GÅTA

Ett dunkelt, flertydigt uttalande. Det hebreiska ordet för ”gåta” kan också återges med ”tvetydigt uttalande” eller ”invecklad fråga”. (Jfr Dan 8:23, not.) Gåtor ställs i motsats till klart och lättförståeligt tal. (4Mo 12:8) Ordet används ibland parallellt med ”ordspråk”, eftersom en gåta, även om den är dunkelt formulerad, kan ha en djup innebörd. (Ps 49:4) I ett annat sammanhang kan det hebreiska ord som vanligtvis återges med ”gåtor” översättas med ”invecklade frågor”. (2Kr 9:1) Gåtor innehåller ofta en dold men ändå träffande analogi. För att formulera en gåta krävs det att man är skarpsinnig, och för att lösa en sådan gåta krävs det att man har förmåga att se samband. Bibeln säger därför att gåtor läggs fram av visa människor och bara kan förstås av människor med förstånd. (Ord 1:5, 6)

Bibeln innehåller gåtor som är förknippade med Jehovas avsikter. (Ps 78:2–4) Dessa gåtor är uttalanden som först kan verka obegripliga för läsaren; de är kanske avsiktligt formulerade på ett dunkelt språk och kan innehålla jämförelser vars innebörd man inte kunde förstå vid den tid då de skrevs ner. I Sakarja 3:8 talar Jehova profetiskt om ”min tjänare Telningen”, men han förklarar inte där att denne ”tjänare” är en telning, en avkomling, i Davids kungliga släktlinje och i verkligheten är Guds egen Son, som då befann sig i himlen och som skulle födas av en jungfru, en avkomling av kung David. Och i Uppenbarelseboken 13:18 sägs det att ”vilddjurets tal” är ”sexhundrasextiosex”, men det förklaras inte där vad talet betyder.

Ibland var syftet med en gåta inte att förbrylla åhörarna, utan att väcka intresse och göra budskapet som skulle överföras mer levande. Så var det med gåtan om de två örnarna och vinstocken som profeten Hesekiel lade fram för Israels hus. (Hes 17:1–8) Direkt efter det att Hesekiel hade lagt fram gåtan gav Jehova honom anvisning om att fråga israeliterna om de förstod den, och därefter skulle han förklara den för dem.

En del gåtor lades fram för att människor skulle gissa dem, och de blev ofta framförda på vers, som fallet var med den gåta Simson lade fram för filistéerna. Då han sade: ”Från storätaren utgick något att äta, och från den starke utgick något sött”, använde han avsiktligt jämförelser som inte var så lätta att förstå. (Dom 14:12–18) Denna gåta var grundad på en upplevelse han själv hade haft en kort tid dessförinnan, när han hade skrapat ut honung ur ett lejonkadaver där en bisvärm hade slagit sig ner. (Dom 14:8, 9)