En Gud som varnar

”Så hör ordet ifrån min mun och varna dem på mina vägnar!” — Hes. 33:7, 1878 års övers.

1. Slår Gud till utan varning? Vilka exempel visar hur det förhåller sig?

JEHOVA Gud slår aldrig till utan att varna. Lät han den första världen översvämmas av en förödande vattenflod utan föregående varning? Brände han upp de lastbara städerna Sodom och Gomorra i ett eldregn från himmelen utan att först ha varnat dem? Tog den Allsmäktige Egypten med överrumpling, när han sände våg efter våg av fördärvbringande plågor genom landet? När Jehova styrde det så, att Israel och Juda blev störtade genom främmande invasioner, hade offren för dessa angrepp då inte fått någon varning? Skulle det mäktiga Babylon, som härskade likt en bländande drottning över folk och nationer, ha haft orsak till att bli överraskat och fullständigt fångat i en fälla, när fiendehärar tog det med storm? Och hur förhöll det sig med den ödeläggelse som drabbade Jerusalem under det första århundradet e. Kr.? Föll det slaget utan varning? Som svar på var och en av dessa frågor ropar de verkliga förhållandena nej!

2. Varnar Gud personligen eller genom representanter? Varför?

2. Detta betyder inte, att Jehova Gud personligen besöker jorden för att frambära en varning. Detta skulle i sig självt innebära förintelse för människan, ty om hon kan bli plågsamt bränd och tillfälligt förblindad av en jämförelsevis liten sol, som befinner sig på ett avstånd av nära 150.000.000 km, hur skulle hon då ha någon möjlighet att överleva ett besök av ”ljusens Fader”? (Jak. 1:17, 1878 års övers.; 2 Mos. 33:20) Av hänsyn till människans förgängliga organism av kött sänder Jehova Gud sina vamingsbudskap genom budbärare i mänsklig gestalt, budbärare som de varnade människorna utan olägenhet kan lyssna till och be om närmare upplysningar. Om denna Guds sedvänja läser vi i Jeremia 7:13, 25, 28: ”Jag talade till eder bittida och sent, men ni ville icke lyssna, och jag kallade eder, men ni ville icke svara ... Jag sände alla mina tjänare profeterna, bittida och sent, från den dag då edra fäder kommo ut ur Egyptens land ända till denna dag ... ’Detta är den nation som icke ville lyssna till HERRENS, sin Guds, röst, den nation som icke lät varna sig.’” — En amer. övers.

3, 4. Är det många som beaktar varningen, enligt vad förhållandena vid syndafloden visar?

3. Jehovas varningar har sällan blivit beaktade av ett flertal, trots det att de tålmodigt framburits under långa tidsperioder. Före syndafloden ”såg Jehova, att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda” och att ”jorden blev alltmer fördärvad”. (1 Mos. 6:5, 11) Han beslöt att avtvå orenheten från jorden, inte genom ett bad som liknar det man tar en lördagskväll och som varar i några minuter, utan genom ett skyfall i fyrtio dagar och nätter, vars vattenmassor inte torkade bort från jorden förrän efter tio månader och tretton dagar!

4. Jehova antydde denna tillintetgörelse 120 år i förväg. Mer än tjugo år förgår, och Noa får tre söner. Sönerna växer upp till mannaålder och gifter sig, allt under det att ytterligare kanske femtio eller sextio år förgår. Då underrättar Jehova Gud Noa om den stundande floden och ger denne rättsinnige man föreskrift om att bygga arken, för att han själv och hans familj skulle bli bevarade. I omkring fyrtio eller femtio år före syndafloden frambar Noa ett varnande vittesbörd om att den skulle komma och gjorde sig därigenom förtjänt av benämningen ”rättfärdighetens förkunnare”. (1 Mos. 6:3, 13, 18; 2 Petr. 2:5) Men det stora flertalet av människorna hånade Noa och betraktade honom som en falsk väderleksprofet och tvivlade på möjligheten av att en vattenflod skulle kunna komma över hela jorden. Gud hade skapat jorden, han var också i stånd till att ge den en tvagning. Sedan Jehova hade givit ett varnande vittnesbörd genom Noa, tvådde han också mycket riktigt jorden för att skölja bort ur tillvaron den smuts som hade samlat sig på jordens yta.

