Oförfärade vid världens ände
”Gud är vår tillflykt och starkhet, en hjälp, i bedrövelserna väl beprövad. Därför frukta vi icke.” — Ps. 46:2, 3, 1878 års övers.
1. Vilka lever i fruktan i denna tid, och vilka gör det inte, och vad är orsaken?
JEHOVA har låtit nedskriva, att det i denna gamla världs sista dagar skulle vara många bedrövelser: Mycket ondskefulla handlingar skulle begås, förtrycket skulle tilltaga, sorgerna förökas, och en allt genomträngande känsla av ovisshet och otrygghet skulle vila över människorna. Den ena vedermödan efter den andra har drabbat denna generation; och många börjar nu undra, vad som väl skall komma härnäst. Stor fruktan har gripit jordens inbyggare. De vet att någon stor katastrof är överhängande och att det inte står i deras makt att hejda den. Förfärliga olyckor har redan inträffat, och fler kommer att följa. Mitt i allt detta är de trogna kristna föremål för intensivt hat överallt på jorden, och likväl uppmanas de att inte vara mod fällda eller förskräckta. Angående ”ändens tid” för denna världen, den tid som vi har befunnit oss i sedan 1914, sade deras Mästare: ”Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax änden inne.” (Luk. 21:9) Och före denna profetia hade han sagt till dem: ”Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket.” — Luk. 12:32.
2. Vilka är nu ljusbärare? Varför försöker man skrämma dem?
2. Denna nuvarande onda värld är i opposition mot Jehova, den Allsmäktige, och har alltid varit det; och det finns inget hopp om att den någonsin skall komma i harmoni med Guds fullkomliga vilja. Okunnighet om Gud, den Högste, råder överallt; ett tjockt mörker omsveper människornas sinnen och fördunklar kunskapen om Jehova. Endast de som troget följer i Jesu Kristi fotspår känner Jehova. Det kan i sanning sägas, att ”mörker täcker jorden och djupt töcken folken, men över dig strålar [Jehova], och hans härlighet synes över dig.” (Jes. 60:2, Rotherham) I denna världens mörker måste ljuset tränga in för att öppna de blinda ögonen och uppenbara kunskapen om Guds och hans älskade Konungs och Sons härlighet för jordens millioner och visa vägen till liv och erbjuda tröst och frid. Mörker är motsatsen till ljus. Det är då inte underligt, att alla slags onda ting säges om ljusbärarna för att slå ned deras mod. De som gör mörkrets gärningar kommer med hotelser mot ljusets barn för att försöka göra dem försagda och om möjligt injaga fruktan hos dem för att få dem att avstå från att sprida ljus. Detta uppförande från denna världens sida framkallar ofta mycken förvåning hos det enda ljusets fridsamma tjänare. De finner det svårt att förstå, till dess de påminner sig vad Jesus sade om dylika erfarenheter: ”Saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen, Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.” — Matt. 5:11, 12.
3, 4. Vad är det emellertid nu tid för, och varför bör detta ske med tillförsikt?
3. De tusentals människor av en god vilja, som nu tar emot ljuset, har inte varit vana vid att bli illa behandlade. Ibland undrar de, om det är rådligt att fortsätta, ifall de också skall bli utsatta för sådan behandling; ty det är en sak att inhämta kunskap om de goda tingen i Jehovas heliga ord och de underbara välsignelserna i framtiden genom den nya världen, men en helt och hållet annan sak att stå ansikte mot ansikte med världens ogillande, hån, förlöjligande och förföljelse. Icke desto mindre kommer Guds, den Högstes, misshag att ådagaläggas, om vi undandrar oss förpliktelser på grund av fruktan. ”Människofruktan har med sig en snara, men den som sätter sin lit till Jehova varder beskyddad. Många söka härskarens gunst, men en människas dom kommer från Jehova.” (Ords. 29:25, 26, Amer. stand. övers.) Ett väldigt arbete måste utföras, innan denna gamla värld tillintetgöres. Detta är ingen tid för tvekan, försagdhet eller fruktan, utan en tid då det gäller att gå framåt. Nu är det tid för modig handling och underbar utvidgning i verksamheten å alla Guds sanna tjänares sida. Hela världen och de osynliga onda makterna uppbjuder alla sina krafter för att förhindra denna framgång. Hatet tar sig nu uttryck och kommer ytterligare att taga sig uttryck på alla tänkbara sätt för att resa hindrande skrankor, men dessa hinder kommer inte att ha åsyftad verkan. ”Nu skall intet vapen, som smides mot dig, hava någon lycka; var tunga, som upphäver sig för att gå till rätta med dig, skall du få domfälld.” (Jes. 54:17) Sådana löften är deras arvedel, som är flitiga, o förskräckta tjänare åt Jehova Gud.
