TIRSA

[Tịrsa] Från en rot som betyder ”finna (väl)behag i”, ”godkänna”.

1. En av manassiten Selofhads fem döttrar; hon var samtida med Mose och Josua. (4Mo 26:29, 33; 27:1–7; 36:11, 12; Jos 17:3, 4)

2. En stad i Samaria. Arkeologiska vittnesbörd talar för att den kan identifieras med Tall al-Farah, 10 km nordnordöst om Sikem.

Under Josuas ledning besegrade israeliterna kungen i Tirsa. (Jos 12:7, 24) Flera hundra år senare flyttade Jerobeam, den förste kungen i Nordriket, sitt residens till Tirsa. (Jfr 1Ku 12:25; 14:17.) Tirsa fortsatte uppenbarligen att vara huvudstad i Nordriket då Jerobeams son Nadab (1Ku 15:25–28) och dennes efterträdare Basa, Elah och Simri regerade. (1Ku 15:33; 16:5, 6, 8, 15) Den siste av dessa kungar, Simri, begick självmord i Tirsa när Omri intog staden. (1Ku 16:17–20) Efter att ha regerat i Tirsa i sex år byggde Omri staden Samaria och gjorde den till huvudstad. (1Ku 16:23, 24, 29) Över 150 år senare dödade Menahem, som bodde i Tirsa, den dåvarande kungen, Sallum, och blev själv kung i Samaria. (2Ku 15:14, 17)