SAFIR (2)

[sạfir]

En genomskinlig eller halvgenomskinlig ädelstensvariant av mineralet korund. Safirer förekommer i många olika färger, men de djupt klarblå safirerna är de mest värdefulla. De safirer som det talas om i Bibeln var förmodligen blå.

En av stenarna på översteprästens ”domsbröststycke” var en safir. (2Mo 28:15–18; 39:11)

Job, som levde på 1600-talet f.v.t., beskrev vilka ansträngningar man gjorde när man grävde djupa schakt i marken för att utvinna guld och ädelstenar, och han nämner safiren som en av de sällsynta stenar som man kunde hitta. Men, säger han, hur värdefull safiren än är och hur svårt det än är att få tag i den, så är visheten värd mycket mer, och den kan inte betalas med sådana ädelstenar. (Job 28:4–6, 12, 16)

Bildspråk. Ädelstenarnas vackra glans och deras behagliga, betagande och fängslande verkan på betraktaren används bildligt i beskrivningar av syner av Guds härlighet. När lagförbundet hade instiftats fick Mose, Aron, Nadab, Abihu och 70 av Israels äldste se en syn av Jehova. I denna syn var det under hans fötter ”något som såg ut som ett arbete i safirplattor och som själva himlen i renhet”. (2Mo 24:8–11) I syner av Jehovas härlighet fick Hesekiel två gånger se ”något som liknade en tron” och som ”såg ut som safirsten”. (Hes 1:1, 26–28; 10:1–4)

När Jehova i egenskap av Sions ”äkta man och ägare” talar om att Sion skall bli återställt och förskönat säger han: ”Jag skall lägga din grund med safirer.” (Jes 54:5, 11) I aposteln Johannes syn av det himmelska nya Jerusalem sägs det att safir var en av dess grundstenar. (Upp 21:2, 19)