HELIG TJÄNST

Arbete som är direkt förbundet med ens tillbedjan av Gud och som därför är heligt.

Det hebreiska ordet ‛avạdh har grundbetydelsen ”tjäna” (1Mo 14:4; 15:13; 29:15) eller ”arbeta” (2Mo 34:21), men det återges också med ”odla” (1Mo 4:12). När ‛avạdh används om tjänst för Jehova eller falska gudar avser det tillbedjan, eller helig tjänst. (2Mo 10:26; 5Mo 11:16) Det grekiska verbet latreuō betyder likaså ”tjäna”. Det används i förbindelse med att tjäna Gud (Mt 4:10; Lu 1:74; 2:37; 4:8; Apg 7:7; Rom 1:9; Flp 3:3; 2Ti 1:3; Heb 9:14; 12:28; Upp 7:15; 22:3), till exempel i helgedomen eller i templet (Heb 8:5; 9:9; 10:2; 13:10), men också i förbindelse med falsk tillbedjan, dyrkan av det skapade (Apg 7:42; Rom 1:25). Det grekiska substantivet latreia förekommer endast i betydelsen tjänst för Gud. (Joh 16:2; Rom 9:4; 12:1; Heb 9:1, 6) Det skiljer sig från det grekiska ordet diakonịa, som också betyder ”tjänst” men som används i samband med ordinära, vardagliga ting – sådant som inte är heligt.

Jehova Gud är den ende som man med rätta kan tillbe eller ägna helig tjänst. (Mt 4:10; Lu 4:8) Eftersom judarna stod i ett särskilt förbundsförhållande till Jehova Gud, var det egentligen de som skulle ha fått privilegiet att ägna Jehova helig tjänst som av anden pånyttfödda söner till honom och som medlemmar av ”ett kungligt prästerskap”. Men de flesta gick miste om den möjligheten på grund av att de inte utövade tro på Kristus Jesus. (Rom 9:3–5, 30–33; 1Pe 2:4–10) Många menade, precis som farisén Saul innan han blev kristen, att de utförde helig tjänst åt Gud genom att förfölja Kristi lärjungar. (Joh 16:2; Apg 26:9–11; Gal 1:13, 14)