4. I denna tid måste Guds språkrör tala hans ord till den upproriska kristenheten, ett nackstyvt släkte, ett hårdhjärtat folk; och inga ord får lov att utelämnas från de gudomliga befallningarna. Nej, utan hela Guds rådslut måste kungöras, även om Satan, denna onda världs gud, kommer att försöka få oss att glömma sanningen och Guds föreskrifter. De som låter sig övervinnas av den onde eller av hans redskap kommer att ådraga sig Jehovas misshag.
5. Med vad lever vi i fiendskap? Vems kraft behöver vi? Varför?
5. Guds oförskräckta tjänare lever i fiendskap med denna världen: ”Världens vänskap är fiendskap mot Gud. Den som är hågad för att bli en världens vän gör sig därför till en Guds fiende.” (Jak. 4:4, Rotherham) Denna fiendskap gäller inte olika politiska åsikter, ideologier, religiösa uppfattningar, och den har ingenting med rasfientlighet att göra. Nej, vår fiendskap är långt mera omfattande, ty den består i opposition mot hela världen, både dess synliga och dess osynliga del. Ingen individ, grupp eller världsorganisation skulle i sin egen kraft kunna framhärda i ett sådant tillstånd av kallsinnighet gentemot denna nuvarande onda värld. Mänskligt uthärdande kan gå endast till en viss gräns. Ingen individ av kött och blod kan stå emot hela världen och tjäna tillsammans med en impopulär, föraktad organisation någon längre tid, om han inte får kraft från den högsta källan, den allsmäktige Jehova. I denna tjänst får man inget beröm av människor, inga bi fallsyttringar, inga tacksägelser eller hedersbetygelser från världen, ingen pekuniär eller kommersiell vinst. Nej, ju mer tjänst man gör, ju mer nit, energi och hängivenhet man lägger in i arbetet, desto större blir det hat och den ringaktning som möter en från dem som hör denna världen till. Är det då inte av livsviktig betydelse att få veta, hur denna mycket behövliga kraft och detta nödvändiga stöd kan vinnas?
6. Hur kan denna behövliga kraft, detta nödvändiga stöd vinnas?
6. Hans ord överflödar av försäkringar: ”Hör nu på! Förstår du icke, har du icke hört, att den Evige är en beständig Gud, den som har skapat världen från den ena änden till den andra? Han blir aldrig vanmäktig, är aldrig trött, hans insikt är outrannsaklig. Hos den trötte ingjuter han kraft och skänker ny styrka åt den svage. Unga män kunna bli vanmäktiga och trötta, de starka ungdomarna kunna svikta, men de som bida efter den Evige skola hämta ny kraft, de breda ut vingar likt örnar, de löpa och bli aldrig trötta, de gå och bli aldrig vanmäktiga.” (Jes. 40:28—31, Moffatt) Aposteln Paulus tröstade oss med dessa ord: ”Till slut, bliv starka i Herren och i den kraft som hans suveräna makt skänker.” (Ef. 6:10, Weymouth) En amerikansk översättning uttrycker det så: ”Ni måste växa eder starka genom förening med Herren.” Det lägges eftertryck på orden ”måste växa eder starka”. Det är alltså mycket tydligt, att Guds kraft inte kommer att falla på oss, som om vi blev insvepta i en kappa, och göra oss skickade att utföra väldiga gärningar, utan tvärtom måste varje individ göra någonting för att styrka sig i Herren. Mycken tid måste användas till studium för att man skall lära känna var kraften kommer ifrån, vem som redan har vunnit den och hur han har gjort det. Varje kristen önskar förvisso vara en tapper kämpe för Herren, utföra hans heliga verk utan fruktan och motstå den ondes glödande pilar, i det han hyser fullständig tillit till Jehova och till hans ärorike Konung och Son, Kristus Jesus.