5. Hur visades detta i samband med Lot i Sodom?

5. Flera hundra år senare är städerna Sodom och Gomorra så genompyrda med svår synd, att deras förintelse är bestämd. Inte ens tio rättfärdigt sinnade människor bor i dem, och när änglar som materialiserats som män stannar över natten hos Lot, försöker en pöbelhop av män och gossar få tillfälle att begå sexuella förbrytelser mot deras personer. Att de blir slagna med blindhet borde vara en varning för dem angående deras ondska, men de trevar fortfarande efter sina offer. När änglarna beordrar Lot att avge ett vittnesbörd om Sodoms överhängande förstöring, kommer hans budskap honom att synas som en som gycklar eller skämtar. Till och med hans eget husfolk är oense, ty hans hustru tar inte föreskrifterna tillräckligt allvarligt för att kunna bli bevarad. Endast Lot och hans döttrar undkommer, när Jehova lät ”svavel och eld regna från himmelen, från Jehova, över Sodom och Gomorra; och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken”. — 1 Mos. 18:20, 32; 19:4—28.

6. Hur varnade Jehova Egypten, och vilken reaktion framkallades därav?

6. Nere i Egypten på 1500-talet f. Kr. ger Jehova Gud en rad varningar till Farao genom sitt vittne Mose. Före var och en av plågorna blir härskaren varnad; efter var och en av dem förhärdas hans hjärta. Med förödande verkningar sveper de tio plågorna fram genom landet: floder förvandlas till blod, paddor kommer över landet, löss (enligt eng. övers, och äldre sv. övers.) överallt liksom stoft eller damm, därnäst flugsvärmar, så boskapspest, plågsamma bölder, förhärjande hagel, och därpå i snabb följd plågor i form av gräshoppor och mörker; till sist den förfärliga tionde plågan — Egyptens förstföddas död! Dessa verkliga förhållanden som uppfyllelse av det varnande vittnesbörd som Mose framburit försöker Egyptens hedniska religiösa ledare motverka och misstyda, till slut utan framgång. Överallt i det land som tillhörde detta första världsvälde fick man se och känna av dessa plågor, och egyptierna hade säkert sinsemellan utbasunerat det vittnesbörd som avgivits av Mose. Israeliterna hade beröring med egyptierna, talade med dem och fann många hörande öron, i så stor utsträckning till och med att när de slutligen tågade ut ur Egypten, ”drog en hop folk av allehanda slag ock åstad med dem” och fick bevittna, hur Faraos krigshär gick under i Röda havet. — 2 Mos. 12:38; 7:1—14:31.

Israel och Juda i förväg underrättade om sitt fall

7. Hur blev Israels tiostammarsrike varnat? Varför?

7. Långt efter det att israeliterna hade kommit in i Kanaan, efter de århundraden då domare härskade i landet, efter det att nationen hade splittrats i två riken, erhöll Israels tiostammarsrike med huvudstad i Samarien upprepade varningar från Gud. Genom profeterna Jesaja, Mika och i synnerhet Amos frambäres ett vittnesbörd till Israel om kommande fångenskap. (Jes. 10:5, 11; Mik. 1:6; Am. 5:27; 7:11) Men genom Hoseas kraftfulla, flammande ord till näpst och varning strömmar det mäktigaste vittnesbördet fram mot de tio stammarnas rike. Hur tung är inte dess skuld! — Landet är fullt av blodskuld, rövarskaror drar fram på landsbygden, präster mördar och begår skändliga gärningar, kroppslig och andlig otukt bedrives, avgudar för demondyrkan utgör en besmittelse för folket, lik ”en duva, enfaldig, utan förstånd” fladdrar Israels förtröstan från Egypten till Assyrien men vilar aldrig hos Jehova Gud. ”Vind så de, och storm skola de skörda!” utropar Hosea. ”De hava gått upp till Assyrien ... Assyrien skall bliva hans konung ... Samarien skall bliva ödelagt, ty det har gjort uppror mot sin Gud; de skola falla för svärdet; deras barn skola bliva krossade, och deras havande kvinnor skola bliva uppristade.” (Hos. 6:8—11; 7:1—11; 8:7—9; 11:5; 14:1, delvis enligt eng. övers.) Israel fick sin varning, innan Assyrien förde det bort i fångenskap år 740 f. Kr.

8, 9. Hur blev Juda rike varnat, och hur blev folkets ord vederlagda?

