TURKOS

En ogenomskinlig och porös ädelsten som varierar i färg från blekt himmelsblå till matt grön. Den består av vattenhaltigt aluminiumfosfat med låga halter av koppar (som ger den blå färgen) och järn (som ger den gröna färgen). När blå turkoser hettas upp eller utsätts för väder och vind blir de gröna. Samma sak kan hända när stenarna med tiden förlorar sin naturliga fuktighet. Detta kan förklara varför man tycks ha föredragit gröna turkoser i forntiden. De gamla egyptierna använde turkoser som smyckestenar. Det finns förekomster av turkos som hålrumsfyllnader i röd sandsten på Sinaihalvön.

Turkos är ett förhållandevis mjukt mineral som det är lätt att gravera i. På det ”domsbröststycke” som översteprästen Aron bar satt en turkos, och namnet på en av Israels stammar var ingraverat på den. Den var den första stenen i andra raden av stenar på bröststycket. (2Mo 28:2, 15, 18, 21; 39:11) I den symboliska beskrivningen av Tyros kung sägs det att han var ”höljd” i turkos och många andra slags ädelstenar. (Hes 28:12, 13) Tyros skaffade sig turkoser hos sin handelspartner Edom och gav gärna sina varor i utbyte mot sådana ädelstenar. (Hes 27:2, 16)