FENICIEN

[Fenịcien] Troligen från en rot som betyder ”palm”.

Det forntida Fenicien utgjordes av kustremsan mellan Syrien och Israel i östra änden av Medelhavet. I öster avgränsades området av Libanonbergen. Det svarade ungefär mot det som nu är Libanon. Under många år var Sidon den viktigaste staden i Fenicien, men senare övertog Tyros den ställningen. Tyros grundades av en koloni från Sidon. (Se SIDON, SIDONIER; TYROS.)

Naturförhållanden. På en del platser längs kustslätten i det här långsträckta, smala området når utlöpare av bergen ända ner till havet. Slätten vattnas av flera floder som har sina källor i det bergmassiv som bildar en naturlig gräns i öster. Här når flera toppar en höjd av mer än 3 000 m; den högsta är över 3 350 m. Topparna är snöklädda under stora delar av året. En gång i tiden var en stor del av landet täckt av väldiga skogar och olika slags odlingar – här växte ceder, tall, ek, bok, mullbärsträd, fikonträd, olivträd och dadelpalm.

Ursprung och namn. Feniciernas historia börjar efter den stora översvämningen med Noas sonson Kanaan, som var son till Ham. Kanaan blev stamfar till 11 stammar, och en av dem, sidonierna, var avkomlingar av Kanaans förstfödde, Sidon. (1Mo 10:15–18; 1Kr 1:13–16) Sidonierna var alltså kanaanéer. (Jos 13:4–6; Dom 10:12) Både de själva och andra kallade deras land Kanaan. På ett mynt från Antiochos Epifanes tid kallas den syrisk-feniciska staden Laodikeia ”en moderstad i Kanaan”.

Grekerna föredrog med tiden att använda en tredje benämning på de kanaaneiska sidonierna, nämligen ”fenicier”. Därför kunde uttrycken kanaanéer, sidonier och fenicier användas omväxlande om ett och samma folk. I Jesajas profetia, till exempel, kallas Fenicien ”Kanaan”. (Jes 23:11; NV, not; SFB; Åk; 1917; 2000)

En sjöfarande handelsnation. Fenicierna var ett av forntidens stora sjöfarande folk. Skeppen var mycket sjödugliga i förhållande till sin storlek. De var höga i både fören och aktern, och de var breda. De kunde drivas med segel och med åror. (Hes 27:3–7) Feniciska skepp stod för en stor del av handeln i Medelhavsområdet. På 1000-talet f.v.t. anlitade Salomo fenicierna, ”Hirams tjänare”, till att följa med på hans skepp på färden till Tarsis (Spanien). (2Kr 9:21) Feniciska sjömän fanns också ombord på de skepp Salomo sände från Esjon-Geber till Ofir. (1Ku 9:26–28; 10:11) På 600-talet f.v.t. seglade feniciska skepp fortfarande till Tarsis och hämtade silver, järn, tenn och bly. (Hes 27:12)

Konst och hantverk. Feniciska metallarbetare var skickliga på att gjuta, hamra och gravera föremål av guld och silver. Andra hantverkare specialiserade sig på att snida i trä och elfenben, forma glas, väva ull och lin samt färga tyger. Fenicien var särskilt känt för sin purpurindustri. Dräkter i tyrisk purpur var mycket dyrbara, eftersom varje purpursnäcka bara gav en liten droppe färg och det krävdes många tusen snäckor för att färga bara några få meter tyg. Nyansen varierade beroende på var längs Medelhavskusten man funnit snäckorna. På grund av detta och även på grund av de feniciska färgarnas speciella färdigheter och metoder – ofta lät man tygerna gå genom både två och tre färgprocesser – framställdes en rik variation av dyrbara tyger som var efterfrågade av de rika och förnäma. (Hes 27:2, 7, 24)

På Davids och Salomos tid var fenicierna kända för sina stenhuggare och för sina timmerhuggare, som med stor skicklighet fällde de imponerande träden i Feniciens skogar. (2Sa 5:11; 1Ku 5:1, 6–10, 18; 9:11; 1Kr 14:1)

Religion. Fenicierna var kanaanéer, och deras religion var mycket fördärvad. Den kretsade kring fruktbarhetsguden Baal och inbegrep homosexuella handlingar, tidelag, tempelprostitution och avskyvärda rituella barnoffer. (Se BILD, bd 1, sid. 739; KANAAN, KANAANÉER nr 2 [Israeliternas erövring av Kanaan].) Den feniciska staden Baalbek (65 km nordöst om Beirut) blev ett av forntidens stora centra för polyteistisk tillbedjan. På romartiden reste man väldiga tempel för olika gudar och gudinnor här, och ruinerna av de templen kan man se än i dag.

På våren 31 v.t. gav flera av invånarna i Fenicien prov på sin tro genom att resa till Galileen för att lyssna på Jesus och bli botade från sina sjukdomar. (Mk 3:7–10; Lu 6:17) Omkring ett år senare besökte Jesus kustslätten i Fenicien, och den tro som en syrisk-fenicisk kvinna visade gjorde så starkt intryck på honom att han botade hennes demonbesatta dotter genom ett underverk. (Mt 15:21–28; Mk 7:24–31)

När förföljelsen av de kristna bröt ut i Judeen sedan Stefanus hade lidit martyrdöden, flydde några av dem till Fenicien. De förkunnade de goda nyheterna där en tid, men bara för judar. Efter Cornelius omvändelse började dock församlingar med både judar och icke-judar växa fram längs den feniciska kusten och i andra delar av romarriket. Aposteln Paulus besökte några av församlingarna i Fenicien på sina resor. Det sista kända besöket hos sina medtroende där gjorde han i Sidon omkring år 58, när han var på väg till Rom som fånge. (Apg 11:19; 15:3; 21:1–7; 27:1–3)