer sade hon: ”Hans ben är marmorpelare, stadigt uppställda på socklar av luttrat guld.” (HV 5:15) På drottning Esters tid fanns det marmorpelare i borgen i Susa i Persien, och golven var delvis belagda med svart marmor. (Est 1:6) Marmor räknas också upp bland de dyrbarheter som saluförs av ”jordens resande köpmän”, vilka gråter över det stora Babylons fall. (Upp 18:11, 12)

Det är oklart huruvida Salomo använde marmor i de byggnader han lät uppföra. Josephus säger att ”hvit sten” användes (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], VIII, 64 [iii, 2]), men det hebreiska ord som i många översättningar (SFB, Åk, 1917 ) återges med ”marmor” i 1 Krönikeboken 29:2 betecknar förmodligen ”alabaster” och återges också så i några översättningar (NV, 2000). Detta är i överensstämmelse med A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament (Brown, Driver och Briggs, 1980, sid. 1010) och Lexicon in Veteris Testamenti Libros (L. Koehler och W. Baumgartner, Leiden 1958, sid. 966).