”Vad du än eljest förvärvar, förvärva förstånd”
Framför allt förvärva vishet; vad du än eljest förvärvar, förvärva förstånd.” — Ords. 4:7, En amer. övers.
1. Varför är det viktigt att känna den Helige? Vad betyder det?
JEHOVA, den store Teokraten, förstår allt och ger förstånd åt sina trogna tjänare, allteftersom de behöver det. Detta förstånd är en av de förnämsta förutsättningarna för en rätt teokratisk tjänst. Det utgör det kännetecken som skiljer en mogen tjänare från en nybörjare. Forntidens visaste man sade: ”Att känna den Helige är förstånd.” (Ords. 9:10) Den som var visare än den forntida vise mannen sade till denne Helige: ”Detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.” Detta att känna eller ha kunskap om den Helige betyder mycket mera än att endast ha en intellektuell uppfattning av hans existens. Det betyder en på bevis uppbyggd kunskap om Jehova och om hans uppsåt, som motstår varje försök till att kullkasta den. Det betyder att förstå honom och inse, varför han gör det som han gör.
2. Hur rekommenderas det åt oss att öva förstånd?
2. Denna välgrundade, beprövade och orubbliga kunskap är värd att eftersträvas. Den är något som vi inte kan reda oss utan, om vi hoppas att få åtnjuta evigt liv, välsignade av Guds rike. Håll detta förhållande för ögonen, så kommer en bättre insikt om tyngden och innebörden i de inspirerade orden i Ordspråksboken 4:7, som vi här har använt som rubrik, att bli följden. Om vi förstår att Gud är vår Fader, då kommer vi att ägna uppmärksamhet åt vad han lär oss, och detta kommer att öka vår förmåga att förstå honom och vårt förhållande till honom. ”Hör, min son, en faders föreskrifter, och var uppmärksam, så att du kan vinna förstånd; övergiv icke min undervisning, ty jag ger dig god lärdom! Framför allt förvärva vishet; vad du än eljest förvärvar, förvärva förstånd.” (En amer. övers.) Som tillägg till en faders förmaningar har vi också de råd som givits av hans vise och trogne son, vilken själv rönte gagn av sin faders, anvisningar: ”Ty jag var en son åt min fader, den späde och ende älskade i min moders ögon. Och han undervisade mig och sade till mig: Låt ditt hjärta behålla mina ord; håll mina bud och lev.” — Ords. 4:1—4, 7, Amer. stand. övers.
3. Varför är det nödvändigt att ha förstånd jämte vishet?
3. När det gäller att förvärva förstånd inser vi först och främst, att man kan ha betydande kunskap och ändå inte ha förstånd. Förståndet nöjer sig inte med själva faktum, utan vill också ha tag i tingens orsaker och grunder. Till förståndet hör också förmågan att tillämpa eller bruka denna kunskap till det bästa möjliga. Utan förstånd är därför kunskapen av mycket ringa värde. Detta gäller i all synnerhet när det är fråga om att tillämpa den kunskap vi har om Gud, hans rike och hans lag. De nyss återgivna skriftställena anger också, att det är möjligt att ha vishet och ändå inte ha förstånd. Vi kan besluta oss för en rätt kurs som vi vill följa. Vi kan ha invigt oss till att tjäna Herren. Allt detta är ett vist tillvägagångssätt, men dessutom måste vi förvärva förstånd. Aposteln säger att skillnaden mellan en son och en tjänare är den, att för sönerna kungör Herren Jesus vad hans Fader gör. (Joh. 15:15) Han uppenbarar för oss skälen och orsakerna till de saker och ting som vi behöver känna till. Detta förstånd finns inom räckhåll för var och en som är ett Guds barn, men han måste gå åstad och förvärva det. Utan det kan han inte med framgång fullfölja sin kristna kallelse.
4. Vilka är det i själva verket som på detta sätt ger oss råd? Vad tillkommer det oss att göra?
4. Detta råd från en fader till en son ges i första hand av Jehova till hans enfödde Son, vår Herre Jesus Kristus, och gäller också lemmarna i Kristi kropp. Men i princip är det tillämpligt på varenda människa som någonsin skall vinna liv i eller under Jehovas rike. Denna maning från de båda största rådgivarna i universum, Jehova Gud och hans Son, Kristus Jesus, till att ägna uppmärksamhet åt Guds ord, till att förvärva förstånd beträffande detta ord, så att vi fullt kan inse vårt förhållande till Gud och hans organisation, är därför någonting som vi storligen bör uppskatta och taga mycket allvarligt. ”Min son, hör din faders föreskrifter och övergiv icke din moders undervisning.” (Ords. 1:8, Amer. stand. övers, i marginalen) Vi å vår sida måste göra något. Vi måste förvärva förstånd och insikt med avseende på Jehovas uppsåt och lära känna hur de är tillämpliga på oss individuellt och kollektivt. Om vi vägrar eller försummar att förvärva detta förstånd, sätter vi vår framtida tillvaro i någon del av Guds rike i fara.