8. Ett hundra trettiotre år senare föll Juda rike, som hade sitt centrum i Jerusalem, för Babylon. Drabbades det av sitt öde ovetande? Jehovas profeter Hosea, Mika, Sefanja, Habackuk, Jesaja, Jeremia, Hesekiel — alla frambar de ett vittnesbörd om den kommande olyckan. Mika, Hosea och Jesaja avgav vittnesbörd omkring 150 år före rikets fall. (Mik. 3:10—12; 4:10; Hos. 5:5; Jes. 3:8; 5:13; 39:6, 7) Under de fyrtio åren före ödeläggelsen trotsade Jeremia skymford och hån, slag och inspärrning i fängelse för att vittna för den till undergång dömda staden ända till den tid då den föll. Han till och med talade om hur länge landet skulle ligga öde: ”Därför säger Jehova Sebaot så: Eftersom I icke villen höra mina ord, därför skall jag sända åstad och hämta alla nordens folkstammar, säger Jehova, och skall sända bud till min tjänare Nebukadnessar, konungen i Babel; och jag skall låta dem komma över detta land och dess inbyggare, så ock över alla folken här runt omkring. Och dem skall jag giva till spillo och skall göra dem till ett föremål för häpnad och begabberi och låta deras land bliva ödemarker för evärdlig tid. Ja, hela detta land skall bliva ödelagt och förött, och dessa folk skola vara Babels konung underdåniga i sjuttio år.” — Jer. 25:8, 9, 11.

9. Förstöring var besluten för denna stad som bar Guds namn, därför att den hade övergivit Jehovas tillbedjan, offrade rökelse åt Baal, utgöt drickoffer åt hedniska gudar, offrade barn åt Molok och hånade profeterna som sändes för att varna. Ja, denne Jeremia och de andra som var lika honom var olycksprofeter, asociala, fanatiker, oppositionsmän, mot allt och alla, sade man. Fram genom åren profeterade profeterna undergång, och fram genom åren drev folket gäck med dem. Man sade: ”Jehova gör intet, varken gott eller ont.” Man sade: ”Jehova ser oss icke, Jehova har övergivit landet.” Man sade: ”Tiden går, och av alla profetsynerna bliver intet. ... Den syn, som han skådar, gäller dagar, som icke komma så snart, han profeterar om tider som ännu äro långt borta.” (Sef. 1:12; Hes. 8:12; 12:22, 27) Men Gud själv vederlägger dem: ”De dagar äro nära, då varje profetsyn skall fullbordas. Det skall icke längre finnas någon tom profetsyn ... Ty jag, HERREN, vill tala ett ord, och det skall gå i fullbordan — det skall icke längre fördröjas — ty i edra dagar, o upproriska hus, vill jag både tala ett ord och fullborda det.” — Hes. 12:23—25, 28, En amer. övers.

10. På vilka skulle varningen gå i uppfyllelse? Gjorde den det?

10. De klyftiga människorna hade orätt! Guds profeter hade rätt! Vittnesbördet om straffdom gällde inte den avlägsna framtiden, dagar som ännu var långt borta. Det gällde deras egen tid, och genom upprepade syner beträffande den stundande ödeläggelsen gjordes Hesekiel kompetent att som väktare låta varningen ljuda: ”Jag har satt dig till en väktare för Israels hus; så hör ordet ifrån min mun och varna dem på mina vägnar!” (Hes. 33:7, 1878 års övers.) Också genom Habackuk uppenbarade Jehova, att det skulle komma inte i fjärran liggande dagar utan över dem som hörde det varnande vittnesbördet: ”Jag vill utföra en gärning i edra dagar, som I icke skolen tro, fastän den förtäljes för eder. Ty se, jag uppreser kaldéerna, detta oförsonliga och hetsiga folk, som skall genomtåga landet i dess bredd för att taga i besittning boningsplatser som icke äro deras. ... De skola samla fångar såsom sand.” — Hab. 1:5—9, eng. övers.

11, 12. Varför borde inte Babylon och Assyrien ha känt sig överraskade, när de föll?

