SERUBBABEL

[Serubbạbel] Av akkadiskan; betyder ”Babels avkomma (säd)”.

Den förste ståthållaren över de judar som hade återvänt (Hag 2:21); en avkomling av kung David och en av förfäderna till Jesus Kristus; antagligen var han biologisk son till Pedaja, men juridiskt sett betraktades han som son till Sealtiel. (1Kr 3:19; Mt 1:12, 13; Lu 3:27; se SLÄKTREGISTER, JESU KRISTI [Frågor angående Jesu släktregister enligt Matteus].) I släktregistret i Första Krönikeboken (3:19, 20) nämns sju söner till Serubbabel (Mesullam, Hananja, Hasuba, Ohel, Berekja, Hasadja, Jusab-Hesed) och en dotter (Selomit). Det tycks som om Serubbabels officiella eller babyloniska namn var Sesbassar. (Esr 1:8, 11; 5:14, 16; jfr Esr 3:8.)

År 537 f.v.t., efter befrielsen från fångenskapen i Babylon, ledde Serubbabel en judisk kvarleva tillbaka till Jerusalem och Juda. (Esr 2:1, 2; Neh 7:6, 7; 12:1; KARTA, bd 2, sid. 332) Som ståthållare utnämnd av kung Cyrus hade Serubbabel blivit anförtrodd de heliga kärl av guld och silver som Nebukadnessar många år tidigare hade tagit från templet. (Esr 5:14, 15) I den sjunde månaden (etanim eller tishri, september/oktober) byggdes altaret för templet i Jerusalem under ledning av Serubbabel och översteprästen Jesua (Esr 3:1, 2), och i det andra året, i den andra månaden (siv eller ijar, april/maj 536 f.v.t.), påbörjades själva tempelbygget. (Esr 3:8) När några icke-judar bad att få vara med och bygga templet förstod Serubbabel, Jesua och överhuvudena för fädernehusen att de hade onda motiv, och de sade till dem: ”Ni har ingenting med oss att göra, när det gäller att bygga ett hus åt vår Gud, för vi själva skall tillsammans bygga åt Jehova, Israels Gud, alldeles som kung Cyrus, Persiens kung, har befallt oss.” (Esr 4:1–3)

Dessa icke-judar fortsatte emellertid att försöka slå ner modet på dem som skulle återuppbygga templet, och till slut (522 f.v.t.) lyckades de få till stånd ett officiellt förbud mot arbetet. Sporrade av profeterna Haggaj och Sakarja återupptog Serubbabel och Jesua (Josua) modigt byggnadsarbetet två år senare, trots förbudet. (Esr 4:23, 24; 5:1, 2; Hag 1:1, 12, 14; Sak 1:1) Efterforskningar i de persiska arkiven visade sedan att deras arbete var lagligt. (Esr 6:1–12) Under hela den här tiden fortsatte profeterna Haggaj och Sakarja att uppmuntra Serubbabel och styrka honom för arbetet och försäkra honom om att Jehova var med honom. (Hag 2:2–4, 21–23; Sak 4:6–10) År 515 stod templet slutligen färdigt. (Esr 6:13–15) När Serubbabel var ståthållare blev det också ordnat så att leviterna fick det de behövde, och sångarna och portvaktarna fick sina andelar ”efter vad som behövdes dag för dag”. (Neh 12:47)