5. Vilket val från den unge kung Salomos sida lovordades av Herren Gud?
5. I flydda tider gav Herren kung Salomo mycket varma lovord för att denne önskade sig ett förståndigt hjärta mer än något annat. Vi har gagn av att här begrunda Salomos handlingssätt och det behag som Herren fann däri. ”I Gibeon uppenbarade sig nu Jehova för Salomo i en dröm om natten; Gud sade: Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.” Salomo svarade: ”Så giv nu din tjänare ett hörsamt [eng. övers.: förståndigt] hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?” ”Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren. Och Gud sade till honom: Eftersom du har bett om sådant och icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att akta på vad rätt är, se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits före dig och att din like ej heller skall uppstå efter dig. Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall vara din like.” — 1 Kon. 3:5, 9—13.
6. Varför behagade hans val Jehova? Varav var det en skuggbild?
6. Salomos val behagade Jehova Gud, därför att det erkände Honom såsom den högste. Det visade att Jehova är den enda rätta källan till förstånd och att Salomo var en tjänare som önskade tjäna honom troget och att det folk som skulle dömas var Jehovas folk. Detta visa val utpekar den kurs som alla Guds tjänare med rätta bör följa, och det utgjorde en profetisk skugga av den rätta kurs som deras Ledare, Jehovas trogne och sanne tjänare, skulle komma att följa. Profeten Mose ådagalade också föredömligt saktmod och blickade upp till Jehova för att få förstånd och ledning, och därför brukade Gud Mose på ett mäktigt sätt. — 4 Mos. 12:3.
7. Vem är vårt största föredöme i fråga om att söka förstånd? Varför?
7. Det största föredöme vi har i fråga om att söka förstånd och att tillämpa det är emellertid, som naturligt är, Jesus av Nasaret, ty han sade: ”Jag kan icke göra något av mig själv. ... Jag söker icke min vilja, utan dens [eng. övers.: Faderns] vilja, som har sänt mig.” (Joh. 5:30) Genom att inte söka sin egen vilja undvek han att fördärva sin vishet och sitt förstånd. Denne Jesus har, tack vare Gud, blivit oss till visdom. (1 Kor. 1:17—19, 30) Vi gör därför väl i att ägna särskild uppmärksamhet åt det exempel som han har givit oss. Innan vi gör det, skall vi emellertid betrakta en annan sida av saken.
8. Kan förstånd förloras? Vems exempel bestyrker ditt svar?
8. Det förhållandet, att någon har förstånd i det närvarande ögonblicket, är ingen garanti för att detta förstånd kommer att vara hans tillhörighet för alla tider. För att man skall kunna behålla detta förstånd, måste man omhulda, bevara och förkovra det. Ingen sak som gäller Jehovas rike med Kristus som regent får tillåtas uppkomma, utan att man skaffar sig en rätt insikt och uppfattning om den. Vad är Guds uppsåt med avseende på den? Vad är min teokratiska plikt i förhållande till den? Inget pris är för högt att betala för förstånd. Salomo, Jehovas högt prisade tjänare, förlorade sin insikt och sitt förstånd, som en gång hade varit så dyrbara och betydelsefulla för honom. Han fäste sin tillgivenhet vid annat än Herren. Han tillfredsställde de begär som bodde i hans människohjärta, vilket är ”illfundigare än allt annat och fördärvat”. (Jer. 17:9, 1878 års övers.) Att han på detta sätt följde sin egen vilja fördärvade hans förstånd, och han dog under Guds fördömelse. (1 Kon. 11:1—11) Detta lär oss att ingen annan människa, om det också är en så nära och så kär anhörig som en hustru, får lov att komma emellan tjänaren och hans Gud. Salomo blev tillbörligen varnad för följden av sitt handlingssätt, men valde att ignorera det, vilket var ett allvarligt steg och betecknade att hans förstånd hade blivit fördärvat.