Orsaker till fruktan; hur de bör övervinnas
7. Nämn några av orsakerna till fruktan.
7. Vad finns det för några orsaker till fruktan? Förmodligen medger alla, att fruktan är ett uttryck för själviskhet. Där det finns fullständig osjälviskhet, där finns det kärlek. ”Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver ut räddhågan, ty i räddhågan ligger tanke på straff, och den som rädes är icke fullkomnad i kärleken.” (1 Joh. 4:18) Denna slaviska fruktan eller räddhåga skulle säkerligen inte finnas där, om all själviskhet bleve avlägsnad. Är det emellertid inte sant, att när det begäres, av oss att vi skall utföra någon särskild tjänst för Jehova, en tjänst som kanske står i direkt strid med denna världen, kanske rent av utgör ett budskap emot den, då kanske tankar som dessa kommer in i vårt sinne: Kan jag utföra det här arbetet? Kommer jag att misslyckas? Vad kommer följden att bli? Vad kommer folk att tänka och säga? Kan det föra med sig någon skada eller fara för mig eller för min familj? Blir det i så fall i psykiskt eller fysiskt avseende? Kan plågan uthärdas? Många tvivel kommer över den räddhågade. Tvekan gör sitt intåg, och människofruktan griper honom. Genast infinner sig undanflykter. Kanske finns det något annat viktigare att göra; något som måste styras om har blivit bortglömt, eller kanske är man inte så frisk. De som är försagda och rädda är övertygade om att de har goda skäl till att inte ge sig i kast med den föreliggande uppgiften. ”Anden är villig, med köttet är svagt.”
8, 9. Vilka försäkringar har vi, som väpnar oss mot dessa farhågor?
8. Är det verkligen möjligt för en människa att bygga upp sitt mod, så att alla dessa farhågor inte behöver infinna sig? Kan hon bli väpnad mot alla dessa köttets begränsningar och svagheter? Det jakande svaret får vi från Jehovas ord. ”Så skall ock min Gud efter sin rikedom i fullt mått och på ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad I behöven.” (Fil. 4:19) Den Högste försäkrar oss: ”Frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.” Och återigen: ”Jehova Sebaot skolen I hålla helig; honom skolen I frukta, och för honom skolen I förskräckas.” (Jes. 41:10 och 8:13) Han som så väl känner det mänskliga köttets svaghet, han befaller oss att inte frukta.
9. Hur kan vi då förlita oss på honom? Är det möjligt att våga livet i förtröstan på Jehovas löfte? Skriften ger svaret: ”Alla dessa ord blevo fordom skrivna till vår undervisning, för att vi genom att förbli ståndaktiga och hämta uppmuntran från skrifterna må hysa hopp.” (Rom. 15:4, Moffatt) Vi behöver inte vara rädda för att vårt hopp kommer att vara fåfängt eller att vi skola bli besvikna, ty aposteln säger: ”Lidandet verkar ståndaktighet och ståndaktigheten beprövad fasthet och fastheten hopp, och hoppet låter oss icke komma på skam, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan.” — Rom. 5:3—5.
10. Av vilket studium måste vi därför hämta kraft, och varför måste vi det?
10. Vi måste därför hämta kraft genom att studera Skriften, ty där får vi vetskap om vem som är kraftens källa. Har inte den Allsmäktige danat kraften? Han skapade den. Ju mer vi får veta om Jehova och om hur han förlänar sin kraft, dess bättre blir vi i stånd till att taga emot den. Att känna Jehova är att förtrösta på honom. Vår Herre Jesus är det fullkomliga exemplet på fullständig tillit, ty han visste ej av någon fruktan, varken för människor, för världen eller för djävulen. Sanningen ger sinnet frihet, ger oss frihet att tala och frihet att handla. ”Då sade Jesus till de judar, som hade satt tro till honom: Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.” — Joh. 8:31, 32.