11. Jehova Gud förutsade Babylons segerrika anlopp mot Juda, men han förutsade också dess fall. Babylon lade med gillande märke till de profetior som var gynnsamma för det och visade Jeremia särskild hänsyn på grund av dem, men det glömde den beledsagande förutsägelsen om dess eget fall: ”Men när sjuttio år äro till ända, skall jag hemsöka konungen i Babel och folket där för deras missgärning, säger Jehova, och hemsöka kaldéernas land och göra det till en ödemark för evärdlig tid.” (Jer. 25:12) Habackuks ord om att rättvis vedergällning skulle komma över Babylons huvud gick obeaktade förbi. (Hab. 2:8) Men mest häpnadsväckande var Jesajas vittnesbörd om Babylons sammanbrott, vilket han frambar omkring två hundra år i förväg. I utförliga ordalag smädar han det mäktiga Babylon med avseende på dess fall, i detalj omtalar han hur det kommer att gå till. Det blir mederna och perserna som kommer att erövra det, den förnämste härföraren blir Cyrus, och framför honom kommer stadens portar att befinnas helt vårdslöst ha lämnats öppna. (Jes. 21:2, 9; 45:1—4; kapitlen 13, 14, 47) Därför borde det inte ha slagit Babylon med häpnad, när Daniel år 539 f. Kr. läste handskriften på väggen, som utgjorde ett i sista ögonblicket avgivet vittnesbörd om dom och undergång. — Dan. 5:25—31.

12. Inte heller borde Assyrien ha känt det som en oväntad chock, när dess tur kom att svälja det beska piller som det en gång hade påtvingat Israel. Detta skedde när Nebukadnessar omstörtade Assyrien år 625 f. Kr. Jehovas profeter Mika, Jesaja och Sefanja hade omnämnt det, och Nahum frambar i förväg ett utförligt vittnesbörd därom. — Mik. 5:6; Jes. 10:12—16; Sef. 2:13—15; Nahum, kapitlen 1—3.

Varningen på Jesu tid

13. Med vilket budskap uttalade Jesus varningen, och vad var orsaken?

13. Men det återupprättande av sann tillbedjan i det återuppbyggda templet i Jerusalem, som följde på befrielsen ur fångenskapen, var inte av bestående art. Allteftersom åren gick, tilltog det formalistiska ceremoniväsendet och de rabbinska traditionerna, så att när Kristus Jesus framträdde hundratals år senare, den sanna tillbedjan hade blivit så gott som undertryckt och förkvävd av denna frodiga och snärjande vegetation. Tiden var då inne för ännu en varning! Tiden var inne för ännu ett vittnesbörd om sann tillbedjan! Kristus Jesus var inte sen att fylla behovet. Sedan han blivit döpt och medan han som pionjär färdas genom provinsen Galileen, ljuder det elektriserande ropet från hans läppar: ”Himmelriket är nära!” Med brinnande nitälskan tar han upp detta fängslande rop som en gång höjdes av Johannes döparen och börjar med explosionsartad kraft varna och vittna, en kampanj som skall komma att ställa alla tidigare ansträngningar i skuggan. Det var ett verk som gick ut på att varna för de religiösa traditionernas träsk, som massorna höll på att sjunka ner i till sitt eget fördärv, och att vittna om de verkliga förhållanden och profetior som identifierade honom som Jehovas Messias, Kristus!

14. Var predikade han, och varför där?

14. Han riktade sin attack mot själva hjärtat av de tättbefolkade områdena. Från hus till hus gick han, varnande och vittnande. Men tiden var kort, stora skaror måste nås. Därför predikade han på gatorna, på de offentliga platserna, i synagogorna — var som helst, överallt. När han går från by till by, från stad till stad, växer de lyssnande hoparna och hans rykte breder ut sig, till dess stora folkskaror samlas för att höra honom, inte endast från Galileen, utan från Samarien och den sydligaste provinsen, Judeen, Och till och med från andra sidan Jordan. När de växande massorna tränger på, förmår detta honom att bege sig bort från alltför trånga stadsområden för att hålla offentliga möten på vida öppna platser, som kan rymma de ständigt ökande skarorna av tusentals människor. På havs- och flodstränder, i öknar, på berg; alla dessa platser spelade sin roll när Jesus vittnade om Rikets välsignelser och varnade för rabbinernas snaror. — Matt. 4:12—25; 5:1; 9:35; 14:13—15; 15:32, 33; Mark. 4:1; 8:1—4; Luk. 8:1; 20:1.