”För allt ditt förvärv sök förvärva förstånd”
9. Hur illustrerade Mose vid ett prövande tillfälle detta sorgliga förhållande?
9. På liknande sätt ådagalade Mose, som var känd som den saktmodigaste mannen på hela jorden, stor förmåga att urskilja och förstå Jehovas vilja och uppsåt beträffande honom och Guds folk som han hade privilegiet att tjäna. Men då hans egen vikt och betydelse kom honom att mista besinningen och israeliternas upprepade överträdelser irriterade honom, vägrade han att på tillbörligt sätt ära Jehova inför dem. Lägg märke till den en gång saktmodige och ödmjuke Mose ord. ”Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan; där sade han till dem: Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur denna klippa skaffa fram vatten åt eder? Men Jehova sade till Mose och Aron: Eftersom I icke trodden på mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har givit dem.” (4 Mos. 20:10, 12) Mose förstånd blev fördärvat, han menade sig vara jämställd med Gud i att åstadkomma välsignelser över Israel.
10. Vad är den störste fienden till förstånd? Varför?
10. Den störste fienden till förstånd är det egna jaget i någon form, självsäkerhet, självmedömkan eller självsvåld. När jaget kommer i förgrunden, skymmer det alltid bort det som saken verkligen gäller och hindrar en att se klart. Om vi vill behålla förstånd och insikt, måste vi därför beständigt hålla vårt jag i underdånighet och ha vår blick helt fäst på Herrens härlighet, studera hans ord och begrunda och så, nära som möjligt följa de exempel som Herren framställer i Skriften till ledning för oss. Låt oss nu betrakta Jesus, som blev oss till visdom och ett exempel på hur man skall förvärva och behålla tillbörligt förstånd.
11. Hur fick Jesus förstånd? Hur får vi det?
11. Jesus hade kunskap, vishet och fullkomlig förmåga att förstå Guds uppsåt. Denna fullkomliga kunskap och vishet och detta fullkomliga förstånd kom honom inte automatiskt till del; han måste förvärva dem genom studium, begrundan och bön, alldeles som vi. (5 Mos. 17:18—20) Hans trogna handlingssätt i detta hänseende är framställt såsom en förebild eller ett exempel som vi bör följa. (1 Petr. 2:21) Hans resonemang och slutledningar är grundade på en fullkomlig insikt beträffande Guds vilja. Dessa resonemang och slutledningar är fullständigt främmande för människors sätt att resonera, och de flesta av hans slutledningar är helt olika våra, på grund av våra ofullkomligheter och mänskliga benägenheter som är efter köttet. (Jes. 55:8, 9) Det handlingssätt som han förfäktar för sina efterföljare är det rätta, oavsett hur mycket det strider mot vår egen uppfattning, och vi måste låta vad han framhåller gå före våra egna eller någon annan människas slutsatser. Vi måste bli förvandlade genom att förnya vårt sinne till att överensstämma med Guds sinne, såsom detta har tagit sig uttryck i hans ord, innan vi kan få verklig kunskap och vishet och verkligt förstånd.
12, 13. Vilken princip gentemot Gud var Jesu rättesnöre? Vilka prov bevisar det?
12. Jesu ståndpunkt beträffande hans och vårt förhållande till Jehova Gud finns uttalad i Matteus 22:37: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.” Han lät sig alltid själv ledas av denna princip och anbefallde den åt alla andra. När djävulen felaktigt citerade skriftställen och föreslog en felaktig tillämpning av dem på Jesu personliga behov, gav Jesus vid alla tillfällen ära åt Jehovas namn och ord och ådagalade sitt förstånd genom att tillämpa skrifterna på rätt sätt.
13. ”Därefter blev Jesus av anden förd upp i öknen, för att han skulle frestas av djävulen. Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han omsider hungrig. Då trädde frestaren fram och sade till honom: Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd. Men han svarade och sade: Det är skrivet: Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det [eng. övers, och 1878 års övers.: vart och ett ord] som utgår av Guds mun. Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom uppe på helgedomens mur och sade till honom: Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är ju skrivet: Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten. Jesus sade till honom: Det är ock skrivet: Du skall icke fresta Herren, din Gud. Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg, och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade till honom: Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig. Då sade Jesus till honom: Gå bort, Satan, ty det är skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna. Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och betjänade honom.” (Matteus 4:1—11) Jehova i sin tur visade sitt godkännande av Jesu tro och trohet genom att låta sina änglar komma och betjäna honom, sedan provet var överståndet. Jesus måste emellertid först bestå i provet och visa sin tro.