11. Hur måste sanningen mottagas, och varför är det så?
11. Sanningen måste mottagas i ödmjukhet och saktmod. ”Skaffen därför bort all orenhet och all ondska, som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord, som är plantat i eder och som kan frälsa edra själar.” (Jak. 1:21) Herren Jesus var saktmodig. Likaså ”var mannen Mose mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden”. (4 Mos. 12:3) Saktmod och Herrens fruktan är väsentliga egenskaper hos den kristne, och Jehova har nådefullt sörjt för att vi skall kunna studera både enskilt och gemensamt, så att vi kan växa till i fråga om dessa förutsättningar. Genom saktmod kan man tillgodogöra sig undervisning, och den trogne lärjungen kommer alltid att befinnas bida efter Herren och sträva efter att göra hans vilja. Då kommer samvetet att vid alla tillfällen vara okränkt inför Herren, när vi beder honom om hjälp och kraft att utföra hans verk. Brist på saktmod kommer ofta att resultera i att man går åstad och försöker åvägabringa något i sin egen kraft.
12, 13. Hur kan vi uppmuntra och hjälpa varandra i tron?
12. Genom att vi kommer tillsammans för gemenskap, studium och tjänst är vi i stånd till att uppmuntra och hjälpa varandra i tron. ”Då talade de som fruktade Herren var och en med sin nästa; och Herren gav akt och hörde det; och en minnesbok blev skriven inför honom för dem som frukta Herren och tänka på hans namn. Och de skola vara min särskilda egendom, säger härskarornas Herre, på den dag då jag utför min dom; och jag vill skona dem, såsom en man skonar sin son som tjänar honom.” (Mal. 3:16, 17, Douay) Var och en kan inte tala med sin nästa, om man stannar hemma eller om man bara läser Skriften. För att man skall kunna göra det, måste man givetvis träffa varandra och dryfta Herrens ord och de gärningar som har att göra med hans heliga namns ära. Det innebär att tala med sina medmänniskor och tala om sanningen för dem. Sådana handlingar behagar Herren så väl, att han har befallt att detta skulle upptecknas: ”Men under tiden talade de som tillbådo den Evige med varandra, och den Evige gav akt på dem och hörde dem. Inför honom ligger en förteckning över hans tillbedjare som troget hålla sig till honom. ’Och jag vill göra anspråk på dem’, förklarar härskarornas Herre, ’såsom min egen högt skattade tillhörighet, på den dag då jag griper in. Jag vill skona dem, såsom en man skonar den son som arbetar i hans tjänst.’” — Mal. 3:16, 17, Moffatt.
13. Vidare har vi detta uttalande av aposteln Paulus: ”Låt oss genom att ge akt på varandra egga oss själva till att tävla med varandra i kärlek och goda gärningar. Låt oss icke försumma att komma tillsammans, såsom somliga göra, utan låt oss uppmuntra varandra, så mycket mera som ni kunna se, att den stora dagen kommer närmare.” Jesus sade: ”Ty varhelst två eller tre äro församlade såsom mina efterföljare, där är jag mitt ibland dem.” (Hebr. 10:24, 25; Matt. 18:20; En amer. övers.) Det är på det sättet vi kan förstå den store Jehovas goda uppsåt och skaffa oss begrepp om den rättfärdiga nya världen och dess Konung, ty vi måste personligen godtaga och bli övertygade om dessa sanningar. För att kunna hysa fullständig förtröstan och obetingad tillit måste vi göra dessa sanningar till vår egendom, en del av oss själva, så att säga; och då kommer vi att kunna lyda uppmaningen: ”Håll alltså stånd med sanningens bälte kring livet.” Sanningen är förvisso vår vapenrustning från Gud, som gör det möjligt för oss att stå emot den ondes och hans demoners angrepp i dessa yttersta dagar. — Ef. 6:11—14, En amer. övers.