15. Med vilket rättframt tal varnade han, och varför gjorde han det?

15. Kristus Jesus var inte den som gjorde skenbara utfall och fäktade i vädret och skuggboxades med diplomatiskt dubbelspråk, när han kungjorde Guds varning. Denna varning gällde liv eller död, och den frambars direkt och rakt på sak, outspädd, om man så får säga. De falska religiösa ledarna på den tiden var blinda ledare, som ledde andra blinda till fördärvets dike eller grop, i det de förkunnade människobud som gjorde Guds ord om intet, eftertraktade smickrande titlar, klädde sig i uppseendeväckande kläder, försökte dra till sig allmänhetens blickar, bad långrandiga böner för att göra effekt, utförde gärningar för att bli sedda av människor. De var skrymtare som silade mygg och svalde kameler och som såg fromt heliga ut utanpå men var hädiskt orena inuti. Med stöd av de verkliga förhållandena stämplade han dem som lögnare och dåraktiga människor, ormar och huggormar och barn av Satan, den förnämste ormen. Han underrättade dessa onda präster om att blodsutgjutelse skulle komma över deras generation, att deras hus skulle komma att lämnas öde och att i templet inte en enda sten skulle lämnas kvar på en annan, och rannsakande frågade han dem: ”Huru skolen I undfly helvetets dom?” — Matt. 15:1—14; 23:1—38, 1878 års övers.; 24:1, 2; Joh. 8:44.

16. Hur reagerade man för Jesu och hans lärjungars predikande?

16. Så förödande för de skriftlärdes och fariséernas religiösa betesmarker var Kristi Jesu arbete med att varna och vittna, att de jämrade sig för varandra: ”I sen, att I alls intet kunnen uträtta; hela världen löper ju efter honom.” (Joh. 12:19) Drivna därtill av Satan, bragte de honom till tystnad i döden. Men vid den tidpunkten hade Jesus hunnit utvälja och öva apostlar och lärjungar till att följa i hans fotspår, och de förde kampanjen vidare. De tillämpade samma metoder som han, använde samma platser och blev välsignade med samma framgång. Antalet rikes förkunnare ökades genom att de predikade ”offentligen och från hus till hus”. (Apg. 20:20, eng. övers.; 18:28) Liksom Kristus Jesus ådrog de sig de förföljande skriftlärdes och fariséernas vrede. Varför? Därför att resultatet av deras intensiva verksamhet för att varna människorna var av samma slag som det som följde på Jesu virvelvindslika vittnesbördskampanj. Detta framgick av det plågade ropet från stungna och förolämpade religiösa ivrare, att apostlarna och lärjungarna hade ”vänt upp och ned på hela världen”. (Apg. 17:6, eng. övers.) Därmed menade de sin lilla religiösa värld, som var byggd på den falska grund som bestod av pomp och ståt och ceremonier, på den muntliga traditionens drivsand. De ville hellre behålla status quo inom de religiösa förhållandena i deras dagar.

17. Undkom de som blivit varnade och som inte brytt sig om det? Av vilken orsak?

17. Det oaktat blev deras plats och deras nation, som de försökte rädda genom att utgjuta Jesu och hans efterföljares blod, inte räddade. Syndaflodens offer kunde inte göra Noas varning om intet genom att bringa vattenmassorna att vända tillbaka till sitt himmelska förvaringsrum. Sodomiterna kunde inte släcka eldregnet. Den ursinnige Farao hade inget motgift mot de tio plågorna. Juda var lika hjälplöst i fråga om att slå tillbaka babylonierna, som Israel före det hade varit, när det gällde att hålla de inträngande assyrierna på avstånd. Inte heller kunde dessa hedniska nationer i sin tur beslå Gud med lögn genom att existera efter den tidpunkt som var fastställd för deras fall. Inte heller kunde den judiska nationen på Kristi tid bringa den varning, som Jehova hade kungjort vida omkring genom sin älskade Sons predikan, att vända tillbaka till honom fåfängt. (Jes. 46:10, 11; 55:11) ”Huggormarnas avföda” fick verkligen i sin livstid se sin plats och sin nation gå förlorade, sin stad och sitt tempel störtas omkull, och undgick inte ”helvetets dom” eller ”att dömas till Gehenna”. — Matt. 23:33.

18. Hur förhåller det sig därför med ”den närvarande onda världen”?

18. Och inte heller kommer ”den närvarande onda världen” att undfly den våldsamma tillintetgörelse i Harmageddonslaget, som den just nu i denna tid blir varnad för!