14, 15. Vilka kännetecken på förstånd lägger vi märke till i de exempel Jesus gav oss?
14. Jehovas ödmjuke tjänare, som är angelägen om att förvärva förstånd, kommer att begrunda detta exempel. Först lägger han då märke till att Jesus inte själv valde, vilken kurs han skulle följa, eller själv valde den plats där han skulle verka. Han blev ”förd av anden”. Vad han själv föredrog och vad han själv tänkte om vad som skulle göras var inte det viktiga. Samma inställning framträder vid varje prov som han sattes på. Den stora frågan var inte, hur han skulle kunna tillfredsställa sina egna lekamliga behov, hur legitima dessa än kunde te sig, eller hur han skulle kunna följa en skenbart lättare och mera önskvärd väg, då det gällde att utföra den uppgift hans Fader hade ålagt honom. Han hade förstånd. Han kände sin Faders uppsåt. Detta förstånd plus Jehovas ande gjorde det möjligt för honom att rätt förstå och tillämpa dessa skriftställen, som Satan hade tillämpat felaktigt, och att svara med skriftställen som var rätt tillämpade i enlighet med hans Faders uppsåt.
15. Jesus visste väl, att om han skulle begagna sin makt till att förvandla stenarna till bröd, så skulle han därigenom lämna ett exempel på själviskhet åt sina lärjungar att efterfölja. Han skulle då bruka sin av Gud givna makt för sin egen vederkvickelse och hugnad snarare än till sin Faders ära. Detta skulle bli en stötesten för hans efterföljare i stället för ett tillbörligt föredöme. Han hyste tro på att hans Gud skulle sörja för hans behov, när tiden var inne, och Gud gjorde detta. Jesu förstånd sade honom, att om han hoppade ned från templets tinne och bleve bevarad, så skulle han kanske kunna få en mängd anhängare, men dessa efterföljare skulle inte godtaga honom på grund av hans Guds eviga principer, som han hade ingått förbund om att framhålla, utan på grund av den sensationella gärning som han hade utfört. Jehova skulle inte bli förhärligad, och inte heller skulle folket röna gagn av detta handlingssätt. Och vidare, vad skulle det vara för fördel med att falla ned och tillbedja Satan, även om detta företag bleve framgångsrikt? Om han vunne denna världens riken, skulle han endast få en massa ”kärl” eller redskap som var beredda till oundvikligt och slutligt fördärv. Djävulens projekt är aldrig en utväg genom vilken Guds härlighets rikedom kan uppenbaras på barmhärtighetens kärl, som han har berett till sin härlighet. (Rom. 9:21—23) Jesu förstånd gjorde det möjligt för honom att klart inse, att Herrens sätt att inbjuda människor av en god vilja till att underkasta sig Jehovas principer, sådana dessa är uppenbarade i Kristus Jesus, för att de själva genom dem skall kunna bli förvandlade och för att de på det sättet skall få Hans lag skriven i sina hjärtan, var det bästa och enda rätta sättet.
16. Vad behöver vi alltså för att bestå i proven från djävulen?
16. Denna serie av exempel som Jesus framställde till vår uppbyggelse omfattar de olika sätt på vilka djävulen närmar sig Herrens tjänare, genom köttets, begärelse, ögonens begärelse och levernets högfärd, i sitt försök att vända dem bort från att troget tjäna Jehova. (1 Joh. 2:16, 17, 1878 års övers.) Det behövs förstånd att kunna mostå dem. Studera dessa exempel noggrant, begrunda dem och förvärva förstånd för allt ditt förvärv. Djävulen hade och gjorde bruk av kunskap. Jesus hade och gjorde bruk av förstånd. Det är stor skillnad på dessa båda ting.
17, 18. Vad är det som förstånd skapar? Vad hjälper detta oss att göra?
17. Vad Jesus beträffar är det skrivet om honom, att han ”för den glädje som var honom förelagd uthärdade korset och föraktade skammen och nu sitter på Guds trons högra sida”. (Hebr. 12:2, eng. övers.) Skriften anger att Jesus hade en personlig glädje av att uppfylla sin Faders uppsåt och erhålla den utlovade belöningen. Den anger ett personligt mål, en lön som skulle vara helt och hållet hans egen, allt i harmoni med och välbehagligt för hans himmelske Fader, som hade förelagt honom denna glädje.
18. En del av denna stora glädje bestod i att bli Konung i Guds härliga rike, den glädjen att han, om han var trogen, skulle kunna bli det redskap som skulle brukas av hans himmelske Fader till att leda Rikets verksamhet, som skulle hävda Jehovas namn och förläna oräkneliga välsignelser åt trogna skapelser överallt i universum. Denna glädje som var Jesus förelagd och som han så varmt åstundade framställes i bild i Skriften som en skatt, dold i en åker. Han måste sälja allt vad han hade för att komma i besittning av denna åker. Kristi kropps lemmar, som är Guds arvingar och Kristi medarvingar, är kallade till och uppfordras till att följa i hans fotspår. Det kräves också av dem, att de skall sälja allt vad de har för att få vara med honom i Riket. Samma allt uppslukande glädje är dem förelagd, och det måste inspirera dem till samma oföränderliga beslutsamhet, samma avgjorda inställning, att inget offer är för stort, inget hinder för svårt för dem att övervinna för att få del i denna härliga belöning som Jehova har kallat dem till. — Matt. 13:44.
19. Har detta någon betydelse för Jonadabskaran? I så fall hur?
19. Likaså kräves det också av Jonadabklassens medlemmar eller de ”andra fåren”, som kommer att bli storligen välsignade och ärade under detta härliga rike och få taga emot alla dess håvor, att de skall anse detta privilegium vara av oskattbart värde. Det fordras av dem, att de i sitt handlingssätt skall visa en trohet lik den som utmärker Jesus och hans kropps lemmar för att kvalificera sig för Rikets välsignelser. Det som avses med uttrycket ”säljer allt vad han äger”, att avstå från allt för att vinna denna ”dyrbara pärla”, är en livsviktig sak för alla Kristi kropps lemmar och för deras trogna följeslagare av Jonadabskaran. Vi inser detta ännu klarare, om vi har tillbörligt förstånd. Förvärva förstånd! — Matt. 13:45, 46.
20. Hur grep sig Jesus an med detta företag utan hindersamma bördor?
20. Jesu inställning och hans metod att gripa sig an med detta stora företag framgår av Matteus 8:20—22: ”Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats, där han kan vila sitt huvud.” Hans diktan och traktan gick ut på att tjäna hans Gud och att lita på Honom med avseende på allt annat. Han var inte intresserad av att samla personliga jordiska skatter. Han hyste ingen önskan att förskaffa sig denna världens rikedom och inte heller jordegendom eller ens ett hem. Han försökte inte ens skaffa sig de vanliga ting som andra människor tyckte var nödvändiga för deras existens. Han bekymrade sig om en enda sak, nämligen att förvärva den åker som innehöll den dolda skatten. Alla andra jordiska förvärv skulle ha varit betungande och skulle ha varit till hinders för hans planer. Därför gav han dem med glädje på båten hellre än att låta dem på något sätt komma i vägen för hans enda stora strävan.
21. Hur satte Jesus i gång med sin verksamhet?
21. Jesus började genom att officiellt åtaga sig de förpliktelser som var förbundna med arbetet. Han framställde sig för sin Fader och sade (så som det uttryckes av psalmisten): ”Se, jag kommer ... [för] att göra din vilja, min Gud.” Efter sina fyrtio dagar i öknen, där han utan tvivel studerade, ägnade sig åt begrundan och omsorgsfullt planerade sitt framtida tillvägagångssätt, och sedan han hade blivit frestad av djävulen, kom han ut ur öknen med den positiva föresatsen att förvärva sin ”åker” och vinna den dyrbara skatten till varje pris. Han hejdade sig inte och sade: ”Har jag tillräckligt med pengar på banken att reda mig på, om det här företaget skulle misslyckas eller om saker och ting inte går i lås?” Inte heller fordrade han en husvagn eller yrkade på några andra anordningar för att sörja för sin bekvämlighet under detta företag. Nej, han kom direkt ut ur öknen och gick genast till verket att tjäna Guds, den Allsmäktiges, syften i enlighet med sitt förbund. Då han förkunnade detta evangelium om Riket och inbjöd efterföljare att förena sig med honom däri, förstod han vad han gjorde.
Lärjungarna visade ett likadant förstånd som Jesus
22. Hur förhöll sig de som inbjöds att förena sig med honom som lärjungar?
22. Han inbjöd Andreas, Petrus, Jakob och Johannes, bland andra, att förena sig med honom i verket att bli människofiskare. Dessa lämnade ögonblickligen sitt fiskarvärv. Lika litet som Jesus hejdade de sig obeslutsamt för att fundera: ”Vad kommer det här att kosta mig?” eller ”Har jag tillräckligt med pengar till allt vad jag behöver i det här arbetet?” Inte heller sade de: ”Om detta slår fel, så kommer jag att ha mist alla mina kunder, och vad skall det då bli av mig?” Nej, de lämnade omedelbart sitt fiske och övergick till att följa Jesus. Allteftersom tiden gick, slöt sig andra lärjungar av samma sinnelag till dem, och kärnan till en hel organisation bildades.
23, 24. Vilka sände han ut först, och vilka föreskrifter fick de?
23. Slutligen var tiden inne att sända ut dessa lärjungar i deras mission som människofiskare. Han valde ut de mest försigkomna, mogna och till sin inställning teokratiska till att utgöra denna första pionjärgrupp och skickade ut dem i tjänsten såsom representanter för Riket. Det var bara tolv stycken.
24. Herrens föreskrifter till dem var tydliga och bestämda. I Matteus 10:5—10 (En amer. övers.) läser vi: ”Jesus sände ut dessa tolv, sedan han hade givit dem dessa anvisningar: ’Gå icke bland hedningarna eller till någon samaritisk stad, utan fortsätt i stället till de förlorade fåren av Israels hus. Och när ni gå omkring, predika då och säg: Himmelriket är nära! Bota de sjuka, uppväck de döda, hela spetälska, driv ut demoner. Giv utan betalning, alldeles såsom ni ha fått utan betalning. Tag icke emot pengar av guld eller silver eller koppar att stoppa i edra fickor, och tag icke med någon väska på eder resa, icke heller två skjortor eller skor eller en stav, ty arbetaren förtjänar sin mat!’” Likheten mellan dessa förhållningsregler och Jesu eget tillvägagångssätt i tjänsten är mycket slående.
25. Varför sände Jesus ut dem fria från alla slags bördor?
25. Detta sätt att utföra arbetet måste ha låtit besynnerligt för lärjungarna, då det var så helt i strid med mänskligt resonemang, att man skulle mena att lärjungarna inte kunde förstå det, men de var villiga. Vi kan inte komma ifrån det förhållandet, att det var på det sättet Jesus själv gick till väga, och det är det handlingssätt som han anbefallde åt sina efterföljare att välja. Helt naturligt uppstår den frågan: Varför anbefallde Jesus ett handlingssätt som detta för sin egen och sina efterföljares del? Jesus visste att en hop av jordiska ägodelar, vilka det vara månde, utöver det som var absolut nödvändigt för dem för att de skulle kunna reda sig, helt enkelt skulle bli extra bördor för dem och skulle lägga hinder i vägen för det uppdrag som de hade fått av Jehova. En sådan hop av ägodelar skulle komma det arbete, som de gick åstad för att utföra, att gå i långsammare takt. Följaktligen uppmanade han dem från början att inte betunga sig med sådana ting. Deras uppdrag hade kommit från Jehova. Han hade anvisat ett mycket betydelsefullt verk åt dem; allt onödigt som kunde tynga dem och hindra dem från att fullgöra detta verk måste de avstå ifrån. Dessa ting skulle endast vålla dem bekymmer och komma dem att dela sin uppmärksamhet mellan alla sina tillhörigheter och sitt uppdrag från Herren. Framför allt annat ville Jesus att deras sinnen skulle vara fria och helt inriktade på detta uppdrag för att säkra dess framgång. Jesus hade förstånd och hjälpte lärjungarna att förstå.
Vad som kommer av att man saknar förstånd
26. Hur var detta alldeles olikt människors sätt att gå till väga?
26. Detta handlingssätt är alldeles, olikt det bland människor vanliga. I våra dagar kan man utan överdrift säga, att till och med bland dem som bekänner sig vara kristna tänker nästan var och en först av allt så här, när han tar heltidstjänsten i övervägande: ”Vad har jag av jordiska resurser, som jag kan falla tillbaka på? Jag kan bli sjuk, eller kanske kommer det här inte att utveckla sig tillfredsställande. Vad skall jag då göra, om jag inte har något hem att komma till eller andra möjligheter att tillgripa?” Detta är människosinnets naturliga sätt att reagera; det sätter oss själva främst och Gud och hans krav i andra rummet. Detta är inte att resonera i enlighet med vår Herre Jesu Kristi förstånd. Det är därför köttsligt, jordiskt, demoniskt. Den fråga som var och en som bekänner sig vara en kristen ställes inför i en sådan angelägenhet är denna: Vem har rätt, Jesus Kristus, vår Herre och vårt Huvud, eller jag? Alla medger säkert, att Herren har rätt. Nåväl, har jag tillräcklig tro på Gud, den Allsmäktige, för att taga emot vår Herres, Jesu Kristi, förhållningsorder och följa den kurs för vårt handlande som han har utstakat för alla sina trogna efterföljare, den kurs som hans trogna lärjungar följde, när han var hos dem vid sin första ankomst? Framställd utan omsvep är frågan den: Är jag beredd att sälja allt vad jag äger för att få del i Guds rike?
27, 28. Varför bör vi samla förstånd, inte bördor? Ge en illustration.
27. Eftersom Herren känner vår begränsning och vilken makt våra jordiska begär har och vet hur påpasslig djävulen är för att hjälpa oss att tillfredsställa dem, har han med eftertryck framhållit denna fråga om att förvärva förstånd i Skriften. Han gav till känna att det är mycket nödvändigt att först förvärva förstånd, och när vi har kommit i besittning av det blir det oss möjligt att inse, att det i sanning skulle vara mycket dåraktigt att försöka verka för Riket med en mängd onödiga hopsamlade bördor, som givetvis kommer att hindra vår framfart och grumla vår hängivenhet.
28. Låt oss taga en illustration. I våra dagar måste en man som har egendom till ett värde av ett hundra tusen dollar betala cirka fyra tusen dollar om året i skatt eller mer än tre hundra dollar i månaden. Han kan inte taga sin egendom med sig till himmelen, om han är en lem i Kristi kropp. Vad skall han göra med den? Även om han är en Jonadab, är det fråga värt om han skall kunna bevara den genom striden vid Harmageddon. Varför då använda all denna tid och energi och alla dessa pengar till att försöka bevara något som han inte kan taga med sig in i Guds rike? Denna tid och energi och mammon skulle kunna användas i Rikets tjänst och förvandlas till skatter i himmelen för denna egendoms ägare. I motsatt fall är all denna kraftansträngning bortslösad. I samma riktning går följande exempel. Det berättas om en man som hade stor förmögenhet, en präktig man vad världsliga principer angick, att han förvärvade sig rikedom i större mått än han någonsin hade hoppats. Han hade ett hem i staden, ett på landet och ett vid kusten, och i en av dessa många boningar drabbades han av döden, när han var alldeles ensam. All hans rikedom kunde inte hjälpa honom. Ingen tjänare eller annan människa var i närheten. Han dog i ångest och smärta utan någon som kunde trösta honom. Hans hopade rikedomar var honom till intet gagn. Om denne man hade gjort sig till verklig vän med Jehova Gud och Hans Konung, Kristus Jesus, genom att bruka sin energi i Rikets tjänst och avstå från allt vad han ägde för att förvärva denna ”dyrbara pärla”, så skulle han ha haft skatter i himmelen, som mal eller rost inte kunde förstöra och som inte heller tjuvar kunde bryta sig in och stjäla. Och när slutet kom, skulle han ha haft frid, förnöjsamhet och lycka, som kommer av att umgås med dessa goda vänner, Jehova Gud och Jesus Kristus, vår Herre.
29, 30. Varför var den kurs vis, som Jesu lärjungar valde?
29. Den stora massan av så kallade ”kristna” följer det handlingssätt som denne rike man följde på grund av brist på förstånd. De har gjorts blinda för livets sanna förhållanden av Satan, djävulen, som såsom sina villiga instrument brukar otrogna ”Ordets förkunnare”, föga nogräknade politiker och giriga profitjägare. De förgås av brist på förstånd. Detta förstånd måste hugga av varje mänsklig tradition och varje lågt, vällustigt begär som människan har hållit på att odla nu i sex tusen år. Det måste upplysa oss om det faktum, att det inte går att vinna säkerhet eller beskydd annat än från Jehova Gud och hans Konung, Kristus Jesus.
30. När vi förvärvar detta förstånd, inser vi till fullo att Jesu lärjungar valde den visa kursen. De tog med glädje emot sitt uppdrag. De begrep att Herren ensam kunde leda deras steg. Och de var villiga att taga emot denna ledning och inte förlita sig på sitt eget förstånd. — Ords. 3:5, 6.
Vem vi arbetar för
31. För vem arbetade de? Och med vilka anordningar för deras försörjning?
31. Lägg nu märke till de ord varmed Herren avslutar sitt råd: ”Arbetaren förtjänar sin mat”. Vem arbetade dessa lärjungar för? Arbetade de för någon mänsklig ledare, ja, kanske för den store Jesus av Nasaret? Arbetade de för de människor av en god vilja, som de besökte och för vilka de förkunnade sanningen? Nej. De var tjänare åt Gud, den Allsmäktige, deras Fader i himmelen. Och Han var den som hade garanterat dem mat. Därför skulle alla hopsamlade jordiska ägodelar antyda att de inte hade tillräcklig tro för att kunna lita på Jehova ända till slutet. Lärjungarna var inte handikappade på detta vis, utan de förtröstade på Jehova. De hade tro som var grundad på förstånd, och de handlade i enlighet med den och blev belönade. Liksom David vittnade de genom det handlingssätt de tillämpade i sitt liv: ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.” — Ps. 37:25.
32. Vilken tro behövde de? Vilka andra måste ha den?
32. I Jesu och hans lärjungars fall var det inte frågan om att de inte skulle ha kunnat vinna dessa jordiska fördelar. Jesus kunde ha fått dem allesammans; han ägde förmågor sådana som ingen annan människa som har vandrat här på jorden. Men det var inte däri hans glädje bestod. Han hade en på förstånd grundad tro på att när han gick ut i Herrens tjänst, skulle hans Fader se till att han fick tillräckligt att äta, att han fick den nödvändiga sömn han behövde och hade tillräckligt att kläda sig med. Detsamma gäller hans lärjungar. Det fanns ingen möjlighet till att dessa ting skulle komma att fattas dem, ty det var universums allsmäktige Gud som garanterade dem. Detta var ingen isolerad företeelse eller någonting som gällde endast vid den särskilda tidpunkten. Det var ett bestämt tillvägagångssätt som Herren fastställde för sig själv och för sina lärjungar att följa nu såväl som då, om de ville vinna Riket. Längre fram, när han sände ut de sjuttio, gavs liknande föreskrifter åt dem: ”Därefter utsåg Mästaren [sjuttio] andra och sände ut dem framför sig, två och två, till varje stad eller plats, dit han själv tänkte komma. Och han sade till dem: Skörden är ymnig nog, men skördemännen äro få. Bed därför skördens ägare sända skördemän till att samla in den. Gå nu. Här sänder jag ut eder som lamm ibland ulvar. Bär ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och stanna icke för att utbyta artigheter med någon på vägen.” (Luk. 10:1—4, En amer. övers.) Han höll här fast vid alldeles samma princip som han hade ställt upp för de tolv som hade gått förut, och samma princip måste gälla i dag för Herren Jesu Kristi trogna efterföljare.
33. Varför måste vi ”låta de döda begrava sina döda”?
33. En illustration till hur bokstavligt detta tillvägagångssätt tillämpas ges oss i Lukas 9:59, 60. En av Jesu lärjungar kom till honom och sade: Låt mig först gå och begrava min fader. (En amer. övers.) Det råd som Jesus gav lydde ungefär så här: ”Nej, kom du och följ mig. Låt de döda begrava de döda; det är deras sak. Det är däri deras intresse ligger. Men du har tillägnat dig nya intressen, och du bör inte betungas med dessa ting. Du är kallad till en högre kallelse, till att tjäna Gud nu och ha del i hans rike evigheten igenom.”
34, 35. Hur kan vi då på tillbörligt sätt ”pröva” Jehova Gud?
34. Om vi endast kunde hålla dessa punkter framför oss jämt och ständigt, skulle det vara av oskattbart värde för oss. Förstånd som ger oss insikt om att Gud kommer att tillgodose alla våra behov genom Kristus Jesus, vår Herre, förstånd som kommer oss att begripa, att vi kan förlita oss på honom i varje nödläge, för varje behov, skulle göra det möjligt för oss att få erfara det kristna livet i dess fullhet.
35. För att hjälpa oss att få detta förstånd uttalar Jehova genom sin profet denna inbjudan till oss: ”Pröven mig nu härmed, säger härskarornas Jehova: om jag icke vill öppna himmelens fönster för eder och utgjuta åt eder så stor välsignelse, att det icke skall finnas rum nog att taga emot den.” (Mal. 3:10, Amer. stand. övers.) Hur skall vi kunna pröva Jehova, om vi inte med hans löften som grundval tar steget ut, om vi inte för full tionde till förrådshuset och förtröstar på honom? När vi gör det, kommer Herren att bevisa sin trofasthet och sätta oss i stånd till att med förstånd inse och fatta, hur verkliga hans löften är och hur vist hans råd.